Nu har jag äntligen hunnit göra klart några av bilderna från min första TFP-plåtning någonsin. Tror inte jag kommer bli någon modefotograf, men att jobba med en professionell fotomodell är roligt som komplement till att få höra att vissa hellre skulle gå till tandläkaren.
Så är det såklart inte alltid, men lustigt nog tar de som verkligen inte gillar att bli fotograferade upp just den liknelsen. Jag som tycker att jag är rätt trevlig och inte stoppar mina fingrar i någons mun.
Hursomhelst, ovan är den första testbilden av Niouscha, fotomodellen jag skulle fotografera denna gång i studion.
Här är en ”behind the scenes” som kanske förklarar bättre än ljussättningsdiagrammet nedan hur det såg ut. Alla blixtar stod inte exakt som de gör på bilden, där är diagrammet mer rättvisande, men det skadar inte med en bild från verkligheten.
Uppställning av blixtar för modellporträtt
Det här var som sagt en av de första testbilderna jag tog innan vi satte igång och fotograferade lite bilder till hennes portfolio (och min). Jag brukar nog göra såhär rätt ofta, att jag börjar med att sätta upp ett rätt okomplicerat ljus utan några speciella finesser till att börja med.
Testa sig fram lite
Poängen är att lite känna av hur personens utseende blir med skuggor och hud och struktur och ansiktsdrag, när det kommer studioljus på det. För det har jag insett att det inte är så självklart. Alla ser hyfsat neutrala ut i dagsljus, men när det blir en mer artificiell studiobelysning är det något helt annat.
Sen har man såklart inte tid att testa sig fram för alla man fotograferar, t ex vid personalfoto, då man hellre satsar på en ljussättning som fungerar för så många utseenden som det bara går. Det blir så tråkigt med retuschen annars, om man måste kompensera för att alla inte ser likadana ut och har samma hy.
Två blixtar, två vikväggar
Mer än så var det inte. En av mina nya Profoto D1 250 Air fick vara huvudljus med en beautydish, och bakom den stod det en annan med en 150 cm Softbox Octa för att ge ett mjukare allmänljus och lysa upp kroppen mer än vad huvudljuset skulle göra ensam.
Vikväggarna, eller bookends/v-flats som de kallas ibland, stod på varsin sida om modellen för att stoppa studsat ljus från väggarna att sabba kontrasten helt.
Efter en konvertering till svartvitt i Lightroom och lite justering av kontraster var det inte så mycket mer som behövde göras, tycker jag. Ibland kan det vara skönt med ”rätt upp och ned”-bilder med ansiktet rakt fram och hängande armar. Lite hängande långt hår på det så blir det många vertikala linjer.
Utifrån denna ”setup” gick vi sedan vidare med fler ljuskällor och lite poserande, men det återkommer jag om när jag har hunnit med lite annat först.
Comments on this entry are closed.
Riktigt kul att läsa då jag själv håller på att lära mig . Och jag är så avundsjuk på dina v-flats. Jag fotar själv hemma i lägenheten och det finns liksom inte utrymme även för dessa, Men någon dag så.
En fråga dock, det blir inga skuggor mellan dig och octaboxen för den måste väl ändå stå bakom dig förmodar jag och öppningen är ju så liten fram till modellen.
/Anders
Ja, de är väldigt praktiska. Har precis kollat med en kompis som är i mässmonterbranschen, och de har tillgång till väldigt smidiga lösningar som både är stabila och håller formen, vore bra med något lite mer lätthanterligt.
Man kan ju alltid få samma funktionalitet med tjockt svart tyg som man hänger upp, eller tunnare i flera lager. Huvudsaken man styr det studsade ljuset lite.
Octan stod inte exakt som den står på bilden hela tiden, men den var aldrig heller rakt bakom mig. När det gäller skuggor så har jag inte upplevt det heller, även när den har stått bakom mig. Man kan se sig själv som en skugga i ögonblänket, men det blir inte mer effekt än så. Den är ju trots allt 150 cm i diameter, dvs hyggligt mycket bredare än vad jag är :)
Det var en skojig kommentar det där om att folk hellre skulle vilja gå till tandläkaren än att bli fotograferade. Jag har stött på samma replik ett flertal gånger här i det östra grannlandet. Det är ju helt förståeligt att inte alla gillar att bli fotograferade (personligen står jag hellre bakom än framför kameran), men att upplevelsen jämförs med tandläkaren sårar en ju lite grann (i synnerhet då jag inte upplever tandläkarebesök så roande) :D
Jo, man undrar ju lite hur just tandläkarbesök är det naturliga att jämföra med. Kan kanske vara för att det också är något man måste göra, som vara med på personalfoto.
Jag använder dock aldrig bedövning när jag fotograferar porträtt, kanske något man ska börja erbjuda?
Hmm, om man skulle lägga med i prislistan med och utan bedövning, och sen får man ta med ett litet barskåp i väskan :) Det var ju inte en så dålig idé. Mindre sura miner kanske.