Albert Bonniers Förlag bad mig fotografera nya författarporträtt av Staffan Thorsell i samband med hans bok ”Hennes, Mauritz & familjen Persson”. Han har tidigare arbetat som journalist och chefredaktör på Expressen, vilket gjorde fotograferingen enkel och intressant.
Min utgångspunkt för ljussättningen och själva porträtten var att få fram ett lugn men samtidigt skapa variation. Jag har arbetat ett tag med ljus som fortsätter vidare i bilden, från modell till bakgrund. Lite som ljuset genom en gardin framför ett fönster.
Ljussättning med fläckvis diffusion
För några år sedan köpte jag ett slags väldigt flimsigt tyg som är rätt obehagligt att hålla på med om man har torra händer. Vet tyvärr inte vad det heter, men bra är det i alla fall.
Det jag ville få fram var ett huvudljus som var väldigt spräckligt, eller melerat, eller vad man ska kalla det. Ungefär som ”Difference Clouds” i Photoshop, men för ljus i porträtt.
Tanken är att en rätt liten men riktad ljuskälla (raster) från lite avstånd diffuseras och blir större, men inte jämnt.
Exakt så blir det med ett tunt tyg som man hänger på en stång lite slarvigt. Fast det där med slarvigt är precis tvärt om.
För att få till exakt det kaosartade mönster får man pyssla ett tag för att det ska bli rätt. Ungefär som att få en säng att se obäddad ut på ett naturligt sätt. Det krävs några försök.
Ljusfläckar på olika plan
Huvudljuset i porträtten ovan är en Profoto D2 på hög effekt. Plus ett raster, den inbyggda reflektor får räcka.
Det här tyget är väldigt tunt, så på de ställen där det bara hänger ganska rakt blir ljuset skarpt. Sen blir det mer nedtonat i olika nivåer där det är dubbelvikt eller veckat.
Det jag gillar förutom att ljuset blir väldigt lokalt och varierat över bilden, är att detsamma blir effekten på bakgrunden.
Ljuset från blixten framifrån kommer högt ovanför och lite till höger om kameran, så alla ljusfläckar som inte hamnar på Staffan fortsätter och hamnar lite till vänster i bild på bakgrunden.
Små stora variationer
En av de roliga sakerna med ett fläckvis huvudljus är att det just är fläckvis. Flyttar sig modellen en liten smula uppstår en ny ljussättning, samma gäller för om man flyttar på kameran. Lite som att fotografera någon under ett träd där lövverket agerar mask för ljuset.
Kantljus med två roller
Alla porträtt var ljussatta med samma två blixtar, en från höger om kameran mot modellen, och en bakom modellen till vänster.
Den bakre blixten hade jag en avlång softbox med raster på. Den fick vara kantljus i de flesta fall. Men det behöver man inte känna sig begränsad av. Man kan ju precis lika gärna vända på steken.
Ändra på styrkeförhållandet
En bit in i fotograferingen bytte jag från brun bakgrund till grå, när jag var nöjd med de porträtten gick jag till nästa steg.
Istället för att det fläckiga ljuset fick vara huvudljus ökade jag effekten på kantljuset och flyttade det lite. Vips blev det skuggsidan som var mot kameran och det starkare ljuset som kom snett bakifrån.
De små vridens effekt
Ofta är det minimala justeringar som gör bilden, men ibland är det svårt att välja sina favoriter. Just den här typen av nästan likadana porträtt kan vara kul att leverera flera av.
Jobbar man med en relativt enkel ljussättning är det verkligen här man kan få till finliret. Personen man ska fotografera sitter hyggligt bekvämt och man ska bara kolla några varianter.
Ett litet vrid på huvudljuset tonar ner bakgrunden, där är raster fantastiska. Sen är det svårt att veta i förväg vad som blir bäst, därför försöker jag utforska varje ljussättning (inom rimliga gränser) innan jag byter ”scen”.
Apropå melerat ljus är det lite som porträtt med rök, något som på ett slumpartat sätt för in en slumpmässig variabel så inte femtio bilder på raken har exakt samma ljussättning.
Staffan Thorsell har skrivit ett antal böcker utgivna på Albert Bonniers Förlag under åren, men jag har tyvärr inte läst en enda. Det ska det faktiskt bli ändring på.
Comments on this entry are closed.