Nyligen var jag på Hundstallet vid Ã…keshov på uppdrag av Veterinärmagazinet för att fotografera till ett reportage i tidningen. Där hamnar väldigt många upphittade och omhändertagna hundar varje år, sköts om, och förhoppningsvis får nya hem eller hittar tillbaka till deras ägare.
Själva grundidén med reportaget skulle vara kring kamphundar, så jag var beredd på att hålla mig på lite avstånd och fotografera. Så blev det inte alls. De som jobbar där har så otroligt bra koll, och hundarna jag träffade var väldigt harmoniska, t om på undersökningsbordet där veterinären skulle besiktiga dem (ja, det heter faktiskt så).
Nu var det inte så många vuxna kamphundar jag och journalisten fick träffa, de flesta hundar som är på Hundstallet var det inte aktuellt att fotografera. Mest för att vissa av dem är del av pågående polisutredningar och därför har något slags identitetsskydd. Det var de väldigt tydliga med, så vi hade inga problem att jag skulle råka fotografera fel saker.
Och apropå kamphundar så var det faktiskt chihuahuan på bilden ovan som var det som hade bitits mest. De mer klassiska kamphundarna kanske lugnade sig när de var i en lite mer harmonisk miljö?
Sen fick jag lära mig att alla hundar har små chip inopererade under huden, kändes väldigt ”Minority Report”. En liten scanner, och vips vet de vilken hund de behandlar. Innan dess var det visst tatueringar som gällde.
Att fotografera i ett undersökningsrum för djur är förresten knivigt. Fönsterljus med en temperatur, undersökningslampan har en annan (och är väldigt stark) plus de klassiska lysrören i taket.
Det här med naturliga färger och toner kan man lika gärna ge upp, så jag blev glad att en rödhårig tjej jobbade där, det livade upp många av bilderna. Plus lite blått kakel. Så det blev fint till slut ändå.
Ute bland hundburarna på rastgården fanns det ett gäng hundar vi inte fick fotografera, så det fick bli ett par på den här sköna blandrasen som i mina ögon ser ut som en Lucky Luke-variant av en schäfer.
Jag är inte hundrädd, men har full respekt för vissa typer av hundar. Och nu har jag också fått lära mig ett och annat om herdehundar som visst björnar har respekt för, eller som vargar håller sig på stort avstånd från. Eller hangarhundar som inte heller går av för hackor.
Fotoreportage är som jag tidigare skrivit alltid roligt att göra. Visst, förutsättningarna för vilka typer av bilder man kan ta har verkligen sina begränsningar, men det blir också charmen. Det blir vad det blir, oavsett tid på dygnet, väder eller miljö. Det måste det bli.
Och man lär sig lite nya saker.
Comments on this entry are closed.