Jag köpte en Fuji X100s till slut. Det var en blandning av flera års letande efter ett komplement till mina systemkameror (Nikon D700, D600 och D800) som har tagit mig alldeles för många timmar av funderande och läsande av recensioner.
Min erfarenhet av kompaktkameror är minst sagt dålig. Jag har aldrig riktigt gillat dem. Nu har jag såklart inte testat alla, men de har alltid hamnat i en låda till batteriet laddat ur helt och sedan glömts bort. Problemet är nog att jag alltid jämfört dem med systemkameror och deras prestanda. Kanske fel?
Men nu, efter några dagar, och några hundra bilder, är jag väldigt nöjd. Jag är ingen kameratestare, men här är i alla fall vad jag tycker om X100s efter bara några dagar. Kanske kan vara intressant för några med någon slags recension? Läs hela testet med bildexempel och allt här…
Att fotografera bildbyråliknande bilder på uppdrag av en kund brukar oftast handla om att ha med människor i situationer, ofta är det möten. Jag brukar säga att de som är modeller för företaget i fråga, i princip alltid deras personal som kanske inte är fotomodeller, ska leka möte och det funkar alltid. Allt blir mycket lättare om man ger dem en roll att spela, och möten är de rätt vana vid.
När det gäller ljussättning brukar jag försöka göra bilderna lätta att använda, kan jag få med rena ytor kring det som händer gör jag det. Det funkar såklart inte alltid beroende på den lokal man har att arbeta i, men ljust och rent funkar oftast bara man letar upp en vinkel och gör den så bra man kan.
I det här fallet var jag i Göteborg hos ett IT-företag och skulle komplettera deras bildbank med lite bilder där deras personal var med. En mötebild tog i en annan del av lokalen och denna vid ett ståbord i köket.
Läs hela inlägget här…
Den här bilden tog jag åt en kund för ett tag sedan, som en miljöbild att komplettera de mer studioliknande porträtten av deras styrelsemedlemmar vi tog på plats i deras kontor, eller snarare personalmatsal. Grejen var bara att platsen kändes bra, och vi hade använt den tidigare, fast då i bara naturligt ljus från fönstren.
Denna gång var inte solljuset lika lätthanterligt, hela hennes ansikte låg i skugga och trixande med reflexsskärmar blev inte riktigt bra.
Läs hela inlägget här…
Det här är egentligen en testbild när jag förberedde en ljussättning med ringblixt och beautydish inför ett författarporträtt. Sybil, som jag fotograferade pressbilder till, har fått vara med som exempel tidigare (Mitt vanligaste porträtt och Tjusigt porträtt i halvfigur) dröjde kvar i studion och lät mig testa ringblixten lite på henne.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag råkade se porträtt av tre olika personer med samma ljussättning, fast olika studiobakgrund, och lite olika retusch. Det intressanta är just hur mycket olika man kan få ut ur en och samma ljussättning. Bara att ändra bakgrundsfärg gör ju oerhört mycket, men även efterbehandling också såklart. För att inte tala om utseendet på den framför kameran.
Läs hela inlägget här…
Om en robot skulle gå igenom mina porträtt och göra någon slags modell för hur de ser ut i snitt skulle det bli något i den här stilen. Ett lite tajtare än bröstporträtt, kanske att jag har fotograferat med mer luft omkring från början men sedan beskurit ner till det här formatet.
En variant i halvfigur hade sett ut ungefär såhär.
Ibland går jag närmare och ibland lite längre ifrån. För fotografering av flera personer vid samma tillfälle eller till samma ändamål, t ex personalfotografering, brukar jag ta ett eller två steg tillbaka för att få lite mån att beskära.
Mycket i det här inlägget blev saker som har att göra med att ta porträtt av många olika personer med olika utseenden, men ändå få till någon slags röd tråd för att de ska se bra ut ihop. Hade det varit individuella porträtt till andra sammanhang tar jag ut svängarna aningens mer och gör något speciellt, men när jag håller mig till någon slags mall stämmer följande saker in på rätt många av dem.
Mer saker som följer mallen…
