Lasse Nilsen, en mimare i fotostudion

Artistporträtt fotograferar jag ibland, men det har inte blivit så mycket senaste tiden, det är mer vanliga porträtt av osminkade, vanliga människor i olika sammanhang, oftast företag.

Så när Lasse Nilsen, ståuppkomiker och utbildad mimare ringde och ville fotograferas till hans nya show ”Mim” tackade jag ja direkt. Vem kan säga nej till en mimare, vitsminkad i randig tröja? Inte jag i alla fall.

Det blev en ljussättning med fyra blixtar, och premiär för mina nya Profoto D1 Air som jag inte hade hunnit använda än i år.

Ljussättning av vitsminkad mimare

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

Ljussättningen var tänkt att ge ganska hårda och skarpa skuggor för att förstärka det väldigt grafiska i en mimares smink och kostym. Svartvit randig tröja, hängslen och svarta byxor, tillsammans med en basker, vita handskar och vitmålat ansikte lämnar ju inte plats för så mycket hudtoner.

Skarpt, hårt ljus för skuggor och kontrast

Blixten som ger de skarpa skuggorna är en Profoto D1 250 Air som jag använde tillsammans med en Profoto Magnum-reflektor på ett bomstativ ganska nära och snett ovanför hans ansikte.

För att inte resten av bilden skulle bli helt mörk ställde jag en stor Profoto softbox Octa (150 cm i diameter) bakom denna som fyllnadsljus. Jag har ännu inte riktigt lärt mig vad effektskalan på Profoto D1 motsvarar på de Compact-, och AcuteB-blixtar jag använt tidigare, men fyllnadsljuset är rätt mycket svagare än huvudljuset, därav finns de mörka skuggorna fortfarande kvar under näsa och haka.

Kantljus eller skuggor i konturerna

Ursprungligen hade jag tänkt att använda två Compact-blixtar i softboxar riktade snett bakifrån och leka med ett kantljus för att skapa lite mer kontraster. Men, det slutade med att de mest blev bakgrundsljus för att göra den vita pappersbakgrunden helt vit. Det blev roligare att låta de skuggor som fanns i hans kontur, speciellt på handskarna, finnas kvar.

Photoshop för helt vit bakgrund

Lite lättar bakgrundsblixtarna upp, men inte så mycket som jag hade tänkt från början. Sen berättar de här färdigretuscherade bilderna inte hela sanningen heller, då jag har rensat upp bakgrunden så den är helt vit och fri från skuggor.

I en relativt liten fotostudio är det alltid svårt att få till helt vita bakgrunder, från kant till kant, om man inte vill få spilljus som slår tillbaka på modellen. Så det blir att maska lite i Photoshop, men det går rätt fort.

Avskärma ljus för mer skuggor

Det sista som har påverkat bildens kontrast och skuggor är en s k ”book-end” (eller v-flat som de kallas ibland), en svartmålad skiva i vinkel till vänster om modellen sett från kameran.

Den blockerar dels ljuset från bakgrundsblixten och dels eventuellt studsat ljus så att skuggorna på den sidan blir lite mer markerade. Effekten av den varierar lite beroende på avstånd till avskärmaren och vinkeln på kroppen, ju närmare desto mer spill-ljus tar den bort.

Exponera en mimare rätt

Ja, det var inte helt enkelt. Att få till ett vanligt porträtt kan ibland ha sina problem, åtminstone om man fotograferar många samtidigt som alla har olika hudtyper och hudtoner. Men med ett vitmålat ansikte ligger problemet mest i att inte göra allt platt och trist bara för att undvika utfrätta partier.

Jag valde att ljussätta med två blixtar från samma håll så att den som gav det hårdare ljuset såg till att det vita ansiktet blev bra och sen fick fyllnadsljuset göra att resten inte blev helt mörkt och svart.

Vitt smink, struktur och skärpa

Bland det roligare med att ta porträtt av någon som har hela ansiktet täckt av vitt smink är att man inte behöver tänka alls på att retuschera bort porer, rynkor och annat. Snarare tvärtom.

En liten notis, i ögonen ovan kan man se den relativa storleken och ljusstyrkan i de två blixtarna som belyser hans ansikte, den övre är en Magnum, och den undre en softbox Octa.

Ju mer struktur jag kunde få fram ut det ganska ojämna sminket (det var en del av planen, lite som senaste versionen av Jokern i Batman) desto gladare blev jag. Så det var bara att dra i ordentligt när bilden skulle skärpas extra i efterhand, använde ett högt värde och en liten radie i Lightroom för att få fram alla detaljer. Sen kommer det såklart inte synas på affischerna, men men.

Enbart Lightroom för efterbehandling

Jag brukar nästan alltid ta in bilderna i Photoshop efter att jag har ställt in grundinställningarna i Lightroom, men denna gång kändes det inte som att det behövdes. Några områden fick en behandling av Adjustment Brush för att t ex få den vita tröjan mer neutralt vit (den var lite mer benvit från början, så ”desaturate” funkade bra).

Men, för den färdiga affischbilden som kommer pryda Stockholms väggar snart gick det såklart inte att hålla sig borta från Photoshop. Efter mycket letande på Flickr bland Creative Commons-märkta bilder hittade jag en trasig glasruta jag kunde rensa rätt rejält och några olika blodstänk som lades till här och där (söker man på ”blood splatter” och ”blood spatter” på Google lär man sig först att det är olika saker och sen att det finns mycket konstigt ute i världen).

Nikon D700 & 24-70/2.8 + 85/1.4

Alla helkroppsbilder och halvkroppsbilder är tagna med ett 24-70mm-objektiv, medan närbilderna och ansiktsporträtten är tagna med ett 85mm/1.4 (gamla versionen). Ju närmare jag gick, desto mer minskade jag ljuset för att kunna använda en större bländare och få till ett kortare skärpeljus, kan man nog sammanfatta det med.

Som någon slags avslutning kan jag säga att det var en otroligt kul studioplåtning med Lasse Nilsen, och att bilderna inte riktigt gör rättvisa till vad en mimare kan få till i illusion. Det måste liksom upplevas.

Om ni är i Stockholm kanske ni har vägarna förbi Boulevardteatern och ser Lasse Nilsens show ”Mim”. Det tänker jag göra.