När jag tittar igenom min portfolio, t ex den med porträttfotografering eller kanske ännu mer när det gäller författarporträtt, så är det oftast vitt ljus jag använder. Väldigt sällan är det några konstigheter när det kommer till ljussättning i fotostudion. Vet inte riktigt varför det har blivit så?
Men, ibland dyker det upp modeller, i detta fall den väldigt duktiga illustratören Magda Korotynska som har ett lockigt rött hår man gärna vill ge lite extra lyster (jag fotograferade henne även utomhus med bara soljus och en reflexskärm). Det går såklart att göra i Photoshop eller Lightroom, men det är roligare att göra det ”på riktigt”. Så det blev dags att damma av det gula färgfiltret på rulle jag hade liggande.
Läs mer / kommentera…
När jag fotograferade porträtt för annonskampanjen jag nämnde tidigare, porträttfotografering till reklamkampanj (en ljussättning som använde fyra blixtar och massor med reflexskärmar m.m.), har jag försökt förenkla den ljussättning till ett minimum som krävs för att få ett bra porträtt. Det är lätt att krångla till det, men betydligt svårare att förenkla det utan att det blir trist.
Sen ville jag inte att alla bilder skulle se exakt likadana ut, men det är ju bara en bonus i sammanhanget.
Ansiktsporträtt med en blixt
Efter att ha tagit bort (eller snarare stängt av) båda blixtarna bakifrån, var det bara en blixt kvar för detta porträtt. Plus en silverfärgad reflexskärm under modellens ansikte och en vit reflexskärm (vit vikvägg i papp) för att lätta upp skuggorna på skuggsidan av ansiktet.
Ljusa ögon och mjuka skuggor
Det tror jag är själva kärnan i de här porträtten. Och kanske även mjukheten som kommer av att det är ett relativt kort skärpedjup som gör att fokus ytterligare centreras på ögonen.
Fotografera lite från ovan
För det mesta när jag fotograferar porträtt utan någon koppling till miljö (utomhus, kontorslandskap etc) brukar jag låta mina modeller få stå upp. Det är bra på många sätt, speciellt för hållningen.
Ibland är ett sittande porträtt, åtminstone ansiktsporträtt, väldigt mycket enklare att arbeta med. Modellen behöver inte bry sig så mycket om var de ska göra av sina händer eller hur de ska stå. De kan bara sitta där, bekvämt och fokusera på att få till en naturlig min.
Hur kan man förbättra porträtten?
Porträttfotografering med fyra blixtar
Utan att använda fler blixtar skulle man på ett relativt enkelt sätt kunna få lite mer stuns i de här porträtten. Det skulle dock troligtvis kräva lite stativ och gärna med bom, för att kunna positionera reflexskärmar av olika slag på ett sätt så de kan göra det jobb som blixtar annars gör.
Nu gillar jag de här bilderna, så att de flyter ihop aningens med bakgrunden stör mig inte, men vill man lösa det enkelt skulle man kunna placera reflexskärmar av något slag (vitt eller silverfärgat papper) bakom modellen på sidorna så de kastade tillbaka ljus och skapade ett svagt kantljus eller hårljus. Men, en blixt är såklart enklare och lättare att handskas med, skulle jag nog säga. En silverfärgad reflexskärm är kanske det bästa valet om man ska få ljus att studsa tillbaka med någon slags effekt, vita varianter sprider snarare ljuset lite hur som helst.
Vill du se alla porträtt sida vid sida och jämföra effekten av en blixt eller flera så hittar du dem här; Porträttfotografering annonskampanj Amendo, i min portfolio. Så snart jag har alla annonser ska jag visa upp dem också, kan ju vara lättare att se bilderna i den ”miljö” de användes i.
Klicka här för alla mina inlägg om ljussättning med diagram
Via den underhållande och väldigt bra fotografen David Bicho (webb här, blogg här) hittade jag en relativt ny webbplats som verkar ha ett innehåll som säkert kan intressera dig som läser min blogg, nämligen ljussättning och diagram.
Lighting For Photo heter den och innehåller just diagram och information kring ljussättning (allt på engelska) och andra teknikaliteter som kan vara intressanta om man vill lära sig mer om studiofotografering (i och utanför fotostudion).
Börja med att kolla ljussättningen och en av bilderna han gjorde i den bästa och finaste Jill Greenberg-stil (hyllning snarare än kopia kallas det nog, även om det inte var gråtande barn han använde) här.
Rekommenderas varmt.
Det här är ingen ny bild på Stina Wirsén. Femina behövde en bild till ett reportage om en av Sveriges bästa illustratörer i min mening, och hittade denna på min webb från en fotografering jag gjorde för typ tre år sedan för bokförlaget Bonnier Carlsen och deras katalog. Så de köpte rättigheten att använda den, vilket såklart är väldigt roligt. Händer mig väldigt sällan.
Det roliga med att ha en rätt omfattande webbportfolio, tycker jag, är att det finns så många ingångar för företag att hitta mig. Även om man inte alltid tycker att bilderna håller. Men just denna är jag barnsligt förtjust i fortfarande, även om den inte alls är en sån bild jag skulle ha tagit idag.
Ett enkelt porträtt med två blixtar
Bilden är tagen på den tiden jag faktiskt bara ägde två studioblixtar, hade köpt ”Sverigepaketet” från Kameradoktorn tidigare och det innehöll just två blixtar, två paraplyer och två stativ. Plus en väska.
Och bokförlaget ville ha bilder till katalogen som var nästan kolsvarta i bakgrunden för att kunna lägga text lite överallt på sidan. Så vad gör man med två blixtar?
Jag använde den ena Profoto Compact 300 med en mellanstor softbox som huvudljus högt upp på ett stativ ganska nära modellen, och den andra med ett svart paraply bakom/ovanför för att ge ett hårljus och separera personen aningens från bakgrunden.
Det som är lite klurigt att visa med ett diagram som bara visar hur det såg ut från ovan är att förklara var blixten med paraplyet egentligen stod. För det minns jag rätt tydligt. Det var inte så högt i tak, och på den tiden hade jag inte mina bakgrunder uppsatta på autopoles (för att spara golvutrymme) utan de hängde på en bakgrundshållare/stång som i sin tur hängde på två stativ.
Krångel i små utrymmen
För att ljuset bakifrån skulle ”komma åt” modellen sänkte jag bakgrunden så mycket det gick utan att rullen syntes i bild, och ställde stativet med blixten bakom bakgrunden med paraplyet ovanför, så det ”tittade” ner på bakhuvudet och håret.
Det hade såklart varit enklare att ha lite mer takhöjd, eller åtminstone ett bomstativ med motvikt för att slippa krångla, men det här var vad jag hade att arbeta med.
Sen kunde man såklart ha ställt stativet med blixten bakom modellen, och helt enkelt retuscherat bort det i Photoshop efteråt. Då skulle man inte se hur skynklig bakgrunden var.
Inte så erfaren, men ändå ok
Men, ibland är det rätt skönt att gå tillbaka till gamla bilder och se hur man kunde ha förbättrat det med de kunskaper och erfarenheter jag har idag. Fast det är fortfarande en bra bild, och jag gillar den skarpt. Så då gör inte alla dessa halvmissar något. Sen skadar det inte att ha en person som blir väldigt bra på bild och uppenbarligen tyckte att det var lite kul.
Fotograferad med en Nikon D2x, ett 17-55 mm/2.8 Nikkor-objektiv och konverterad till svartvitt i Photoshop. Det fanns lite ljusare nyanser i den svarta bakgrunden, men dem tog jag bort för att få den att fungera i layouten.
Bilden ska vara med i senaste numret av Femina som sagt, som jag tyvärr inte sett än. Ska försöka hitta tidningen innan den försvinner från butikshyllorna. Alltid kul att bli publicerad.
I min strävan att ha fotograferat varje författare i Sverige minst en gång kom turen till debuterande författare (författarinna, kan man säga det?) Anna Ehring som kommer med en barnbok under 2010.
Hon var en fantastisk modell, som så många är när de väl kommer på att det är rätt kul att få sitt porträtt taget. Och i hennes fall skadade det nog inte heller att hon varit skådespelare tidigare i livet.
För Bonnierförlagen i allmänhet och barnboksförlaget Bonnier Carlsen i synnerhet skulle vi ta några olika porträttbilder som används som författarporträtt i böckerna, marknadsföring och givetvis på deras webbplats.
Clamshell för mjuka närgångna porträtt
2 blixtar och 2 reflexskärmar
Eftersom det inte är så högt i tak i min lilla fotostudio har jag börjat köra mer sittande porträtt, och då har man genast mer plats uppåt, vilket är ett måste om man ska få till den här ljussättningen.
Precis som i porträttet av Sarah Sheppard och barnboksförfattaren Ulf Nilsson använde jag mig av en ”clamshell”-uppställning för huvudljuset. Det är ganska nytt för mig med studioblixtar, inte blixtarna utan ljussättningen, men det blir väldigt lättjobbat och det ljuset gillar verkligen ansikten. Och speciellt ögon.
Det man egenligen behöver för det här är bara en blixt, den andra använde jag för att göra en ljusbox av bakgrunden.
Relativ storlek på ljuskällan
Som så ofta annars använde jag mig av en Profoto Compact 600R som huvudljus, i en softbox 5′ octa (150 cm diameter). Det är väldigt tacksamt och lättjobbat att ha en stor ljuskälla som huvudljus, och ögonen blir väldigt livfulla när de får mycket ljus att spegla sig i. Tycker jag.
För att lätta upp skuggorna monterade jag en vanlig rund reflexskärm på stativ i en vinkel under huvudljuset så det speglades upp i ansiktet och gav allt ett mjukt och behagligt ljus.
Vill man göra en liknande setup går det såklart att använda andra typer av ljusmodifierare som huvudljus. Den relativa storleken på ljuskällan är vad som spelar roll, så har du en mindre softbox får du experimentera med att placera den närmare ansiktet bara. Och eftersom det här skulle vara just ett ansiktsporträtt (har beskurit det lite ytterligare för webben) kunde jag i princip ha den precis utanför bild, dvs jättenära.
Softbox som belyst bakgrund
Egentligen var denna uppställning bara en modifikation av den jag hade använt för porträtten av Sarah och Ulf, men jag placerade mig och kameran lite mer till vänster så att en av softboxarna i bakgrunden hamnade rätt bakom modellen i fråga.
Mellan modellen och softboxen stod en reflexskärm med en halvgenomskinlig diffusionsduk på ram, och den fick bli bakgrunden. Blixten i softboxen bakom mjukas upp och tonas ner aningens av reflexskärmen och blir lite som de där HiLite som Lastolite säljer för skuggfria bakgrunder. Det här är samma princip, nästan.
Den lite blå ton är inget som fanns där egenligen, men jag tyckte att det blev en lite roligare kontrast till Annas guldgula hår, så det inte alltid är vit eller grå bakgrund. Vem vet, det kanske blir en färgad bakgrund en vacker dag?
Kul porträtt tycker jag, och väldigt enkelt att göra. Ska bli mer av det framöver.
