Ibland fastnar man i gamla mönster, som t ex att köra på det som man vet fungerar. Så har det varit för mig lite för ofta senaste tiden, åtminstone när det gäller porträttfotografering. Vissa av bilderna kan börja kännas lite för likadana, och även om det säkert inte spelar någon större roll för mina kunder som sällan är i samma bransch med varandra, kan det kännas lite trist att inte prova något nytt så ofta som man skulle vilja. Modellerna varierar, men ljuset varierar inte lika mycket.
Lätt att fastna i det man kan
Sen får jag väl säga till mitt försvar att det är nödvändigt ibland att hålla sig till en fördefinierad ljussättning om man t ex ska komplettera personalporträtt till ett företag och de vill att alla ska ha samma ljus/känsla. Men annars handlar det mer om det man har lärt sig att gilla, och man gillar ofta det man känner igen. En lite ond cirkel helt enkelt.
Men, så kan det bli när man börjar känna sig lite begränsad av den lilla fotostudions låga takhöjd och avstånd mellan modell och kamera. Och att ha en utrustning som bygger på studioblixtar som kräver eluttag.
Tvingas att tänka nytt
Därför var det extra kul att vara iväg på en plåtning idag ute på Statens Kulturråd där ALMA sitter. ALMA är Astrid Lindgren Memorial Award, dvs Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som de heter på svenska. Tidigare i somras fotograferade jag åt dem under deras viktigaste evenemang för året, nämligen pristagarveckan. Det var många saker som skulle dokumenteras, och då fotograferade jag inte en bråkdel av alla deras aktiviteter, bara nedanstående…
Dagens uppdrag var att ta fram nya bilder till deras webb av juryn och deras arbete. För ändamålet hade de bokat ett fint, men litet rum där porträttfotograferingen skulle ske. Bakgrunden fick bli en av deras bokhyllor, kanske inte så fantasirikt, men åtminstone lite mer relevant än vit bakgrund.
För att inte krångla till det för mycket, det var trots allt rätt många saker vi skulle hinna med på några timmar utan att alla skulle tappa tålamodet, tog jag bara med mig två blixtar, en softbox, en vanlig reflektor och två stativ. Det finns en sanning i att ju fler ljuskällor, desto mer problem. Och är man utanför studion kan det ibland vara dumt att krångla till det.
För ett tag sedan hade jag tittat igenom en ”behind the scenes” (klicka här och välj sedan ”Making of”) från en bok som heter Wisdom som verkar vara full med sköna porträtt av visa människor från hela världen som det tipsats om på Strobist (långt ner i inlägget). Det jag tog med mig därifrån var inte så mycket ljussättningen (som verkar bestå av rätt många blixtar) som att faktiskt låta modellerna sitta vid ett bord och ha armarna framför sig.
Ljusa bord som reflexskärm
Bordet i rummet var nästan vitt, eller kanske snarare lite ljust sandfärgat. Och med den uppställningen som bilden ovan visar fungerade det utmärkt som en reflexskärm för upplättningsljus. Lite som när man råkat hamna på en uteservering där de av någon outgrundlig anledning valt att ha silverfärgade eller kritvita bord och det är solsken ute.
Och lite kantljus såklart
För att personerna inte skulle ”flyta ihop” med bakgrunden använde jag den andra blixter som kantljus och hårljus. Det blir genast mer volym och djup då, tycker jag.
Nu har jag bara hunnit titta igenom bilderna lite snabbt, men får återkomma med exempel senare. Måste såklart låta kunden se, välja och godkänna först.
Men, väldigt många av bilderna blev riktigt bra, nästan som när Annie Leibovitz tog med sig en Profoto Pro-8a Air och fotograferade en kille från just Profoto. Kanske inte riktigt på den nivån, men känslan var där, helt klart.
Mer om det senare.
