Jag är flintis, säger mina barn. Jobbar dock som fotograf och mest med porträtt. Kanske skulle jag kalla min frisyr för ”rakad”, men tänkte ändå skriva ett till blogginlägg om frisörer.
Allt jag skriver här baseras på gissningar, och lite på att min fru länge har varit de flesta frisörers drömkund. Hon skulle säkert skriva den här texten bättre än jag, men nu är det här min blogg.
Ni får nöja er med mina gamla erfarenheter av att vara person med frisyr, ibland färgad orange, eller något annat jag blev ”övertygad”/övertalad om att prova av min frisör.
Det krävs två för tango
Som jag var inne på i mitt andra blogginlägg ”Kunder utvecklar frisörer” är det ganska väsentligt att frisörer har kunder som säger ja till saker. Exakt vad de säger ja till varierar.
När jag var liten minns jag hur vi åkte till Salong Tapper i Sundbyberg när jag skulle klippa mig. Vet inte varför vi åkte ända dit, kanske för att min mamma klippte sig där? Vi bodde ju rätt långt därifrån, i Norra Ängby. Inte precis gångavstånd lite snabbt sådär.
Sen satte jag mig i stolen, fick ett förkläde (heter det så?) och den där skaviga elastiska saken runt halsen för att täta mot små hårstrån.
Frisören frågade ”hur långt?” och jag (eller min mamma) svarade alltid ”halva örat”. Som jag minns det i alla fall. Har inget minne av att det diskuterades jättemycket, det beställdes mest.
Här fanns noll utvecklingsmöjligheter för vare sig mig som frisyrägare och för frisören som hantverkare. Vi dansade kanske tango, och vi var två, men speciellt nyskapande eller roligt blev det inte. Rutin kan man kalla det.
Som man frågar får man svar
Senare i livet klippte jag mig av någon anledning på Klippoteket i stan, på Riddargatan med fullt av sköna frisörer och sköna kunder. Medan någon assistent tvättade mitt hår fick jag en latte från fiket mittemot. Det ingick, tror jag. Såg aldrig det utskrivet på kvittot i alla fall.
Den otroligt trevliga och underhållande frisören som jag hade där i flera år var säkert bra på tango. Han frågade nästan inte, utan hade liksom mer som en plan för mitt hår. Ofta inte bara det håret jag hade med mig dit, utan även för nästa hår som skulle komma fram till följande besök.
Jag minns inte mitt första besök där, eller varför det blev just han som klippte mig i flera år. Däremot minns jag hur självklart det var att gå dit igen, och jag såg fram emot vad han hade tänkt ut.
Här kan jag stolt säga att jag var den där kunden som utvecklade frisören, men bara genom att säga ja. Det var ändå rätt enkelt för mig då. Han gjorde dock grovjobbet med vilda planer för nya hårfärger, moderna vax som formade allt som det skulle vara osv.
Hade jag klivit in på Klippoteket idag och sagt ”tre millimeter överallt, tack”, som är min underförstådda beställning till mina barn när de sköter rakapparaten (inställd på tre millimeter) nu, gissar jag att han inte visat samma entusiasm?
Gissningsvis hade han rekommenderat en lärling. Jag hade nog inte fått någon latte heller, eftersom rakning kanske inte kräver hårtvätt?
Frisyr eller fin keps, kanske?
Med rätt frisör som känner av och ställer rätt frågor vid rätt tillfälle till rätt person kan det bli fantastiska skapelser av hår. Det kan lika gärna bli rätt, men av helt andra anledningar, dock inte lika fantastiskt. Men ok.
Jag råkade på den tiden gå till helt rätt frisör för den person och det läge i livet jag var då hårmässigt. Vilket utvecklade mig till att bli en rolig frisörkund, om man gillade att ta ut svängarna som frisör.
Nu har jag nog inte samma utvecklingspotential som hårkund, vilket en erfaren frisör säkert skulle kunna identifiera rätt snabbt. Och bara ta fram rakapparaten inställd på tre millimeter, kanske prata lite väder och sen ha tjänat lite enkla pengar?
Nu säljer ju sällan frisörer huvudbonader, men om de gjorde det kanske de kunde tjäna bra pengar på mig? Jag har inte kvar mitt fantastiska hår som kunde färgas och formas till fantastiska skapelser, men varför låta sig hindras av det? Huvudprakt som huvudprakt?
Skulle jag ha som rutin att gå till en frisör för att raka håret och frisören plötsligt slängde fram ett gäng fina kepsar skulle jag säkert nappa?
Tyvärr säljer inte frisörer kepsar, och tyvärr går inte jag till frisören sedan många år tillbaka. Men som kund är jag fortfarande benägen att prova nya saker om de verkar roliga.
Bonuschans för frisören?
Här behövs en utvidgning av begreppet frisör, helt enkelt, för att fånga upp kunder som jag. Det kanske skulle kunna vara någon hudvårdsprodukt för min frasiga hy vintertid som döljs under kepsen?
Problemet för frisörerna är dock att jag har valt bort att gå till frisören, även om jag utvecklades som kund av dem tidigare. Jag tycker liksom inte att det är värt tiden, besväret eller pengarna längre. Hur trevligt jag än tyckte att det var en gång i tiden.
Det roliga däremot är att jag går ju till frisören då och då. Fast nu med mina barn. De senaste åren har dock inte en enda frågat mig om jag behöver något för mitt hår, min skalp eller mitt skägg.
Om de bara visste vilken potential jag har att utvecklas som kund, men det kräver dock att någon ställer frågan först.
Tycker du att inlägget handlade alldeles för lite om fotografyrket, frilansande eller företagande för fotografer? Kopiera gärna texten till något program som kan byta ut ordet frisör mot fotograf.
Det kommer troligtvis bli lite förvirrande, men fundera gärna på vilka kunder du utvecklar och vilka som utvecklar dig. Kanske också hur och varför.
/Stefan
