Ibland får man uppdrag där det är värt en lång resa dit och en lång resa hem, bara för att få med rätt miljö. Det händer mig inte särskilt ofta nuförtiden, måste jag erkänna. Men när det gör det tar jag gladeligen mindre vinst för en mer varierad portfolio.
Som i detta exempel: illustratören, tecknaren, animatören etc. Lovisa Lesse bor ute på landet, och då menar jag verkligen landet. Vi lyckades boka in en av de allra varmaste dagarna i juli, men det var värt varenda svettdroppe.
Sol och en rejäl blixt
Är man porträttfotograf i Stockholm, med främst kunder i Stockholms innerstad, hur ofta får man med vyer på bild, eller öppna landskap? Kanske den gången man drog ut en författare på Gärdet?
Det är dock inte självklart att fint väder alltid betyder fina porträtt, snarare tvärtom. Hur snyggt det än kan vara med snudd på klarblå himmel och strålande sol, blir man lite begränsad som fotograf. Om man inte har egen skugga eller upplättningsljus med sig, dvs.
Hitta skugga för blixten
Alla porträtt i det här inlägget har samma ljussättning, i princip. En Profoto B1 med mellanstort blixtparaply och diffusionsduk utanpå den. Det blåste en lite byig vind dagen till ära, och trots att jag släpade med min rullväska som motvikt såg jag gärna att blixtstativet var hyfsat nära mig så jag kunde ha en fot på också.
Beroende på vilken ”scen” vi fotograferade, använde jag mig av blixten med Lovisa i skuggan av något eller med ryggen mot solen. Det blev ofta väldigt korta slutartider för att kunna ha kort skärpedjup och då fick blixten jobba på hög effekt. Inte alltid 10, men nära.
De gånger jag lät Lovisa stå i skuggan handlade ljussättningen mest om att få en bra vinkel och se till så bakgrunden inte blev helt utfrätt vit (det vore ju trist på så fin himmel).
När hon var ute i solen helt och hållet fick jag passa mig för att solen från ovan kastade konstiga skuggor eller frätte ut detaljer i håret. Det är på något sätt en ständig checklista som roterar i huvudet. För det är väldigt trist att få till bra bilder som måste ratas i efterhand då man glömt någon liten detalj.
Bilden jag missade
Eftersom det här var ute på landsbygden fanns det såklart en fin gammal traktor vi kunde ha som miljö. Med öppen dörr gav den också bra skugga, men trots det fick jag balansera ljuset så inte solen helt skapade en alldeles för hård kontrast.
Här kan jag erkänna att jag missade en bild, och det grämde mig lite (eller ganska mycket faktiskt) efteråt. Varför bytte jag inte från mitt 85mm-objektiv till en vidvinkel och fick med både traktor och himmel? Jag tror jag just exakt då var lite besatt av att få till ljuset från solen lagom mycket in genom framrutan och matcha det med blixtljuset att jag helt enkelt glömde bort att tänka bredare?
Enkel ljussättning för variation
Du har hört mig säga/skriva det förut och jag tjatar om det igen, jag har full respekt (väldigt mycket respekt t om) för alla som ljussätter sina ”scener” in i detalj så inget lämnas åt slumpen. Jag är imponerad över ettrigheten och resultatet av sådant.
Men, jag vill inte bara göra en riktigt bra bild. Jag vill heller inte bara göra två riktigt bra bilder. Jag vill göra massor, och om varenda porträtt inte är genomtänkt ner i minsta detalj beror det på att jag tycker det är ok. Huvudsaken är att det är rätt känsla och inte något stort fel som sticker ut.
Hade jag lagt ner för mycket tid på bilden innan, skulle jag kanske inte haft tid (och ork) att få till denna. Särskilt för pressbilder eller specifikt författarporträtt som detta handlade om, tycker jag det är extra viktigt att leverera variation.
Finns det bara ett eller två porträtt på nyckelpersoner i företag, eller pressbilder på artister, författare eller illustratörer, blir de snabbt lite uttjatade och kunden kanske tröttnar på dem. Har de ett bra bildpaket med variation minskar man den risken och uppmuntrar även en friare användning. Som i sin tur gör alla glada.
Tror jag i alla fall.
Den svåraste bilden
Eftersom Lovisa har får och lamm, kändes det galet att åka därifrån innan vi hade fått med ett av dem på bild. Ett får lyfter man inte glatt i famnen, men ett lamm kan funka (uppenbarligen).
Men det här med att få lyfta lamm glada på bild är inte lätt. Hur de än tittar ser de mest galna ut, men vi lyckades få åtminstone ett bra lammporträtt, eller hyfsat i alla fall. Lovisa kanske räddade bilden med sitt leende också?
Det om det, får du ett uppdrag som kanske känns mindre lönsamt för att det är längre resa osv, fundera på om det ändå inte är värt den extra tiden. Så tänkte i alla fall jag.
/Stefan
