≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Ett dåligt uppdrag blir en bra historia

Minst en gång om året ångrar jag mig. Då ångrar jag att jag inte lyssnade på min magkänsla. Ångrade att jag inte lärde mig av mina misstag jag har gjort tidigare.

Men. Ju längre jag har arbetat som frilansande fotograf med eget företag, desto mer sällan inträffar dessa saker. På gott och ont, måste jag faktiskt lägga till.

För, som visdomen säger; inget ont som inte för något gott med sig. Det har verkligen sin poäng att misslyckas.

För det är inte alltid en bra sak att det går för lång tid mellan misstagen, då tenderar de att bli större. Små missar då och då kan i min värld vara nyttiga, medan ett stort misstag kan vara superjobbigt, hur sällan de än inträffar.

Bara för att jag började skriva det här inlägget kom jag inte direkt på varenda misstag jag har gjort. Men om vi ska hålla oss till rubrikens tema, kanske det ska vara något lärorikt som involverar uppdrag i sin helhet?

Där har jag två uppdrag som båda egentligen var rätt enkla, till synes enkla i alla fall. Det senaste för några år sedan, och det andra för rätt många år sedan. Det ena slutade med att jag inte fick några pengar alls, det andra lade jag ner alldeles för mycket tid för de pengar jag fick.

Kärnan i båda misstagen var slentrian, och dålig kommunikation. Jag var så van vid att mina kunder var enkla att arbeta med, och att vi var tydliga gentemot varandra. Sen kom det här uppdraget, som hade behövt så otroligt mycket mer tydlighet och kommunikation.

Från nöjd till missnöjd

För att använda en sportmetafor, är man van vid någon som kastar bollar de vill att man ska kunna fånga blir det genast jobbigt om bollen helt plötsligt kommer med skruv. I ett mörkt rum. Utan förvarning.

Exakt så var det. I bägge fallen.

Jag gjorde mitt jobb, precis som vi hade kommit överens om. Var där i god tid, bekräftar vad som ska göras, accepterar schemat. Fotograferar enligt plan. Kunden får en förhandsvisning på plats av bilderna. Godkänner porträtten vi tagit (alltså, säger att det finns många att välja bland som de är nöjda med). Ingen ber om mer tid, jag hade inte bråttom.

Någon dag senare får jag ett mail som säger att ingen är nöjd och ingen vill ens välja ett enda porträtt. Av drygt tjugo personer. Som alla varit nöjda under fotograferingen, eller åtminstone sagt det.

Vad gick fel?

Ingen aning. Faktiskt.

Jag var ju inte med när drygt tjugo personer ändrade sig.

För att göra en lång historia halvlång, jag jobbade i så många omgångar med fix och tricks och all möjlig retusch som vanligtvis hade antingen kostat betydligt mer eller där jag hade hänvisat till en annan fotograf. Men jag gav inte upp, och till slut var de nöjda.

Hoppas jag.

Jag fick i alla fall betalt. Och porträtten används.

Slutet gott, allting gott?

Jag borde ha lärt mig

För att använda en annan sportmetafor: ”sänk aldrig garden”. För det är precis det man lätt kan göra, när allt går för bra.

Vad skulle jag då ha gjort? Jo, precis det jag gjorde i det andra liknande uppdraget som nämndes tidigare.

Ge upp, och gå vidare.

Eller, för att använda ännu en sportmetafor: ”kasta in handduken”. Eller en militärmetafor: ”live to fight another day” eller ”förlora slaget men vinna kriget”.

Det andra uppdraget var mindre, så det kändes inte svårt att bara säga: ”ok, om ni plötsligt kom på att ni ändrat er och numera inte är nöjda, låt oss stanna vid det”.

Jag tackade nej till att försöka igen, rekommenderade en annan fotograf och förlorade tiden jag lagt på fotografering, resa m.m. Men behövde heller aldrig mer tänka på det uppdraget. Med äran i behåll, kan jag erkänna. Trots att jag inte fick en endaste krona för besväret.

Jag var nöjd.

Men i det större uppdraget, där jag övergav alla mina principer om hur mycket retusch som är lagom, hur en kund ska kunna bete sig i ett respektfullt samarbete osv, där förlorade jag all heder. Däremot fick jag betalt.

En sedelärande historia

Poängen med detta inlägg är just detta, att smidiga uppdrag som bara flyter på är jättehärliga och man borde bara ha sådana. Men man lär sig sällan så mycket av dem.

De uppdrag som går snett, där man glömt tidigare misstag och upprepar dem. Eller när man gör nya varianter på gamla misstag. Eller helt nya misstag man inte trodde man var kapabel att göra. Man är klantig, helt enkelt.

Alla sådana uppdrag har ett värde, de blir en bra historia som är lärorik. Något man kan berätta som avskräckande exempel. Kanske något som gör att man tänker efter en extra gång? Eller känner efter mer noga?

I ett av mina fall fick jag betalt, men var inte nöjd. I det andra fallet fick jag inte betalt men gick därifrån toknöjd med mig själv. En otroligt skön känsla som fortfarande finns kvar, väldigt många år senare.

Helt plötsligt hade jag insett att ge upp kan vara den bästa lösningen för alla parter, om det görs rätt. Utan ett dåligt uppdrag som detta skulle jag kanske fortsätta stånga pannan blodig mot jobb jag borde skippat?

Göra misstag och skapa berättelser

Förutom erfarenheterna som gör att jag nu (förhoppningsvis) kan identifiera potentiella fallgropar bättre, har jag även en bra historia. Faktiskt två stycken.

Hade jag inte avslutat det mindre uppdraget med en så skön känsla kanske jag inte blivit så bra på att känna igen varningssignaler som jag är nu (relativt sett)?

Samma sak med det större uppdraget, där kanske det hade sparat mig mycket magsyra och tillplattat ego om jag hade avbrutit relationen i god tid?

Hursomhelst, utan dessa ganska rejäla missar hade jag inte kunnat skriva detta inlägg. Och inte haft dessa historier att berätta för andra när jag vill ta upp avskräckande exempel på misslyckade samarbeten.

Glöm inte dina dåliga uppdrag, blogga om dem istället. Eller berätta för andra när det kan passa in i ett sammanhang. Efter ett tag blir det där misslyckande man skämdes för en bra historia, och alla gillar en bra historia.

Plus att man får ett enkelt sätt att kommunicera att ingenting bör slarvas med, vilket gör att varken jag eller mina nya kunder vill bli som mina dåliga exempel.

/Stefan

Comments on this entry are closed.

  • Alex Odelius 18 september, 2019, 17:49

    Väldigt bra och intressant läsning. Jag är övertygad om att alla seriösa och ambitiösa aktörer har upplevt precis det du beskriver, och känner igen sig. Och det är ju inte precis alla gånger som beställarkompetensen är på absolut topp.
    Och det i sig är ju en känslig fråga, men jag tror att alla vet vad jag menar. Och viktigt; kunden har inte alltid rätt, eller som i mitt gamla gebit:
    ”The client is the king – but certainly not the art director.”
    Men som du är inne på, man lär så länge man lever.

    • Fotograf Stefan Tell 18 september, 2019, 21:41

      Just det sista är oftast det viktigaste, och när det går långt mellan misstagen är alltid risken stor att det samlas ihop till ett rejält misstag om man slappnar av för mycket.