Steve Sem-Sandberg fick jag i uppdrag att fotografera för Albert Bonniers Förlag när det var kallt ute och vädret minst sagt oberäkneligt. Det började tyvärr inte så bra, men slutade precis så bra du kan se på porträttet ovan. Trots att vi befann oss i ett fängelse, eller kanske snarare tack vare?
Jag hade fått väldigt gott om tid på mig, så det var egentligen aldrig någon stress. Sen var det lite fram och tillbaka som det kan bli med bokningar, mycket för att jag ville försöka invänta något slags väder man kunde vara utomhus i.
När det lätta blir svårt
Efter lite kommunikation bokade vi in en dag i början på mars, enligt mina fyra väderappar skulle det vara fint. Kanske svalt, men möjlighet till himmel med kontrast.
Vi bestämde att träffas vid Hornstull, jag hade kollat upp några möjliga platser som skulle passa bra för porträtt. På vägen dit började det snöa. Såklart. Det var också blåsigt. Och kallt.
Helt plötsligt blev plan A inte genomförbar, jag ville inte ha en författare som står och fryser på bild, och det ville inte författaren heller.
Så vi promenerade runt lite och tittade på lokaler, Bio Rio funkade tyvärr inte då de hade en festival, de ställen som ligger nere vid vattnet hade inte öppnat än och skolan på höjden släppte först glatt in oss i en korridor men körde sen ut oss när någon började bli orolig.
För att göra en lång historia halvlång, vi gav upp. Jag bad om ursäkt för att jag inte hade någon fungerande plan B (ganska olikt mig, men pinsamt ändå). Sen bokade vi en ny tid några dagar in i framtiden.
Jag kom ihåg att jag hade varit på Långholmens fängelse för en massa år sedan, och mindes de stora fönster som fanns där. Ett telefonsamtal senare och vi var välkomna.
Bilden du bläddrade förbi ovan, den oskarpa, det är första oskarpa testbilden från fängelset med rader av celler på bägge sidor. Sen smala gångar i flera våningar plus en slags brygga över med räcke.
1/200 sekund och bländare 2.8 gav en mjuk känsla på den ändå ganska kontrastrika bakgrunden med massor av linjer. Ett 85-millimeters objektiv passade bra för detta. Men jag ville ändå rama in porträttet på något kul sätt.
En Profoto B10 bakom
Jag hade som vanligt med mig två B10 och två A1:or, men det räckte med två blixtar till detta. En placerade jag ut på den där gången som går från ena sidan till den andra. Plus sedan en till vänster om mig som huvudljus.
Trots en så öppen bländare och slutartiden var det nästan inget befintligt ljus på Steve där han stod. Dagen till ära hade jag faktiskt med mig en beautydish och raster, vilket passade bra för att göra något tydligt i ljusväg.
Resultatet av två blixtar
Du har redan sett det färdiga porträttet, men det var ju länge sedan, så vi tar det igen. Där står Steve, ljussatt av en Profoto B10 till vänster om kameran, med en beautydish och raster. Långt i bakgrunden står en annan B10, utan ljusmodifierare, och lyser upp väggarna.
Jag funderade lite på om jag skulle placera bakgrundsljuset längst bort mot fönstret, men tyckte att det blev så bra med en slags ljuslåda kring honom att jag skippade det.
Istället tog vi varianter på samma porträtt på denna plats genom att bara flytta oss en meter till höger. Bakgrundsljuset blev något helt annat (med en fin ljusfläck som bonus) och lite upplättning för att vi stod närmare den ljusgrå väggen.
När vi var klara här tog vi med oss all utrustning och gick till en anslutande korridor för fler porträtt.
Det var ju trist att första försöket gick åt skogen, men vi höll modet uppe. Och hade det inte varit för alla misstag jag gjorde då skulle jag aldrig ha lyckats göra dessa porträtt.
Så det var helt klart värt krånglet och känslan av att inte vara den smartaste fotografen i stan. Även om det sistnämnda sitter i fortfarande, jag ser ju mig själv som en rätt ordningssam typ med minst en plan B, ofta en C också.
Men ändå, jag är väldigt nöjd med porträtten.
/Stefan
Comments on this entry are closed.
Jag tycker helt klart du ska vara nöjd, mycket bra porträtt! Men det är jobbigt de där gångerna när man måste be om ursäkt. De flesta är ju okej med det, men det är ju inte alla gånger tidsmarginalerna finns. Det blir lite stressigt när man vet att saker går till tryck nästan innan man hinner leverera bilderna, och man känner att man skulle vilja få till ett nytt tillfälle.
Tack Niclas, jag är väldigt nöjd med leveransen.
Dock gnager det mig såklart att jag inte hade en bättre plan för något så självklart som vädret. Tror det kan ha att göra med att det nästan alltid har löst sig. Dock inte denna gång.
Nu var det mest tur att vi ändå var ute i hyfsat god tid, men det kan ju lika gärna vara att personen är fullbokad eller inte ens bor i stan så man har chansen att göra ett nytt försök.