Att fotografera författarporträtt av Henrik Ståhl är en lite märklig upplevelse. Jag förknippar honom så otroligt mycket med Stålhenrik från Bolibompa, men så ser han ju faktiskt inte ut i verkligheten.
När jag väl hade skakat av mig känslan av att vara ”starstruck” gick det bra och vi samarbetade väldigt väl över stock och sten. För vi var mest i en otroligt fin skog och fotograferade. Med lite blixtar och rökspray.
En lagom mörk skog
Skogen var full med fin mossa och en massa lämpliga stubbar Henrik kunde sitta på, så vi körde på det. Ljuset var egentligen rätt bra som det var, men har man rullat en rullväska (med stora hjul såklart) genom skogen bör man använda utrustningen.
Med mig hade jag en Profoto B10 och en B2 (plus två A1 som jag inte använde). Och några stativ, en Magnum-reflektor samt mina vanliga Deep Umbrella Large och Medium med diffusion.
Bilden ovan är t ex så den blev med bara en B2 och en OCF Magnum ståendes långt borta mellan tallarna. Det ”naturliga” ljuset påverkade inte mer än så när jag hade exponerat för att resten av skogen mest skulle vara en mörk ton.
Vi hade nog kunnat vara kvar på just den platsen i skogen hela dagen, bara man sprejade lite hit eller flyttade blixten i bakgrunden dit blev det ett nytt porträtt.
Porträtt med rökspray i skog
Eftersom jag inte uppfunnit en drönare som kan flyga runt i bakgrunden och släppa ut rök fick Henrik duga. Han satt där på sin stubbe och sprejade lite bakom ryggen, eller så sprang jag fram och tillbaka för att få ett litet lätt dig.
Just i en skog är det väldigt bra med rök eftersom det mjukar upp allt lite drömskt. Jämför bara porträttet ovan där jag bara sprejat lite lätt med röksprejen och det nedan utan.
Det gör en otroligt skillnad i hur allt upplevs. Till dessa två porträtt hade jag bara en Profoto B10 till höger om mig med ett stort paraply. Solen var lite nyckfull men tittade fram bakom Henrik då och då. Här hjälpte den till med kantljus.
Sen kan man jämföra när jag har solen i ryggen, men den skyms mest av träden, och har Henrik på andra sidan. Genast blir skogen en ganska mörk vägg utan värst mycket detaljer.
Porträtt vid en sjö också
Inte långt från platsen i skogen där vi hade varit fanns det en stig, där tog vi också några porträtt. Sen kom vi till en liten sjö och där var vattnet spegelblank, så jag ställde upp mitt stativ med B10:an och paraplyet där.
Solen kom från höger (den lilla ljusrand du ser på höger sida av ansiktet härifrån sett) och det var så det fick bli. Visst, sjön var inte superstor, men att gå runt den bara för att få lite motljus kändes inte riktigt effektivt.
Som du märker har vi gått från två blixtar och rök till en blixt och det solen kan hjälpa till med. Så är det väldigt ofta när jag fotograferar utomhus.
Första platsen packar jag upp allt möjligt och riggar. När det är dags för förflyttning vill jag gärna hålla tempot uppe och brukar förenkla ljussättningen.
Befintligt ljus med blixthjälp
Vår sista plats för porträtt var tre steg från bryggan. Där hade jag solen i ryggen och grenar plus barr gav en fin solstrimma rakt i ansiktet på Henrik. Det hade säkert gått att få till jättebra porträtt där med kanske bara en reflexskärm.
Istället ställde jag blixten med paraply rakt bakom mig till vänster och lät solljuset från ungefär samma riktning få bli upplättning. Nu hade jag bara en idé kvar som jag ville genomföra (även om jag kunde kommit på tusen till hade vi ändå sagt att nog får vara nog).
Mest på kul höll jag upp min vänsterhand framför solen och skuggade därmed ansiktet lite. Sen hade jag ju en betydligt större ljuskälla, nu lite till höger om mig, så de skarpa skuggkanterna avtog en aning åt det hållet.
Med darriga armar drog jag min rullväska uppför stigar som är utmärkta att promenera på, men kanske inte håller barnvagnsbredd överallt.
Det var en fotografering i skog och mark med Henrik Ståhl, aktuell med boken ”Till Vial” på Bonnier Carlsen. En science fiction-bok som har beskrivits som ”en ”Bröderna Lejonhjärta” för 2000-talet”.
/Stefan
