Bart Moeyaert är författaren från Belgien som tog emot världens största pris i litteratur 2019 (eftersom det inte blev något Nobelpris i år). En av världens trevligaste personer också. Och bra på porträtt.
Mitt uppdrag även detta år inkluderade som vanligt fotografering av pressbilder, som vanligt på Skeppsholmen och som vanligt i bra väder. Konstigt nog.
I ett schema fullt av intervjuer brukar jag få fyrtiofem minuter ungefär, inte en ocean av tid om man även ska klämma in att vara trevlig, förflyttning, ljussättning, testbilder och annat. Men det brukar funka.
Fotomanus i huvudet
Jag blir lätt lite besatt av idéer som skramlar runt i huvudet inför en plåtning som denna. Speciellt när jag gjort i princip samma uppdrag i nästan tio år nu. Då vill man verkligen lära sig av tidigare års misstag, och även utveckla sånt som funkade eller göra sånt man inte gjort tidigare.
Skeppsholmen är bra på många sätt för fotografer, det krävs inte många steg för att växla miljö från det ena till det andra. Tyvärr bygger de om en del av kajen, så allt är inte perfekt. Men det finns fortfarande massor av ”locations” kvar att utforska.
I mitt huvud brukar jag ha en lista, ungefär som en tipsrunda, där varje stopp ska gå att utnyttja till minst två eller tre olika bilder. En tegelvägg kan man ha som bakgrund, eller luta sig mot, eller fotografera från sidan. Eller använda på något annat sätt. Huvudsaken är att man tar sig tid att variera.
Enklast möjliga varierade ljussättning
Det är ofta mitt mantra, men på den här typen av uppdrag mer än annars. En blixt räcker gott och väl för att göra en enorm massa saker, lägger man till en multipliceras tiden det tar att få till exponeringen med antalet platser man vill fotografera på, och vips är tiden slut.
Som så ofta senaste året har en Profoto B10 tillsammans med ett Deep Umbrella Large eller Medium plus diffusion blivit mitt standardljus. Kanske låter trist och enformigt, men jag hittar varje gång nya sätt att klämma ur något nytt, eftersom modellen och bakgrunden alltid varierar.
En solig, men aningens blåsig, dag som denna är det skönt att bara ha ett stativ och en blixt att hålla reda på. Min rullväska (med stora hjul) och en snodd blir motvikt och gör att jag inte behöver oroa mig för att något blåser omkull. Allt kan sitta ihop vid kortare förflyttningar då de stora hjulen och rullväskan är rätt lätta att rulla omkring.
Solljus och skugga
Det finns massor med saker man kan behöva tänka på när det gäller exponering av utomhusporträtt i solljus. Sen finns det begränsningar i hur mycket man kan ”överrösta” solen med sitt blixtljus. Sen finns det också gränser för hur mycket man vill överrösta solen.
Jag satsar sällan på ljussättning som ser jättenaturlig ut, men heller inte alldeles för ljussatt känsla alltid. Balansen hittar man enklast i skuggan. Solen får gärna finnas där, t ex som kantljus eller ljusstrimmor, men kanske inte rakt på? Hursomhelst är det enklast att jobba i skuggan.
Av flera skäl, särskilt för att modellen inte ska behöva stå och kisa, det är sällan kul för någon inblandad. På bilden närmast här ovan kommer solen ner från höger och lyser upp som små fläckar här och där, men Bart får den inte i ögonen i alla fall. Blixten lättar upp skuggorna och gör kontrasten mellan den soliga delen och den skuggiga delen mindre skarp.
Utforska vinklar, nästan alla
Det är också ett mantra som maler i mitt huvud på fotouppdrag som detta. Ett steg hit eller dit kan helt plötsligt skapa ett porträtt som var mycket bättre än det jag hade planerat. Så varför inte prova?
Sen finns det såklart vinklar som inte funkar, särskilt om man slänger med en blank bil i ekvationen. Då får man helt enkelt tänka efter lite, eller bara prova en ny vinkel på måfå. Förr eller senare funkar det.
Som fotograf med en blixt utomhus finns det som sagt massor med variabler man måste ha i huvudet. Sen behöver inte det alltid betyda att allt blir perfekt på första försöket, eller snarare väldigt sällan.
Avslutningsvis är just detta fotouppdrag extra intressant eftersom det så tydligt visar hur jag har tagit mig an samma utmaning men med olika typer av utrustning. Fast det kanske jag sparar till ett annat inlägg?
Jag kan bara säga att det var fem år sedan jag fotograferade Barbro Lindgren då hon vann priset. Med en Nikon Speedlight (SB-800?) och ett halvtransparent paraply.
Det blev bra porträtt då också, jag är fortfarande väldigt stolt över dem. Men jisses vad lite utveckling mot kompakta batteriblixtar som är snabba och pålitliga underlättar.
/Stefan
