Att försöka kopiera någon annan fotografs stil och/eller ljussättning är ett otroligt bra sätt att lära sig. Och även tvinga sig prova något nytt. Och även klura ut vad det är som gör att just en viss ljussättning blir på ett visst sätt.
Dan Winters är nog en av de jag inspireras av mest när det kommer till ljussättning för studioporträtt. Han är bra utomhus också, men just det ljus han har i många porträtt ligger helt i linje med min smak.
När jag tidigare i år skulle fotografera författaren Jens Hansegård tyckte jag att den stilen skulle passa några av författarporträtten. Inte kopiera rakt av och ha på alla, men något liknande i alla fall.
Kontrast och lagom ljusa skuggor
Det plus oftast flaggat huvudljus känns lite som hans grej, min också om jag får tid och möjlighet att göra det. När det kommer till författarporträtt brukar det finnas möjlighet att verkligen göra något riktigt väl uttänkt och planerat. Så då gjorde jag det.
Ingen exakt kopia
Man behöver såklart inte göra precis som andra gör, det går utmärkt att plocka delar man gillar. Här har jag mest jobbat med den känsla som det blir i porträtt när man dels har ett tydligt huvudljus med riktning (en beautydish med raster från vänster), och sedan ett stort ljus som upplättning nästan rakt från samma håll som kameran (en 150 cm softbox Octa med raster).
Det är ju lite samma effekt man får från en ringblixt, men en större ljuskälla är aningens smidigare, tycker jag. Beroende på posen kan modellen få dubbla blänk i ögonen, eller bara en ganska mitt i pupillen om huvudet är mer vinklat nedåt.
Skulle jag ha gjort det här fullt ut, i Dan Winters stil, hade jag nog flaggat av min beautydish ganska nära ansiktet. Precis utanför bild, men så nära att det faller en skugga över ansiktet.
Eller kanske snarare, huvudljuset faller i tre dimensioner över ansiktets topografi. Sen kan man alltid variera med hur ljust de ljusa delarna ska upplevas, och laborera med kontrasten.
Det här porträttet blev ett av de mer lyckade när det kommer till balans mellan ljuset i skuggorna och kontrasten generellt. När jag ljussätter såhär brukar jag tänka ”paint-by-numbers” och att skuggorna ska vara mörkare varianter av kulören på högdagrar och mellantoner.
Inte helt svart eller ens för mörkt alltså.
Ljuset i ögonen och blänket i pupillen gör det hela mer öppet än helt dunkla skuggor utan detaljer.
Fler exempel på ljussättning
Det här är inte första gången jag tänker på ljuset i hans porträtt när jag förbereder en ljussättning. En snabb sökning gav att jag nämnt hans namn i flera tidigare blogginlägg, t ex dessa:
- Anders Hansen, författarporträtt
- Dan Wollgers, pressbilder för Albert Bonniers förlag
- Profoto ringblixt, första testbilden
För att avsluta det hela måste jag också nämna att bakgrunden i bilderna är en handmålad canvas från Gravity Backdrops. Alla porträtt har samma gråmelerade bakgrund, några där en blixt med rött färgfilter och barndoors har färglagt den, några utan separat ljus och de sista där jag har använt den ljusare baksidan.
Hitta förebilder att öva med
Alla fotografer har inte en unik stil, vissa har de på vissa projekt och några kan man känna igen på mils avstånd.
Jag har alltid gillat Jill Greenberg och försökt lära mig den stilen hon körde mycket med tidigare, andra experimenterar med att se ut som Martin Schoeller. Platon är ju en annan i samma liga, men där det finns lite olika stilar.
Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll vem man väljer att härma. Själva experimentet är ju att lära sig vad som gör att det ser ut på ett viss sätt. Där är studioporträtt bra. Allt går såklart inte att imitera perfekt. Har man inte en viss och väldigt typisk ljusmodifierare kan det vara svårt att få det exakt. Men det går alltid att försöka.
Har du tid över är det kanske en perfekt grej till jullovet? Det vore kul om du ville visa upp resultatet från dina experiment.
Lycka till.
