Jessica Stark från startup-hubben SUP46 är ny VD på StyrelseAkademien efter Suzanne Sandler och då behövs nya pressbilder. Som tur är hade jag en kamera och två blixtar, så jag kunde hjälpa till med porträttfotografering.
Jag fick en liten stund med Jessica i de otroligt ljusa lokalerna på Hamngatan, och vi lyckades klämma in några fotostationer. Innan hon kom dit hade jag redan sett ut några lämpliga platser, men det blev lite improvisation inslängt i schemat också.
Bakgrunden först
Efter att ha använt blixtar under så många månader för att få till något ljus att arbeta i med kameran, har det helt plötsligt börja handla om att hantera kontrasten.
Min spontana känsla när jag åkte hissen upp till kontoret på översta våningsplanet (med takfönster och allt), var att här fanns det ljus så det räckte. Men ögat luras ju och kameran går inte på sånt.
Det första jag gjorde var att promenera runt lite med ögonen och bara titta. Kisar man lite ser allt bra ut, kanske inte exakt den bakgrundsoskärpa som det blir i de färdiga bilderna, men typ.
Sen kan man ta upp kameran och låsa fokus ungefär där man tänkt ställa sin modell, så märker man direkt hur bakgrunden känns skärpemässigt.
Kruxet med naturligt, eller snarare, befintligt ljus från solen är att det varierar. Nu skulle varje ”scen” inte vara så länge eftersom jag ville hinna med en massa variation.
TTL och HSS
Men ändå. Har man fönster i bakgrunden kommer de inte vara konstanta när det är blandat molntäcke utanför.
Första testbilden visade att 1/200 sekund blev för ljus och utfrätt för att kännas bra. Åtminstone om jag ville ha en hyfsat öppen bländare. Så det fick bli HSS på blixtarna, vilket funkar alldeles utmärkt.
Andra testbilden landade kring 1/320 sekund med bländare 4, de färdiga bilderna när det fanns blixtljus med och allt hamnade på 1/640 sekund. Jag ville ju ändå ha ljus bakgrund.
För att hamna någorlunda rätt direkt brukar jag ha TTL påslaget på min Air Remote. Jag slår sen över till manuellt och oftast ökar jag blixtens effekt med minst ett steg. Sen kan det bli pillande hit och dit, men det brukar vara en start.
Två blixtar från samma sida
För porträttet överst i inlägget har jag en Profoto B1 med ett Deep Umbrella Large White plus diffusionsduk som huvudljus. Det har blivit mitt standardljus känns det som, och ett välförtjänt sådant.
Visst, det är lite otympligt att flytta på, och ska man genom dörröppningar får man oftast fälla ihop paraplyet. Men, att arbeta med det inomhus där det inte blåser är det svårslaget i hur snabbt det går. Upp med det rätt högt och sen vrider jag blixten och blixtparaplyet till dess jag tycker skuggorna hamnar rätt.
Ny favorit för kantljus
Jag köpte ju och gjorde ett snabbt test av nya Profoto OCF Magnum för bara ett kort tag sedan, men har nu hunnit använda reflektorn på flera jobb redan. Den har hängt med i sin fina lilla väska utanpå min stativväska varenda gång faktiskt.
Som kantljus tycker jag det funkar riktigt bra, speciellt med en Profoto B2 som klarar sig med ett nätt stativ. Man får dra ner effekten rejält bara så det inte fräter ut hår med sitt ganska skarpa ljus.
Vill man få lite överstrålning in i objektivet kan man vara i närheten med kanten på bilden där blixten är om man tagit bort motljusskyddet. Som med allt annat, kul ibland med måtta.
En blixt och solen
Det tredje stället vi fotograferade porträtt på var ett konferensrum som hade lutande takfönster och breda takstolar som var metallbalkar målade i vitt. Nästan som på en ljussättningskurs strilade den då skarpa solen ner och bildade mönster på vägg och bord.
Det måste jag göra något av, tänkte jag, och fick en trist testbild med alldeles för mycket kontrast.
Till det rummet tog jag bara med min B1:a och paraplyet som var alldeles för stort. Men det blev alldeles lagom att ha som upplättning i ögonhöjd. För det sittande porträttet vid bordet ovan har jag blixt och paraply bredvid mig precis till höger.
Med lite lagom mycket blixtljus kunde jag minska kontrasten och slippa få för mörka skuggor. Jessica satt bara där en kort stund, det var nog rätt svettigt med den gassande solen direkt i pannan.
En snabb gruppbild
Jag hoppar över en station här och går direkt till de sista bilderna som skulle vara Jessica Stark och Ylva Hambraeus-Björling, styrelseordförande på Styrelseakademien. Här hade jag kantljuset stående långt bort till vänster utanför bild och ställde huvudljuset precis bredvid mig till vänster.
Det är rätt ofta jag faktiskt står så nära huvudljuset att jag kan ha en fot på stativet. Troligtvis kommer det arbetssättet sig av att jag behöver ha en fot där för att hindra allt från att blåsa bort, så jag har vant mig. Det fina med den metoden är att jag snabbt kan sträcka ut en hand och vrida ljuset så som jag vill ha det.
Efter kanske tjugo minuter eller en halvtimme, och fem olika fotoplatser, var jag klar. Det enda jag saknade lite var att få med de åskmoln som var utanför på delar av himlen, men det får vänta till nästa gång.
Comments on this entry are closed.
Hej! Kul läsning och jättefin ljussättning, Stefan. Jag brottas en del med att jag inte vill att folk ska ha såna här ”le utav bara helvete”-miner på mina porträtt. Sen ser man att dom lägger ut bilderna på Facebook och deras mamma kommenterar ”varför ser du så sur ut?”.
Alla behöver inte le jättemycket, det håller jag med om. Det finns oftast en bra nivå för alla, men den skiljer sig åt rätt markant.
Grejen för mig, som jag kämpar med att inte glömma på varje uppdrag, är att utforska hela registret. Det är så trist att nöja sig med ungefär samma säkra min på alla bilder. Tvingar man folk att bara försöka lite lite mer kanske det händer något fantastiskt som de inte riktigt var beredda på. I det här fallet behövdes det dock inget arbete från min sida direkt, hon log sådär helt naturligt och bra.
Ja precis! Man vill se hela registret.