Fotograferar porträtt i fotostudion gör jag ofta. Fotograferar skådespelarporträtt gör jag inte lika ofta, men väldigt gärna. Då brukar jag passa på att krångla till det riktigt ordentligt.
Ljussättningen för denna porträttserie använder fyra studioblixtar, en blandning av Profoto D2, B1 och B2. Plus några softboxar, flaggor, raster, skärmklaffar och lite diffusionstyg.
Skådespelarporträtt är viktiga
Som flitig användare av IMDb brukar jag förvånas av alla skådespelare som inte har professionella porträtt i sin presentation. Vissa kanske inte bryr sig, och några kanske inte har tänkt på det.
Men, lite som med modeller, eller vilka som helst, skadar det aldrig att ha ett bra porträtt. Eller flera.
Rojan Telo kontaktade mig för att han ville uppdatera sin bildbank, han finns redan lite överallt på nätet med bra porträtt. Det är såklart ingen riktig anledning för att stanna där, man kan alltid ha fler.
Brad Pitt kanske kunde få roller även på en dålig selfie i motljus, men för de flesta andra kan det nog behövas något mer.
Ljussättningsdiagram i 3D
Innan jag fotograferar porträtt, åtminstone när det gäller författarporträtt och lite mer avancerade pressbilder, förbereder jag mig noga. Kanske inte alltid med ett diagram över ljussättningen, ner i minsta detalj, men ibland.
Två saker tänkte jag först när det gällde ljussättningen. Det första var att jag ville bryta upp huvudljuset med diffusion. Lite som mina författarporträtt av Staffan Thorsell, men inte med en så skarp ljuskälla denna gång.
Jag utgick från en 150 cm softbox Octa med raster, men för att det stora ljuset inte skulle hamna likadant överallt flaggade jag av det mot bakgrunden. En svart vikvägg spärrar vägen för ljuset.
Tunt tyg för melerat ljus
Att hänga ett tunt tyg lite veckat framför huvudljuset är roligt. Lite som att ha en sordin till trumpet för att förvanska ljuset man annars är rätt van vid. I det här fallet blev en stor softbox istället en spalt av ”vanligt” ljus och sen en kant där det spretade mer.
Det var första blixten, resterande tre hade en roll var.
Tanken med ljuset
Jag har inte alltid en tanke med ljussättningen, annat än att det ska passa personen jag fotograferar (eller i fallet med personalfotografering, ska funka minst dåligt för de flesta).
Här hade jag faktiskt en tanke, och det var att allt ljus skulle upplevas som det kom från samma håll. Kanske som en rad fönster där några kastar in ett huvudljus och några mer är kantljus.
Trångt ljus i trång fotostudio
När huvudljuset satt bra kompletterade jag med en Profoto B2 ovanför huvudet, en mellanstor softbox med raster. Under fotograferingens gång flyttade jag på den, men huvudsakligen agerade den ljus uppifrån helt enkelt.
Rastret gjorde att inget ljus från den softboxen träffade bakgrunden. Apropå bakgrund var det andra saken. Jag ville ha en melerad bakgrund, så jag använde en av mina tre handmålade fotobakgrunder från Gravity Backdrops, den gråsvarta.
Släpljus på bakgrunden
Med så avgränsat ljus hade den blivit i princip helsvart utan belysning, men det var ju bra eftersom jag ville ha skräddarsytt ljus för den.
Skärmklaffar (barndoors) är alltid bra om man vill få en avlång ljuskägla som drar in över bakgrunden från ena hållet. Min bakgrund har jag knögglat till lite genom att inte rulla ihop den fint. Efter varje fotografering skrynklar jag ihop den till en boll.
Som du kanske har sett är inte ljuskäglan som kommer in från vänster konstant på alla bilder. Det är liksom meningen. Eftersom canvastyget inte är slätt blir det rätt stor skillnad på hur mycket strukturen märks beroende på ljusets vinkel.
Sen handlar det såklart om skärpedjup också. Men vill man få till högdagrar och roliga skuggor kan det vara en poäng att experimentera med vinkeln ljuset faller in med.
Blixt nummer fyra var en med ett vanligt raster, för att skapa kantljuset snett bakifrån. Mest märks det på näsans sida och ytterst på kinden.
Prova reducerad ljussättning
En gammal favoritmetod jag brukar köra med är att ta bort ljus. När vi var klara med några ombyten och olika utsnitt var det dags.
Principen är enkel och snabb att få in i arbetsflödet. Istället för att lägga till en blixt eller ändra för mycket stänger man helt enkelt av. I det här fallet lät jag huvudljuset stå på, plus ljuset på bakgrunden.
Resultatet blev något snarlikt. Inte exakt som de andra, men liknande känsla. Huvudsaken är att det blev variation. Snabbt och enkelt.
Reducera ljuset till max
När man ändå har någon som gillar att bli fotograferad i studion vore det väl dumt att inte prova en sista ljussättning?
Minst ett skådespelarporträtt ska man väl ändå vara i svartvitt och ha väldigt kort skärpedjup?
Såklart. Så jag flyttade undan bakgrunden, ställde blixtar och flaggor och reflexskärmar åt sidan så bara en blixt återstod.
Kvar blev min gamla trotjänare Octan. Den ställde jag rakt bakom kameran och kröp in under den. Drog ner effekten och öppnade bländaren rejält.
Resultatet blev en serie sköna headshots. Tog kanske två minuter extra från vår fotosession. Jag gör inte alltid så vid porträttfotografering, men borde ha det på checklistan egentligen.
Rojan Telo har såklart en hemsida, och finns även på Instagram. Jag har en känsla av att han kommer gå långt, då kan jag säga att jag var med pyttelite i början i alla fall.
Vill du se andra skådespelarporträtt har jag även en relativt aktuell jag gjorde för en annan skådespelare, Kerim Troeller. Fast det var något helt annat, mer färgfilter och effekter.
