En vecka med Wolf Erlbruch

En vecka om året fotograferar jag pressbilder åt Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA), som är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Det har jag nu gjort nio år i rad.

Under pristagarveckan som avslutas med en ceremoni på Konserthuset i Stockholm fotograferar jag en massa olika evenemang. Schemat skiljer sig lite år för år, men några huvudpunkter är samma.

Som fotograf är det otroligt kul med såhär långa samarbeten, och speciellt när kunden har varit så bra på att använda bilderna. Någon bild som kanske första året inte syntes så mycket, kan få nytt liv när den behövs några år senare.

Porträtt till pressbilder

Det första i kalendern efter att pristagaren eller pristagarna har anlänt till Stockholm brukar vara pressbilder. Dessa används sedan flitigt från bildbanken på MyNewsdesk och i sociala medier.

Fram till pristagarveckan används ofta gamla pressbilder, även om jag vid ett tillfälle fick chansen att fotografera Barbro Lindgren på Öland. Det är ju kanske inte alltid praktiskt eller ekonomiskt att skicka mig till Japan eller Australien, hur mycket jag än skulle vilja det.

Snabba pressbilder

Jag brukar få tid med pristagaren under pressdagen, det är alltid på Skeppsholmen där de brukar bo. Någonstans mellan en halvtimme och en timme brukar vara standard.

För att göra det mesta och erbjuda varierade porträtt är jag där i god tid och promenerar runt för att kolla miljöer. Ibland har man tur med vädret i Maj, men ofta blåser det. Detta år när Wolf Erlbruch skulle fotograferas var det rätt grått och blåsigt.

Enklast möjliga ljussättning

Under åren har jag jobbat olika med ljuset, från att förlita mig helt på solen med max en reflexskärm som hjälp, till att använda Speedlights och nu senast Profoto B1 eller B2.

Idag förstår jag inte riktigt hur jag vågade att åka dit med bara en kamera och en reflexskärm, men det visar väl också på någon slags utveckling jag har gjort som fotograf.

Årets ljussättning, vis av förra årets blåst som nästan kraschade en blixt, tog jag med mig en smal softbox. Och en B1:a.

Snabba uppställningar

Fördelen med att bara använda en blixt är ganska naturlig, man behöver bara tänka på var den står. De flesta pressbilder jag tog av Wolf Erlbruch är ungefär samma idé bakom. Använd befintligt ljus för det mesta i bilden och blixten får lätta upp skuggorna lite.

Ibland fick blixten agera huvudljus och sätta tonen, men oftast var det tvärtom. Vårljus kan vara rätt svårjobbat med skarp kontrast och denna dag ett molntäcke som lätt inbjöd till kisande.

Ta med eller välja bort bilder

En annan sak jag tänkt på när det gäller utveckling är att jag nog numera är friare i vilka bilder jag levererar. Bilden ovan till exempel hade jag nog för några år sedan inte skickat med i leveransen.

Kanske mest för att den kändes knasig, men nuförtiden gillar jag variation och tycker är upp till kunden om de vill använda den eller inte. Efter en vecka med Wolf tycker jag den passar honom.

Alltid ansiktsporträtt

En sak jag har på min mentala checklista är att alltid försöka få med några ”headshots”. Dels för att jag gillar det mest, men också för att de har lång livslängd. Till en början kanske de porträtten i miljö används mest, men längre fram är det avskalade porträtt som körs mer.

Sen är det alltid bra att inkludera det i leveransen så inte kunden bara har helkroppsporträtt att utgå från. Visserligen har dagens kameror gott om pixlar att beskära från, men det blir ändå inte samma sak.

Porträtt i bil

Ända sedan jag fick till så sköna porträtt av Barbro Lindgren i en BMW (som för övrigt är generös sponsor år efter år) har jag försökt få in det som en del av fotograferingen. Meg Rosoff är också bra på porträtt i bil, även om den hade en annan färg.

Det är väldigt tacksamt att rama in porträtt med en bil, men lite ljussättning kan man behöva. För Wolf Erlbruch använde jag min softbox och B1:a som kantljus ståendens framför bilen.

Resten av ljuset är solen genom moln, men inramningen av bilen gör att ljussättningen lite liknar det klassiska dörröppningstricket.

De flesta porträtten från Skeppsholmen är tagna med en Nikon D5 och ett 24-70mm/2.8. Några kan ha varit med ett 85mm-objektiv, men jag brukar satsa på flexibiliteten en normalzoom erbjuder.

Fotografera på skolbesök

En av programpunkterna de senaste åren har varit ett besök på Hjulstaskolan. Det har inte alltid varit lätt som fotograf.

Detta år flöt allt dock väldigt smidigt. Viktigaste här är att ha full koll på vilka barn som får synas på bild, så det krävs bra kommunikation med skolan innan. För säkerhets skull brukar jag ändå ta ganska stor del bilder som kan användas utan oro.

Samarbetet med Hjulstaskolan är numera så smidigt att de planerar framträdanden och sånt med fotografen i åtanke. Det är bara barn som får och vill vara med på bild som mötte Wolf t ex.

Vid den lite större samlingen när det är jättemånga barn i gympasalen har de förklarat tydligt vilka uppträdanden som är ok att fotografera och vilka man kan dokumentera på annat sätt.

Det var ett år när några barn som inte skulle vara med på bild ändå fanns i närheten, men eftersom skolan kollar bilderna före publicering gick allt bra. Trist att inte kunna använda bra bilder, men det hade såklart varit tristare om man hade visat upp personer av misstag.

Diversebilderna igen

En sak jag försöker påminna mig själv om gång på gång är att ta de där diversebilderna. Det kan vara promenaden från ett ställe till ett annat, eller bara någon detalj.

Inkluderas de i bildleveransen finns det så mycket mer att arbeta med för de som sedan använder bilderna. Och de tar inte så lång tid att få till, bara man kommer ihåg det.

En sak är ju i alla fall rätt säker, man kommer aldrig någonsin få chansen att ta om någon bild. Så hellre en för mycket än tvärtom.

Porträtt från föreläsning

En annan punkt på schemat är kvällsföreläsningen på Kulturhuset där allmänheten är välkommen. Det brukar vara en timme på scen och rätt mörkt. Ibland lite scenografi, men denna gång väldigt avskalat.

De flesta år brukar någon person intervjua pristagaren eller pristagarna, så som fotograf får man fotografera en diskussion.

Ratta in manuellt spar tid

Jag har ungefär samma upplägg varje år, och det är att ta några bilder innan, sen försöka fånga några bra under föreläsningen och till sist om det bli mingel eller boksignering efteråt.

Själva föreläsningen är enklast att hitta rätt inställningar för ISO, slutartid och bländare medan man jobbar. Sen kör jag manuellt hela tiden så alla bilder får samma exponering. Det har snabbat upp efterarbetet väsentligt.

Samma gäller för vitbalansen. Man får prova sig fram lite och sen låsa den på en inställning. Har de som ljussätter scenen varit snälla är det samma belysning på alla.

Diversebilder här också

När föreläsningen är klar släpps publiken ut och de flesta stannar ett slag i foajén. Där kan man försöka få till några diversebilder om kunden vill visa hur evenemanget var, eller så kanske de kommer till användning i framtiden?

Porträtt i arbete

Några av mina skönare porträtt av pristagare har jag nog tagit vid det här tillfället. De sitter ibland och signerar böcker, och då kan man få till något naturligt. Jättestora fönster och solnedgång kan ibland göra ljuset väldigt roligt också.

Har man tur kommer någon besökare och hoppar in i bild. Den delen brukar jag använda en Speedlight till, mest för att kunna fånga snabba händelser. Sen varierar jag genom att stänga av den ibland för att allt inte ska kännas blixt-i-ansiktet.

Missade porträtt

När kvällens arbete på Kulturhuset var klart mötte jag upp Gert som är chafför och bilen utanför. Med en fantastiskt fin vårkväll var ljuset vid Sergels Torg roligt, men jag valde ändå att inte försöka något.

Här är jag övertygad om att det hade blivit jättebra porträtt med solljus som spretade genom stora fönster och in under huset. Men, jag kände också att det vore att kräva lite för mycket efter en timmes föreläsning och en halvtimmes signering på det.

Nu hade jag tillräckligt med bra porträtt på Wolf, men annars ska man nog göra ett försök när chansen finns. De kan ju alltid tacka nej.

Avslutning på pristagarveckan

Det är några evenemang i Stockholm jag är med på ibland, detta år var jag även med när han besökte Tyska Skolan. Men annars brukar det följa ett besök i Vimmerby.

Ett år åkte jag tåg dit för att dokumentera, men senaste tiden har fokus varit på att jag sköter Stockholm. Det finns väl även någon slags övre gräns för hur många bilder en kund har nytta av ibland.

Ceremoni på Konserthuset

Själva prisutdelningen är min sista punkt på agendan, och har så varit i alla år. Jag har nog använt ungefär samma utrustning också. Ett 70-200mm/2.8 VRII har varit standard så länge jag ägt det, plus en normalzoom.

Något år körde jag ett 70-300 (typ?), men det blev inte så skarpt som jag hade önskat även om man kom närmare. Samma med det år jag provade en mellanring.

Bredvid mig jobbade några pressfotografer från TT och andra bildbyråer, deras fokus var såklart inte som mitt riktigt. T ex när Kronprinsessan Victoria kom in med pristagaren smattrade de på väldigt med blixt och allt.

I mitt uppdrag var det såklart inte oviktigt, men jag föredrar att visa lite mer av sammanhanget totalt. Som en lång berättelse.

Här är det ungefär samma upplägg som på Kulturhuset. Jag kör manuellt så mycket jag bara kan. Ser man att ljuset på scenen ändras får man följa efter med inställningarna. Samma gäller för vitbalansen. Får man till det bra sparar det enormt mycket tid efteråt.

Ljus på scen

Som fotograf gillar jag bra ljussättning på scener. Men bra för mig är såklart inte samma som bra för en publik. Det som ser snyggt ut och är skönt för mänskliga ögat kan bli lite trist i kameran.

Svårt med bildskärmar

Nuförtiden används stora skärmar på scenen överallt. Jag förstår att det är roligt och erbjuder massor för kreativiteten. Men för mig som fotograf blir det knixigare.

Rätt vitbalans för personerna på scen blir sällan rätt vitbalans för det som visas på skärmar. Och när det gäller exponering kräver det nästan alltid efterarbete för att jämna ut skillnaderna.

Om inte personer och skärmar överlappar är det rätt snabbt gjort i Lightroom med en justeringsmask eller bara dra ner Hightlights. Men så enkelt ska man inte alltid ha det.

Slutartider och mörka rum

Har man ett teleobjektiv och ska fotografera personer på scen utan stativ brukar jag försöka att inte gå under 1/100 sekund. Vibrationsreducering i mitt tele är bra, så jag klarar mig.

Denna gång körde jag 1/200 sekund och lite högre ISO, men att fånga snabba dansare krävde lite fler exponeringar. En talare som bara står där kan dock funka utmärkt.

Minst en bra bild av varje

Evenemang varierar såklart, ibland står samma person på scenen en halvtimme eller timme, ibland kortare. Men i ett program som är en timme långt fullt med olika programpunkter kan det handla om en minut eller mindre som man har på sig.

Nu har jag gjort exakt det här upplägget många år, så jag vet ungefär hur lång tid jag har på mig. Men det kan ändå bli lite stressigt om man efter en snabbkoll så skärpan sitter märker att personen blinkat ovanligt mycket på alla bilder.

Eller i årets fall, en pristagare som inte tittar upp så väldigt mycket. Då får man skjuta på ordentligt när man märker att det finns tillfälle. Återigen, det kommer inte bli några fler chanser.

Just vid prisutdelningar där själva utdelningen av priset är det absolut viktigaste kan det vara smart att ha koll på ljuset. Jag upplevde det som att det varierade lite vid podiet där de höll tal och lite längre bak på scenen där de stod vid ceremonin.

Sen kan man ju också, om man har möjlighet, ha kollat bakgrunden. Finns det något ställe man kan flytta sig till diskret för att få en renare bakgrund? Sen kan det såklart vara förgäves om personerna placerar sig som de vill (vilket de gör), men man kan ju försöka.

Andra fotografer

Jag är väldigt ovan att fotografera på evenemang där jag inte är ensam fotograf. Men, som husfotograf åt ALMA är jag tacksam för dem.

Det livar alltid upp att kunna ta några bilder på uppbådet som trängs runt pristagaren och här även kronprinsessan. Det gör att det blir lite mer av allt.

Sen lär man sig med åren hur det går till, och de som är vana att bli fotograferade har också lärt sig. Fotograferna ropar en i taget var modellerna ska titta och allt flyter på väldigt smidigt.

Ibland får man några bilder där flera blixtar har utlösts samtidigt. Vissa gånger kan det bli extra bra och kul, men oftast inte. Sen är det aningens frustrerande att vänta på att blixten ska ladda upp, speciellt när man är van vid studioblixtar eller större batteriblixtar.

Jag förstår de som köper till ett batteripack till sin Speedlight, att bläddra genom i övrigt bra bilder som är för mörka är rätt trist. Men, för mig som hamnar i en sådan situation ungefär en gång om året har det aldrig blivit av att investera i något sådant.

Snabbleverans och sen klar

Jag har inte gått så långt att jag skaffat mig sändare till kameran för att direkt ladda upp till en server. Istället tar jag med en bärbar dator, kollar upp eventuellt trådlöst nätverk och ser till att jag kan logga in före allt börjar.

Sen hittar jag och kunden en lämplig tidpunkt i programmet där jag kan få tio minuter eller en kvart för att hinna göra i ordning en snabbleverans. Importera alla bilder i datorn går faktiskt fascinerande snabbt med XQD-minneskort och en USB-kortläsare.

Har jag gjort allt rätt med exponering och vitbalans krävs inte mycket arbete innan det är dags att ladda upp det på Dropbox. Kunden har redan innan fått en länk till den mapp bilderna hamnar i.

Sen brukar jag alltid göra två versioner av alla bilder. En högupplöst för tryck som jag döper rätt och sparar med färgprofilen AdobeRGB, men sen en viktigare i storleken 2048 pixlar med sRGB så det ser bra ut på Facebook och LinkedIn.

Nu har jag levererat alla bilder till ALMA och de har redan publicerat massor av dem löpande på deras blogg, hemsida, Facebook-sida och pressrum på MyNewsdesk.

(Hint, fotografer blir jätteglada när kunder är så duktiga som ALMA med att sätta ut fotograferns namn och tagga på Facebook.)

Det känns redan lite tomt att inte få fotografera Wolf Erlbruch mer, men han är nog rätt nöjd med att slippa ha en fotograf med sig som dokumenterar vartenda steg.

Vill du se fler pristagare jag fotograferat åt ALMA finns de här.