Som fotograf får jag ofta fotografera sköna typer, och ibland sköna hundar som följer med på köpet. Lena, som är veterinär, träffade jag hemma på hennes tomt en fin sensommardag för att göra några porträtt till en artikel hon skulle vara med i.
Jag hade åkt bil hela vägen till Östertälje och titta på molnen under färden, och tänkte att jag skulle försöka få med lite himmel i bilderna. Plus hundar och Lena såklart.
Ibland strular utrustning
Av någon märklig anledning blev det en krånglig fotografering. Lena gjorde sin del utmärkt, men de två hundarna (mor och dotter, fick jag höra) bråkade rätt mycket. En fight mellan två Bostonterriers är ganska vildsint, även om den inte låter så högt.
Sen var det något med kameran och blixtarna denna dag. Jag hade med mig två Profoto B1, och upplevde nog det där krånglet man kan få med Nikon D5 och vissa bländarinställningar på vissa objektiv.
För att himlen inte skulle bli helt utfrätt åt det håll som passade bäst att fotografera (om man ens skulle få med himmel dvs) behövde jag High-Speed Sync och det strulade.
Vissa bilder blev bra men de flesta hade konstigt ojämn exponering som bilden ovan. Lite som när man försökte använda gamla PocketWizard med för kort slutartid, det blir mörkt på de delar av bilden där kameran eller radiosändaren inte riktigt hann med att synka.
Envis som jag är fortsatte jag försöka till jag tröttnade och bytte till Nikon D750 där allt fungerade precis som det skulle.
Eftersom det var ett reportage gick vi omkring i trädgården för att få lite variation i bilderna. Hundarna höll sig en bit ifrån varandra efter bråket och ville inte riktigt samarbeta. Det här var ju ändå deras chans till berömmelse och framgång?!
Ljusmässigt var det ett rätt klurigt uppdrag, en delvis molnig himmel där solen tittar fram då och då är alltid svår att få till. För ögat ser det rätt bra ut, men kameran ser bara utfrätta delar där molen är som tunnast och solen ligger bakom. Plus att det varierar. Plus att det kan bli överdrivet grått om man underexponerar för mycket.
Hursomhelst, det bästa ljuset hittade jag såklart sist när jag hade packat ihop allt och skulle tacka för mig. Då vänder jag mig om till Lena som står under ett utstickande tak på verandan. Det blev ”dörröppningstricket” som jag gillar så mycket.
Men då hade redan hundarna lagt sig för att sova av sig efter bråket så det fick bli en pratig bild bara. Alltid något.
Den här typen av fotouppdrag där inget riktigt funkar borde man ha lite då och då. Det hjälper verkligen till för att man ska lära sig att snabbt felsöka eller bara prova något helt annat när plan A inte funkar.
Fast jag gillar nog ändå mest när saker funkar.
