
Första skarpa fotouppdraget med min nya Nikon D5 blev passande nog en presskonferens med tillhörande evenemang på Kungliga Biblioteket när Astrid Lindgrens minnespris tillkännagav vem som skulle bli årets pristagare 2016 (svar: Meg Rosoff).
Med mig hade jag D5:an, en D750 i reserv, ett 24-70mm, ett 70-200mm, en SB-910 blixt och en bärbar dator. Såklart använde jag knappt hälften av utrustningen i kameraryggsäcken.

Vitbalansen är riktigt bra
Alla bilder i det här inlägget har kopierats från minneskortet till en MacBook Pro och sedan importerats in i Lightroom, sen har jag faktiskt inte rört vitbalansen alls.
LÄS ÄVEN: Nikon D5 – snabbtest
Jag valde Auto1, dvs den automatiskt vitbalans som liknar den i D750 mest, eftersom jag hade med mig en till kameran och kanske behövde redigera bilder från två kameror, men så blev det inte.
Sen finns det två andra varianter på Auto, en som håller det vita i bilden vitare och en som behåller det varma i bilden varmare. Har inte utforskat dem mer än att man ser tydligt skillnad på delar av bilden, men andra saker tar den det lite varsamt med. Kan gissa att det är lite som Saturation kontra Vibrance i Photoshop/Lightroom.

Blixt funkar som det ska
De flesta av bilderna är tagna utan blixt, bara det befintliga ljuset i lokalen, men den precis ovan här har lite lätt TTL-blixt där jag dragit ner effekten 2 EV för att mest lätta upp skuggor.
Trevligt nog blev inte en endaste bild där min SB910 var på dålig, jag hade på det där plastfiltret med CTO som följer med för att slippa allt för mycket gulorange i bakgrunden.

Auto-ISO är användbart
Den här bilden skulle kunnat ha blivit lite konstig med strålkastare i taket som lyser rätt in i objektivet, men det var inga problem.
Sedan jag köpte en Fuji X100s har jag börjat använda inställningen för automatiskt ISO, så man ställer in ett intervall för kameran där den själv får välja vad som passar så man slipper skakningsoskärpa. Men på tidigare Nikon-kameror jag ägt har jag sällan velat gå högre än ISO400, om det inte är absolut nödvändigt.
På Nikon D5 är det en möjlighet jag kommer använda fler gånger, just på den här fotograferingen tror jag inte den gick över ISO1000, men jag behövde aldrig slänga bilder för att hudtonerna såg dåliga ut, det har annars varit huvudskälet till att jag inte använt det tidigare.

Bilden ovan har jag med som ett exempel på den enda av de i blogginlägget där jag drog aningens mer i kurvorna, annars har jag justerat bara lite, en svag S-kurva på alla tillsammans med kameraprofilen Portrait och rätat upp några. Mer efterbehandling än så har inte behövts.

Den här bilden tycker jag är ett utmärkt exempel på hur kameran inte luras av stora mörka fält. Inget viktigt fräts ut heller.

Skarpare bilder direkt
Nu minns jag inte riktigt, men har för mig att de har tagit bort AA-filtret i Nikon D5, lite som den där varianten av D800 och kanske då D810 också? Det märks i alla fall att man inte behöver skärpa den här typen av bilder i efterhand så mycket.
Just för det här jobbet ändrade jag inte standardinställningen i Lightroom alls, vilket innebär typ 25 på det reglaget.
I kameran brukar jag dra upp skärpan några steg för förhandsvisningar så det syns tydligt var skärpan sitter, det är ju inget som påverkar råfilen ändå.

Här är det lite upplättningsblixt på bilden ovan, men inte mer.

Det här var nog den enda bilden jag fick lura kameran lite med en överexponering på ungefär ett steg. I alla mina kameror har jag mappat AF/AE-knappen till att bara låsa exponeringen, men det hade jag glömt i min iver. Så det fick bli vanlig överexponering istället.
Nu finns det fler funktionsknappar än någonsin på D5 jämfört med alla andra Nikon-kameror jag har haft, så jag får hitta något smart sätt att koppla dem till saker man använder ofta.
Idag var inte himlen så kul, men med lite kurva och en toning med underexponering gick det att få fram det blå som fanns bakom molnen utan att det blev några problem.
Lite minus på Highlights och och en kontrastkurva så såg allt roligare ut.
Slutsats, dag 1
Eller kanske dag två, men efter första riktiga provet i alla fall.
Jag är fortfarande nöjd (tack och lov), och gillar att vara tillbaka med en stor kamera med allt vad det innebär. Ergonomin blir direkt bättre, tycket jag. Kanske att det inte hade skadat med ännu mer tumgrepp, men man kan inte få allt.
Den stora saken är nog hur otroligt snabbt efterarbetet gick, det här var ett sånt där uppdrag där jag har med mig en dator, fixar i ordning bilderna snabbt och bara gör det grundläggande i Lightroom för att sedan ladda upp bilderna till kunden som använder dem direkt.
Kanske att man kan börja fotografera RAW + JPEG och skicka vissa bilder direkt om det är ännu mer bråttom, men då måste jag lära mig vad som krävs i form av nätverk och sånt.
Nästa uppdrag är i fotostudion med studioblixtar och sen ett uppdrag ute hos kund med Profoto B1 eller B2, vi får se. Då ska det bli kul att undersöka om TTL funkar bättre eller sämre. Eller så kör jag manuellt som vanligt.