Nu har jag fyllt 44.
En ganska obegriplig ålder faktiskt, men som fotograf är det en helt ok bransch att bli äldre i, tycker jag. Man blir lite bättre hela tiden på diverse saker, lär sig mer om sig själv och hur man funkar, vad man gillar, hur man vill arbeta etc.
Att samtidigt vara småbarnsförälder (jag har ju även tvillingkortet att dra fram om det behövs) gör att det alltid finns något att prata om, eller skylla på om man inte ser ut som en ungdom längre.
Jag tänker rätt ofta på filmen ”Colors” med Robert Duvall och Sean Penn, det finns en historia (med kor, tjurar och snuskiga ord) som Robert drar för Sean i början för att förklara vitsen med att vara lite mer erfaren och inte rusa in i allting. Det är nog en av de allra bästa sakerna med att bli äldre.
Om jag fick överföra något på Stefan som 24 från där jag är nu, dubbelt så gammal, skulle det vara något slags lugn. Och kanske att inte ta saker på fullt så stort allvar. Och att tänka långsiktigt.
Speciellt med Internet så gör de saker man lägger tid på i dag att man underlättar för sig själv om ett år. Alla man faktiskt lägger till på LinkedIn, alla saker man postar på Facebook, alla blogginlägg man ägnar tid åt att skriva. Alla man hör av sig till.
Allt det där skapar någon slags riktning framåt som sakta men säkert gör att man skapar sig ett namn, att man odlar och underhåller sina kontakter och gör säljarbetet mer till kommunikation än jobbiga kallsamtal där man får nej lite för ofta.
Jag ska skriva det här på något mer hanterbart sätt framöver, men i korthet gillar jag att vara 44. Ska bara vänja mig att säga 44.
(Porträttet har förresten Loke Roos tagit, jag lade dit hatten.)
Comments on this entry are closed.
Jag vill inte på något sätt förringa poängen med den här texten, som på alla sätt är bra. Men jag kan inte låta bli att påpeka att du inte är dubbelt så gammal som när du var 24, du är 20 år äldre. :)
Äsch. Jag råkade ta ett inlägg till min 48-årsdag som jag skrivit i förväg. Ber om ursäkt för förvirringen.