
Det svåraste med personalfotografering när det gäller ljussättning är att hitta ett ljus som funkar lika bra på alla, oavsett längd, hudtyp och utseende (om företaget vill ha samma stil på alla dvs).
Senaste året har jag efter mycket experimenterande och testande av olika uppställningar och kombinationer av blixtar och ljusformare kommit fram till en ljussättning med två blixtar som går att använda nästan överallt och kan modifieras för olika resultat.

Kort, långt, ljust, mörkt hår…
Den här ljussättningen använder sig bara av ljus framifrån, alltså inget kantljus eller separat ljus på bakgrunden. Vill man ta med sig en extra blixt eller två kan man alltid komplettera ljussättningen med det, men jag tycker den funkar alldeles utmärkt utan.
Eftersom ljuset bara kommer från samma håll kameran ser behöver man inte pillra med vinklar och höjd på hårljus eller kantljus, vilket underlättar för olika hår och frisyrer.

Ljus hy, mörk hy, glasögon…
Med ett ljus som bara kommer från en riktning men på olika höjd blir det lättare att anpassa vinklar så man slipper blänk i glasögon och annat som komplicerar posering.
Det är också tacksamt för de flesta hudtyper och kulörer med ett ljus som ger en kantskugga på ena sidan av ansiktet.
Vill man ha mer skugga kan man enkelt antingen byta vinkel eller posera annorlunda. Speciellt de med väldigt blek hy är det bra att ha upplättningen så allt känns balanserat. Skulle man kompensera aningens på plats genom att dra ner på effekten funkar det också.
Lättanvända porträtt
Ljussättning för personalporträtt är väldigt mycket tycke och smak, jag blir ofta anlitad av företag som sett hur mina bilder ser ut och vill ha något liknande, så jag utgår från att de gillar vad de ser.
Jag har nog alltid gillat ljus som upplevs naturligt hur det beskriver en ansiktsform, i mitt fall tänker jag då på att skuggan hamnar på ena sidan av huvudformen. Det gör också att om alla i personalen är fotograferade på det sättet får man porträtt som fungerar bra tillsammans, antingen i en lista eller uppradade bredvid varandra.

Underlättar posering
Huvudljuset kommer nästan från samma vinkel som kameran ser medan upplättningen snett under ger lite mer riktning vilket gör att personerna på bild kan stå tittandes rakt mot kameran, vrida sig lite mot ljuset eller in i skuggsidan.
Oavsett hur man står hamnar sällan för mycket av ansiktet i skugga. Det gör det som sagt lättare att hantera blänk i glasögon, men också lättare med de som tycker att de har en bättre sida och verkligen inte vill stå vinklade åt andra hållet (det gäller faktiskt inte bara Julio Iglesias utan är vanligare än man skulle kunna tro).

Ljussättning med två blixtar
Jag har nog skrivit rätt många blogginlägg som visar ljussättning med två blixtar, men alla är inte med ljuset från nästan samma håll. Vanligast är kanske att en blixt får agera huvudljus medan den andra fokuserar på bakgrunden, eller som kantljus eller upplättning av skuggsidan.
Huvudljuset här är en Profoto D1 (det var innan jag blev sladdlös med B1) och den blixten är nästan rakt ovanför kameran med en 150 cm (5 fot) softbox Octa där jag som alltid bara har inre diffuseringsduken monterad för lite mer skarpt ljus.
Upplättningen kommer från blixt nummer två med ett jättestort blixtparaply (Profoto Umbrella XL Silver) som skyms lite av huvudljuset men ändå har en rätt stor yta som lättar upp skuggor och skapar lite mer riktning från sidan.
Mer blänk i ögonen
Ljusare ögon är alltid bra, men om man ska ha blixtarna på lite avstånd behöver man ohyggligt stora paraplyer för att det ska bli stora blänk i ögonen. Får man två mindre blänk känns, i min mening, allt genast mycket piggare. Tycke och smak, som sagt. Jag gillar det.
Avstånd till modellerna är bra
Går man den fantastiska ljuskursen hos David Bicho får man höra termen ”ljusdjup” rätt ofta. När man fotograferar personal och andra porträtt av olika människor som ska se enhetliga ut är det i mitt tycke att föredra om man tänker på vad det innebär.
Att ha ljuset på lite avstånd ifrån personen underlättar för att få en enhetlig stil, oavsett om man är lång eller kort blir ljuset ungefär detsamma, man kan ibland få justera höjden på huvudljuset i enstaka fall, men generellt är det ”one size fits all”. Och det är smidigt.
Skulle man försöka sig på motsatsen, dvs att ha ljuset nära de man fotograferar kan det räcka med att folk är olika långa eller lutar sig mot eller från ljuset för att exponeringarna blir så olika att man får ett litet h-lvete i efterbehandlingen.
Idén med enhetlighet är ju också att det ska vara enkelt att jobba med och enkelt att återskapa vid ett senare tillfälle då man kanske fotograferar nyanställda någon annanstans.

Flagga av vita väggar
När jag fotograferade personalen på det här företaget hade de ett föredömligt stort och luftigt konferensrum. Högt i tak och fint. Men vita väggar överallt. Bättre än orange såklart, men ändå något som förändrar den ljussättning jag hade planerad till det sämre.
Och sämre i det här fallet är mindre kontrast. Den vita väggen de hade på ena sidan skulle ha studsat tillbaka så mycket ljus att det inte alls blev så här fint avgränsat ljus som ger en bra tredimensionalitet på deras ansikten och sånt. I mitt tycke.
Lösningen när man vill kontrollera kontrasten i porträtt (läs gärna det länkade inlägget för tydliga exempel) är en flagga eller avskärmare av något slag. Det kan vara svart tyg man täcker väggen med, eller som i mitt fall lite ”black wrap” jag hade på rulle.
Åt andra hållet, dvs vänster i bild, var det inga problem. Där var det flera meter till närmaste vägg. I min fotostudio där jag kompletterade med porträtt av nyanställda vid ett senare tillfälle använde jag bara en svart vikvägg som är snabbare att ställa upp.

Ljussättning för två, eller tre?
Eftersom softboxen är så pass stor, och även paraplyet, funkar det även att fotografera mindre grupper på två, tre eller kanske t om fyra personer om man vill det, utan att ändra ljussättningen.
När funkar inte ljussättningen?
Jag har använt en liknande ljussättning i min fotostudio (som är rätt liten), och på diverse olika kontor av olika storlek. Först och främst måste man få plats med stativ, blixtar och ljusformare, det är något slags grundkrav förstås.
Sen behöver det finnas lite takhöjd. Blir det för lågt i tak kommer den här ljussättningen kännas lite för mycket som ”stort ljus rakt framifrån, typ helljus”, kan passa vissa men generellt inte en stil jag gillar. Jag vill gärna få upp huvudljuset en bit för att ha lagom mycket skugga under näsan och hakan.
Vill man minimera utrustningen som ska fraktas till kunden, om fotograferingen inte sker i fotostudio, kan det vara bra att stämma av innan och kolla att det finns någon bra vägg man kan ha som bakgrund. I det här fallet blev det den enda lilla snutten vit vägg som ser ljusgrå ut på bild vilket styrde vinklar och sånt.
Men, det fungerade och jag slapp ta med ytterligare två stativ och bakgrundspapper plus teleskopstång.
Hursomhelst, en väldigt tacksam ljussättning som bara behöver två blixtar, två stora ljusformare och två stativ. Plus eventuella avskärmare och kamera såklart.
Fördelningen ljusstyrka på huvudljus och upplättningsljus är något man får komma fram till själv. Jag brukar ha huvudljuset rätt mycket starkare än upplättningsljuset för att ha kvar känslan av skuggor i ansiktet och under hakan, men tillräckligt påtagligt för att inte allt under axlarna ska bli för mörkt.
Man behöver såklart inte ha exakt den här utrustningen, jag har provat med upplättning från mindre softboxar (med raster) och andra kombinationer som också fungerar bra.
Huvudgrejen är att man får ett ljus som både är stort och högt, dvs täcker allt från lågt till över huvudet. Vill man använda det till helkroppsporträtt funkar det säkert också.
Comments on this entry are closed.
Kul att du skriver om fenomenet ”bättre sida” när det gäller porträtt.
Först och främst så ligger det någon sanning i det. Alla människor är lite asymmetriska, för min del så gör det att jag har svårt att köpa kavajer eftersom högerarmen är någon 3/4 tum längre än vänsterarmen. Dom här olikheterna kan man ju även ha i ansiktet och jag har själv en gång photoshoppat käkbenet på en modell rejält på en bild jag tog rakt framifrån eftersom det var så stor skillnad på ansiktets halvor att det såg knasigt ut på bild. Saken är ju bara att den här typen av asymmetrier ser man inte IRL, delvis för att upplevelsen av en människa blir en annan i ”full 3D”, och delvis för att våra hjärnor korrigerar sådana här ”fel” i det vi ser och gör att vi upplever snett som rakt om det passar bättre in i vår världsbild.
Anledningen till att många har en ”bättre sida” hittade jag i en artikel en gång som handlade om syn och perception. Många människor har sämre syn på det ena ögat. Det gör att om dom tittar på sig själva i halvprofil i en spegel med det sämre ögat så ser dom inte riktigt i detalj dom naror och blämmor dom har, men hjärnan fyller i det som saknas och levererar en felfri bild till synintrycket.
Tack för kommentaren, du har helt rätt i att vi alla är lite assymetriska. Lägg även till hur frisyren är utformad med bena hit eller dit så kan man ju se ut som helt olika personer beroende på vilken vinkel man använder för porträtt.
Intressant med att man kanske ser olika bra och väljer vinkel utifrån sånt, det är säkert bara en del av historien bakom att det är svårt att känna igen sig på bild ibland, eller om man gillar det man ser.
Svårigheten med rena studioporträtt är förutom allt det du nämner och andra saker även faktumet att det är så avskalat. Fotograferar man någon i miljö finns det så mycket annat som distraherar, i studioporträtt är det oftast bara ansiktet man tittar på, det finns ju inte så mycket annat på bild, och då märker man kanske för mycket små saker.
Till sist kan det också vara att när man bedömer en bild på sig själv kanske man är aningens för petig, det är nog inte många andra som granskar bilden eller utseendet på det sättet. Fast det är svårt att använda som argument…