High-Speed Sync och studsmatta

Solen skiner, barnen hoppar i studsmattan och det är faktiskt luddiga vita moln mot en klart blå himmel. Det var inte igår, eller i det här fallet var det faktiskt igår, och jag tänkte inte låta tillfället gå till spillo att prova hur Profoto B2 med HSS (High-Speed Sync) klarade av att ta fram allt jag såg med ögonen.

När jag hade hämtat fram blixtar och stativ var bara ett barn kvar i studsmattan, men det kanske var lika bra? Här kommer i alla fall en beskrivning, steg för steg, hur jag faktiskt lyckades ta nästan så bra bilder jag hade tänkt mig.

Solen, molnen, rörelserna m.m.

Förra gången jag gjorde ett mindre projekt av att fotografera barnen hoppandes i studsmattan med hjälp av en ljussättning från mina Profoto B1 fanns inte HSS för blixtarna.

Då var jag begränsad till att justera bakgrundens exponering med bara bländaren, slutartiden gick inte snabbare än 1/200 sekund.

På första testbilden denna gång, se ovan, är det slutartiden och bländaren står på 4. ISO 200 gäller för alla bilder.

Inte så spännande bild eller ljussättning på något sätt.

Med en så utfrätt himmel blir man bara ledsen, när ögonen ser något helt annat än vad kameran gör. Ändrar därför till bländare 5.6 för att få fram lite blått i kanterna.

Jag har ju HSS

Det är en sak jag faktiskt måste aktivt komma ihåg, eftersom jag så länge varit begränsad till 1/200 sekund. Jag vet ju det egentligen, men glömmer lätt bort att jag kan använda både bländare, slutartid och såklart även blixtstyrka som variabler för att få ljuset rätt.

På bilden ovan minskar jag effekten av det befintliga ljuset genom att ändra slutartid från 1/200 till 1/500 sekund. Som du ser börjar det krypa in detaljer närmare där solen lyser bakom molnen.

Nu stryper jag det ljusets påverkan i bilden ännu mer genom att gå från 1/500 sekund till 1/800 sekund. Kanske inte världens största skillnad, men det man kanske märker mer är hur övriga delar av bilden där blixtens ljus inte lyser blir allt mörkare.

Är det inte en oförändrad klarblå himmel ändras ju det befintliga ljuset när solen hamnar bakom moln väldigt snabbt och mycket. Det kanske inte alltid upplevs så för ögonen (som är bra på att luras), men exponeringarna här kan tas med en liten nypa salt och mer vara beskrivande för en utveckling, inte vara superexakta.

Låt blixten påverka mer

Det fina med HSS (eller motsvarande tekniker från t ex PocketWizard och andra som kan kombinera blixt med snabba slutartider) är att när man börjat hamna hyfsat rätt med ljuset på bakgrunden kan man börja öppna bländaren för att låta blixtljuset synas mer.

På bilden ovan har jag slutartid 1/2000 sekund men öppnade bländaren från 5.6 till 4. Genast blev marken, eller då studsmattan, ljusare igen, utan att bakgrunden exponerades ljusare.

Profoto rekommenderar Nikon-användare att hålla sig kring 1/4000 sekund, så det provade jag i bilden ovan. Nu blev himlen mörkare ändå, sen skiftar som sagt ljuset litegrann, så studsmattan och killen blev lite mörkare också.

Alla modeller behöver en paus, och jag behövde tänka. Denna testbild har sin poäng för att den till höger visar var mitt stativ med en Profoto B2 står, precis utanför skyddsnätet, dvs kanske 2,5-3 meter ifrån mittpunkten på studsmattan.

Det har stått två stativ där med två lamphuvuden aktiva, både på effekt 9 av 10 enligt Profotos skala. Blixten har en effekt på 250Ws och om jag inte minns fel delar två lamphuvuden på detta om båda är inkopplade, så det blir väl totaleffekten?

Jag provade först med paraplyer med vit insida, men det visade sig snabbt att de åt för mycket ljus för detta, så på alla testbilder hittills har jag kört helt utan ljusmodifierare. Lamphuvudet till B2 har en liten inbyggd reflektor, på samma sätt som Profoto B1 och D1, men de är inte utformade att maximera ljuseffekten på samma sätt som en Magnum eller Telezoom på något sätt.

Försöka ändra vinkeln kanske?

Att ha med solen i bild i bakgrunden brukar oftast vara knepigt, det blir utfrätt hur man än gör det, och moln helt utan detaljer kring solens lilla form blev inte bra här.

Så jag flyttade mig 90 grader motsols runt studsmattan och flyttade med blixtarna och stativen. På så sätt får jag solljuset som sidoljus men slipper ha delar av bakgrunden superljusa som jag måste hantera på något sätt. Nu var det bara en fin himmel.

Bilden ovan är dock tagen innan jag flyttat på blixtarna, med bländare 4 och slutartid 1/4000 sekund.

Eftersom jag inte har solen i bakgrunden kan jag förlänga slutartiden ett par gånger från 1/4000 sekund till 1/1000 sekund. Då blev bakgrunden bra, men som jag skrev tidigare gick solen ut och in bakom molnen, så jag fick ändå justera slutartiden lite då och då för att hamna hyfsat rätt.

Här har jag blixtarna direkt till höger om mig, jag klämmer in mig själv och kameran precis vid kanten på studsmattan under skyddsnätet för att hitta någon rolig vinkel.

Med blixtarna på maxeffekt, eller nära nog, och utan ett bra val av ljusmodiferare, behövde jag öka ljusets effekt. Så jag gick från bländare 4 till 3.2.

Förresten använde jag ett supervidvinkel till detta, men det kanske märks på perspektivet? Det är ett kul sätt att fotografera hundvalpar på och funkar lika bra på barn. Man får bara hålla koll på så de inte får frontlinsen i ansiktet, det är lite svårt att avgöra hur nära eller långt bort från objektivet de är.

Sista justeringen var att öppna bländaren till max på mitt Nikkor 14-24mm/2.8 dvs bländare 2.8.

Hittills har förresten alla bilder varit helt oretuscherade (förutom den allra första i inlägget, såklart), dvs noll inställningar i Lightroom. Bara importerade och sedan exporterade. Nu kommer några bilder där jag mest dragit i kurvorna, dragit ner highlights och lättat lite på skuggorna, därav den lätta känslan av HDR.

Bakom kulisserna

Såhär stod blixtarna, jag stack som sagt in kameran under skyddsnätet på några bilder, men låg även inne på studsmattan för att få en bättre vinkel underifrån.

Ett Profoto B2 batteriaggregat kopplade till två lamphuvud på varsitt Manfrotto 420B-stativ, inga ljusmodifierare.

Kameran jag använde var en Nikon D750 med ett 14-24-objektiv.

Jag älskar att vi har grävt ner vår studsmatta, eller har en grop under den i alla fall. Och jag älskar skyddsnätet. Det underlättar verkligen livet för studsmatteföräldrar även om det var hårt jobb i några dagar att gräva gropen (6 kubik lera, tack).

Som fotograf är det såklart lite begränsande att få med allt det där i bakgrunden hela tiden, men det får man ta. En vacker dag kanske jag hänger upp några lakan på skyddsnätet och gör om det här experimentet? Häcken mot grannarna är såklart också något man gärna hade sluppit på bilderna, men så snart barnen lär sig hoppa jättehögt är det inget problem.

Sen är ju skyddsnätet i princip en slags diffusion, eller scrim, som tar bort och studsar runt lite ljus. Exakt hur mycket ljus ett vanligt skyddsnät stjäl vet jag dock inte, men lite är det säkert.

Frysa rörelser med blixt

Egentligen är det här inget område jag är expert på, men blixtens hastighet här tror jag inte spelar så stor roll. 1/2000 sekund borde väl räcka för att frysa ett hopp, exakt hur stor del av den tiden blixten faktiskt lyser vet jag faktiskt inte?

Förmildrande omständigheter

Att jag använde bländare 2.8 kunde i vanliga fall gjort att en stor del av bilderna blev oskarpa tack vare kort skärpedjup, men med en vidvinkel blir allt genast mer förlåtande. Det är först när man placerar modellen rätt nära och med stort avstånd till bakgrunden det märks.

Lärdomar till nästa gång

Försök kanske inte få med solen bakom moln i bakgrunden? Det ser inte så kul ut med utfrätta moln.

Dölj hellre solen lite bakom modellen så det blir någon effekt av det hela, eller vänta tills den börjar gå ned lite och kan brytas mot horisonten eller som i bilden nedan, grannens häck.

Använd någon bättre reflektor än den inbyggda. Jag skulle kunnat få ut mycket mer riktat och effektivt ljus med t ex en Zoom Reflector, eller en Magnum eller kanske t om en TeleZoom (om fästet på en B2 klarar av att hålla upp en så stor reflektor dvs?).

Quick Burst Mode som finns i Profoto B1 och B2 är jättebra om man vill ta många exponeringar direkt efter varandra, men det hjälpte inte mig här när jag hade max effekt på två lamphuvud. Körde jag seriebildstagning med kameran blev första exponeringen ljus och resten mörkare. Men å andra sidan tror jag inte B2 direkt är gjord för den typen av bilder om jag ska vara ärlig.

Sen kanske jag kan försöka att få till något sidoljus nästa gång, kanske varsin Profoto B1 med Zoom-reflektor och raster för att separera hopparen lite från bakgrunden med kantljus? Då blir det dock klurigt att inte få med dem i bild om jag fortsätter använda vidvinkel, fast det kanske bara blir ett kul inslag i bilderna?

Nu har jag i alla fall provat på detta lite mer, och gillar att produkter utvecklas så man får nya möjligheter. Så jag är redo för nästa styrelseproffs som vill ha med en hoppbild (tänk Stina) i en artikel. Det blogginlägget kommer snart.