Omslagsporträtt i trång korridor

Av någon lustig anledning hamnar jag ofta i små utrymmen när jag ska fotografera porträtt, ibland för att det regnar utomhus och jag inte vill göra min modell genomblöt, och ibland för att det är där den finaste bakgrunden finns.

I höstas fotograferade jag en veterinär vid namn Patricio Rivera som arbetar på Södra Djursjukhuset för VeterinärMagazinet. Det var till en artikel om hur han arbetar men han skulle även få pryda omslaget så det krävdes något annat där än en vanlig reportagebild från de undersökningar jag var med på.

Såhär såg det ut i korridoren när jag efter mycket letande hittade en vägg som inte var full av sånt som väggar ofta är fulla av på arbetsplatser, dvs tavlor, hyllor och annat man behöver till arbetet förutom när fotografen kommer på besök.

Det var en vägg målad i blått som inte var längre än kanske två meter, men den var i alla fall fri från sånt man kanske inte vill ha med i ett porträtt till ett omslag. Det får ju gärna finnas plats runtom i porträttet så formgivaren kan placera ut rubriker och puffar får allt annat som ska vara i tidningen.

Såhär blev det färdiga omslaget, oftast vill min kund ha porträtt som är ganska avskalade på de som ska vara med, och som sagt lite ”copyspace” för text. Lämnar man lite utrymme runt omkring på bilderna blir de genast lättare att använda, det går såklart att ha med saker i bakgrunden, men det får inte bli för plottrigt om det ska fungera med texten ovanpå.

Sedan jag köpte min Nikon D800 kan jag unna mig lyxen att gå ett steg bakåt för att få lite mer yta, om det finns möjlighet i scenen dvs. Med en D700 fanns det inte alls lika mycket utrymme i pixlar att beskära så då fick man göra fler alternativ som kunde användas direkt som de var beroende på vilket utsnitt de ville ha i layouten.

I alla fall, trångt var det i korridoren när jag hade satt upp en blixt som huvudljus till vänster om mig, en Profoto B1 (lika skönt varje gång att inte behöva dra skarvsladdar från närmaste eluttag eller placera sig uifrån var de finns i lokalen).

Jag började med att låta huvudljuset vara ett stort paraply, ett Profoto Umbrella Large med vit insida. Det brukar alltid vara lagom förlåtande för osminkade porträtt och betydligt mer snabbjobbat än min favorit, 150 cm softbox Octa, som fortfarande är den ljusformare jag tycker funkar bäst för porträtt.

Men, även om Umbrella Large är mindre än en 5-fots Octa blev det för trångt. Här är det ju också själva blixtens placering relativt till ljusformaren som spelar roll. Ett paraply måste ju upp rätt högt för att bli bra, i mitt tycke, och även när jag tryckte det mot taket blev det lite för lågt. Och ljuset studsade lite överallt.

Bilden ovan visar bara kantljuset som även lättade upp bakgrunden aningens, där började jag också med något för stort, ett Umbrella XL, som i princip fyllde hela korridoren och då fanns ingen chans att vinkla det som jag ville, även om just kantljus från paraply inte alltid behöver vara lika exakt som huvudljuset.

Två små blixtparaplyer istället

Just små blixtparaplyer, de Profoto kallar Small (tror de är 85 cm i diameter), tar ingen plats alls i utrustningsväskan och är enkla att ha med för säkerhets skull. Och för säkerhets skull blev just det som räddade mig denna dag.

När jag bytt till små paraplyer på huvudljus och kantljus blev det genast lättare att få uppe blixtarna högre mot taket och kunna vinkla dem som jag ville för att få lite skuggor och kontrast i porträttet. Sen klämde jag mig in där det fanns plats och fotograferade Patricio som stod där och väntade på att få jobba igen.

Det roliga var att jag tog flera bra porträtt när han tittar in i kameran och ser glad eller allvarlig ut, sen ringer hans telefon och han svarar för att se om det är något han behöver ta tag i. Den bilden jag tog då, mest på kul, väljer tidningen och det blev ju bra.

Själva reportaget fotograferades i ett litet undersökningsrum, de ser oftast likadana ut på de flesta djursjukhusen. Vita eller gulvita väggar, vitt tak och ganska ont om utrymme för en fotograf helt enkelt.

För att inte behöva nöja mig med lysrörsbelysningen ställde jag en Profoto B1 i ett hörn och riktade den snett upp mot taket. Då kunde jag fylla på det befintliga ljuset med mitt eget som var betydligt vitare, men ändå få känslan av takljus. Det optimala hade såklart varit att ställa den andra utanför fönstret men det regnade som sagt och vi hade lite ont om tid att lägga på ljussättning.

Det är alltid lyxigt att få fotografera i vackra miljöer men det är nästan roligare att klämma ur något bra ur det som till en början ser snudd på omöjligt ut. Då är det skönt när man vet vad kunden vill ha och kan ha det i bakhuvudet hela tiden när man letar miljöer, och ska jag vara ärlig behövs det inte så stort utrymme för att få till ett bra porträtt, bara man har med sig tillräckligt med utrustning för att kunna anpassa sig till situationen och lösa de problem som dyker upp.

Sen hade det såklart blivit ännu mer intressant med en rökmaskin, men det kanske hade varit svårt att motivera?