Alex Haridi, författarporträtt

Det här är Alex Haridi, debuterande författare på Bonnier Carlsen med boken ”Huset mittemot” som verkar bli rätt läskig. Jag fick äran att fotografera hans författarporträtt som kommer användas som pressbilder och förhoppningsvis dyka upp överallt framöver. Boken släpps 26 januari 2015, men bilderna togs redan i augusti.

Nu är Alex även aktuell med tv-serien Blå Ögon på SVT.

Mitt uppdrag som fotograf var som vanligt att leverera en bra blandning porträtt för att man inte ska tröttna på en och samma bild, eller så brukar jag tänka i alla fall. Så jag ringde Alex och bokade en tid då vi kunde åka runt lite för att hitta bra miljöer som kändes passande till boken.

Författarfotografering i miljö

Jag hade fått lite material från förlaget om vem Alex är, vad han har gjort och vad boken handlar om. Plus lite önskemål om stämning. Utifrån det hade jag någon slags idé om en ödetomt och lite liknande obehagliga ställen jag kunde placera Alex på för att knyta ihop det hela på ett bra sätt. Tyvärr är det rätt ont om skräckfilmshus som bara står där och är lätta att komma åt. Så det fick bli en friare tolkning av temat.

Under en bro är alltid bra för porträtt

Första stoppet blev under Tranebergsbron, inte världens mest skräckinjagande ställe. På dagen. Men det erbjuder en massa olika bilder på några få kvadratmeter, och sånt gillar jag. För att han inte skulle tröttna såg jag till att ha så få stopp som möjligt och utnyttja tiden, inte för att han stressade eller så, mest för att jag gillar att jobba så.

Först ut blev mot själva betongen, en bakgrund som är rätt tacksam på många sätt med en neutral färg man kan lägga text på och som ser olika ut beroende på vilken vinkel man väljer. Sen kan man alltid be den man fotograferar att stå på olika sätt. Eller så kan man som fotograf vandra omkring medan man pratar och hittar nya vinklar.

I skuggan av broar, på samma sätt som många andra skuggsidor, är det skönt ljus. Man kan variera sig rätt mycket bara med vinklar. Här använde jag världens mest opraktiska reflexskärm.

Först hade jag tänkt lätta upp det hela lite med en Speedlight, men det blåste och jag ville inte ägna halva dagen åt att få blixtparaplyet (en onödigt stor Profoto Umbrella XL med silverfärgad insida) blåsa iväg. Så jag satte det på stativet och höll ner det med foten. Det kanske inte syns direkt, men i ögat finns ett fint blänk. Det lättade i alla fall upp, och tog inte så lång tid.

Ljussättning med svag LED-panel

Hade det här varit idag skulle jag inte fånat mig med en ljussvag LED-panel från Aputure som hade uppenbara problem att konkurrera med solen. Då hade jag istället använt en Profoto B1 med någon bra ljusmodifierare för att få med de roliga Simpsons-molnen i bakgrunden. Men, det var då det nu jag hade bara med mig krångligare lösningar jag fick försöka lösa det hela med.

Lite fusk i efterhand

Såhär blev det istället. Ett porträtt med Alex sittandes på ett räcke. Det blåste lite väl som sagt och jag var aningens orolig att han skulle blåsa ner i Mälaren. Men, det gjorde han inte. Ljussättningen här var en LED-panel som jag retuscherat bort i efterhand, dem behövde vara jättenära för att ens åstadkomma något.

Såhär såg det ut om jag hade velat ha bakgrunden någorlunda ok exponerad för att få med lite moln och blå himmel. Bländare 2.8 och slutartid 1/4000 sekund. Bilden ovan där man ser honom lite mer tydligt är slutartiden nere på 1/1000 sekund med samma bländare. Ljuspanelen är kanske 30-40 centimeter från hans ansikte.

För ett ansiktsporträtt kom LED-belysningen mer till sin rätt, utan den hade det blivit väldigt mörk, men nu gillar jag det korta skärpedjupet tillsammans med någon slags ljussättning för att blanda det bra. Gratis hårljus och kantljus från solen.

Här är porträtt på samma räcke fast en bit bort med solen rakt i ryggen, på Alex alltså. LED-panelen har fått komma upp lite och jag fått gå lite lägre. I kameran såg den här bilden fantastisk ut direkt, när jag väl fått kameran att fatta var fokus skulle ligga. Den gillar inte alltid direkt motljus som sipprar in här och där.

När bilden väl kom in i Lightroom såg den hur trist ut som helst, men med lite pyssel gich det att få tillbaka den till sin forna glans. Så är det inte alltid.

När vi var klara i Alvik tog vi bilen till Kyrksjön i Norra Ängby, inte så långt från där jag är uppväxt och inte så värst långt från där jag bor igen numera. Valet av plats var lite ur skräcksynpunkt något väldigt subjektivt för mig.

Jag har badat där och fiskat och fångat salamandrar, men också blivit lurad av äldre barn att sjön är bottenlös, att det bor en fem meter lång mal i den och en massa andra saker som lät väldigt troliga. Då.

Sen är det något med bryggor, sjöar, vass och skog nära vatten som bara känns mystiskt. Hur oskyldigt som helst på dagarna men ändå alltid något ”under ytan” som kan komma fram när man som minst anar det.

Nu blev det helt plötsligt superfint väder och det stora paraplyet fick komma fram igen för att skapa lite skugga här och där. Det blåste fortfarande och jag hade en fot på stativet hela tiden. Ibland vände jag paraplyet för att använda det som reflexskärm igen, ett otroligt kul sätt att fotografera kan jag meddela, varenda lite justering av vinkel eller höjd ger direkt nytt ljus.

Här syns förresten skuggan av stativet lite på bryggan, men också badstegen, så den fick vara kvar. Med lite olika justering av färgerna gick det att variera porträtten här rätt mycket, exakt hur jag gjorde med varje bild och varför avgjordes rätt mycket av hur den upplevdes. Vissa blev ljusare och gulare, andra drog mer mot kallt eller grönt.

När vi var klara med författarporträtten vid bryggan drog vi oss till gångstigen runt sjön. När jag var liten var det ofta översvämmat här och när man cyklade fick man chansa på var stigen gick. Med mycket vatten kändes det som man cyklade upp och ner i någon konstig skog eftersom vattnet blev en spegel. Nu har de byggt en spång där det brukar samlas vatten, så det blev inga spegelbilder tyvärr.

Däremot kunde vi flytta oss några decimeter hit och dit för att utnyttja solstrimmorna som kom ner genom lövverket. Har man en så tålmodig modell som Alex är det verkligen ett sätt att jobb som jag gillar.

Bara be honom flytta sig hit eller dit några centimeter för att låta skogen vara en stor ljusformare man kan använda fritt lite som man vill.

Manusförfattaren Alex Haridi har skrivit för dramaserier som Anno 1790, Äkta människor och Ögon blå. När han nu romandebuterar är det med en driven och lyhörd utvecklingsroman och psykologisk thriller – i ett.

Så skriver förlaget Bonnier Carlsen om Alex Haridi och hans debutroman ”Huset mittemot”. Jag hade fått lite information innan som sagt, men när vi var klara tror jag inte jag visste så mycket mer om boken. Vi pratade nog mest om film och tv precis hela tiden, eller snarare, jag pratade väldigt mycket.

Jag minns inte exakt hur lång tid fotograferingen tog, men det var aldrig tråkigt. Ok, det blev inte alls vad jag hade tänkt mig ursprungligen med ödehus och allt sånt, men jag är otroligt nöjd med resultatet.

Att genomföra fotouppdrag på det här sättet är lite nytt för mig. Ofta börjar jag i studion eller på en arbetsplats, att åka runt i bil och prata sig fram till olika saker samtidigt som man helt otvunget regisserar någon känns speciellt.

Eller snarar, det behövdes knappt någon regi. Han stod lite hursomhelst och varsomhelst så blev det bra bilder. Tycker jag i alla fall. Och förlaget verkar nöjda. Och jag hoppas Alex är lika nöjd.

Det jobbigaste med det här uppdraget var nog att vänta så otroligt länge med att kunna visa upp några bilder. Det bästa med uppdraget var att det blev så bra, en alldeles utmärkt sätt att starta upp efter sommaren också.

Visst hade det varit kul att ha kunnat ljussätta några av bilderna mer, men man klarar sig också ganska långt med en kamera, ett 85mm-objektiv och en modell som bara finns där framför kameran och är naturlig på en massa bra sätt. Plus lite klädombyten och miljöer. Men ett ödehus på en kulle hade jag önskat, med mörka moln bakom (och då hade jag inte ens sett bokomslaget förrän nu).