≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Om prissättning på strandstolar

solstolar-strand-collioure

Jag har varit några somrar de senaste åren i en liten fransk stad som heter Collioure, nära gränsen till Spanien. I den staden/byn finns tre stränder, en sandstrand och två med grus/sten. Den strand som ligger längst ut mot havet i den lilla viken har strandstolar man kan hyra, tillsammans med parasoll.

De är nästan alltid lediga. Outhyrda alltså, de står tomma.

Grejen är att de uppenbarligen uppfattas som för dyra, det kostar för mycket för någon som bara vill ligga på stranden några timmar att hyra en. Visst, det är lite bekvämare än att bara ligga på en handduk direkt mot gruset, men är det värt så mycket?

Det finns också bara en modell, och den har ett pris. Take it or leave it.

Merparten av strandens besökare har med egna handdukar, liggunderlag, dynor och ibland även enklare strandstolar. Vore strandstolarna billigare att hyra skulle fler säkert lämna sakerna hemma och istället välja en strandstol. Det är ju bekvämt.

De skulle slippa släpa, och slippa ta hand om den efteråt. Någon annan sköter allt det där, kunden får något som de kan använda utan problem eller merarbete.

Någon har troligtvis räknat på det där och kommit fram till att om de sänker priset kan de aldrig höja det igen, och då går inte ekvationen ihop. Så de låter strandstolarna hellre stå tomma när ingen vill betala deras pris.

Men de kunde kanske erbjuda ett alternativ, utan parasoll. Eller en enklare, mindre bekväm variant som de kan få plats med fler av på samma strandyta. Eller slänga in något på köpet, en kaffe eller läsk? Kanske ett klippkort med tionde dagen gratis, eller rabatt på caféet. Eller t om badlakan?

Bra produkt, fel pris

Det är nästan varje dag lika mycket folk på stranden, och strandstolarna är nästan alltid lika tomma. Uppenbarligen saknas inte kundunderlag, men erbjudandet är fel. Eller så kan man göra det enkelt för sig och säga att kunderna har fel.

Har man väl vant sig vid en låg nivå av service, bekvämlighet och kvalité kan det vara svårt att motivera den extra kostnad det innebär att byta upp sig. Samma sak gäller åt andra hållet, skulle fler vänja sig vid bekvämligheten att hyra en bra strandstol och slippa allt krångel vore det genast inte lika lockande att ligga på de hårda stenarna eller släpa med sig något eget att ligga på.

Det finns alltid billigare alternativ

Samma sak är det i de flesta branscher, känns det för dyrt att anlita någon, eller för krångligt med det finstilta (ingen vill ju känna sig lurad för att de inte förstod rättigheterna t ex), försöker många lösa det själva, något som oftast känns billigare i antal kronor som behöver spenderas. Sen är det ovant också, en anledning som man inte ska förakta.

En som alltid legat på handduk ser sig inte själv i en strandstol, på samma sätt som en som klipper håret för 160 kr aldrig skulle drömma om att klippa det för 1600 kr, även om de skulle bli tio gånger mer nöjda. Kanske. Förhoppningsvis. Bara att kliva in på en dyr frisersalong är för ovant och läskigt.

Nu byter vi till andra liknelser

Själv betalade jag dyra pengar till Klippoteket för många år sedan, sen en vacker dag köpte jag en trimmer och min totalbudget för håret de senaste åren har väl varit cirka 300 kr, alltså inte ens vad en maskinrakning på billigaste stället kostar för två-tre månaders okomplicerad beskärning av hårväxt.

Jag har aldrig klivit in hos en skräddare för att få kläder som är gjorda just enbart för mig, exakt för mig. Det är dock exakt vad mina kunder gör, får något skräddarsytt anpassat för dem (inom rimlighetens och budgetens gränser såklart).

Kvalité är nog inget man kan banka in i folks huvuden, däremot kan man göra det man kan för att få dem att prova på hur det känns att uppleva det. Genom att göra det lättare, mindre läskigt och hitta argument för vad de kan tjäna på det hela. Att ”lära” kunden värdet av det man säljer är inte lätt, men det går. Ibland. Man får bara se till att inte verka för överlägsen, då blir det inte roligt för någon.

För uthyrning av strandstolarna finns vissa lösningar, för frisörer andra. Fotografer kan alltid hitta bra argument för att kunder ska anlita proffs, men kanske hellre ska göra det enklare, mindre läskigt och hjälpa kunderna att ta steget. Och sedan fortsätta hjälpa dem efter de har tagit det med hur de bäst kan få mer valuta för pengarna.

De flesta lönsamma fotouppdrag jag har gjort genom åren har varit där uppdraget blivit större än det var tänkt och återkommande, merförsäljning kräver dock att man säljer in något från början, sen blir varje extra krona en bonus. Nästan.

Vad är då poängen?

Jag tror att ”rätt pris är vad kunden vill betala” kanske inte är hela sanningen, men som någon slags utgångspunkt kan det vara en bra start. Det är ju trots allt en marknad med köpare och säljare vi fotografer (och de flesta andra egenföretagare) verkar på och livnär oss av.

Har man råd att låta timmarna stå tomma och tjäna in allt på några få dagar av snuskigt välbetalda jobb, visst, trevligt. Men för mig åtminstone tror jag på en flexibel prissättning som syftar till att ha tillräckligt mycket att göra för att leva ett lagom bra liv (läs: inte bli uttråkad, ha flexibel arbetstid och tid för familj m.m.) och kunna betala för det. För mig fungerar det bäst om jag har ett bra kassaflöde och inte lägger alla ägg i samma korg. Om jag sedan vinner lite på gungorna och förlorar på någon karusell är det värt priset.

Om det här inlägget känns ovanligt spretigt och pratigt beror det på att jag påbörjade det för två år sedan, men skrev klart det igår kväll. Jag har tänkt på de där strandstolarna många gånger men aldrig riktigt fått till slutklämmen. Här kommer ett försök, mest för att få det här ur mig:

Känn efter om det är ok att vara flexibel i din prissättning, och se till totalen. Har du råd att alltid räkna på att få betalt för varenda timme eller är det bättre att skjuta från höften ibland eller pruta för att få till ett snabbt avslut som sparar både tid och pengar för alla parter. Sen kanske det blir lönsamt och går ihop, eller inte.

Jag skulle aldrig orka leva med att se mina strandstolar stå tomma dag ut och dag in, även om jag skulle tjäna massor några veckor mitt på sommaren, så jag ser hellre att jag rear ut dem ibland till stamkunder, låter någon få två när de bara hade beställt en och är öppen för alla möjliga sorters varianter för att ha styrfart på min verksamhet, många gånger leder det till att nöjda kunder rekommenderar andra att hyra strandstolar av mig för att det så enkelt.

Ibland tjänar jag inte ens mina pengar på att hyra ut strandstolar, ibland är jag mer av en konsult när det gäller stolar på en strand och hur man kan använda dem. Eller så bloggar jag om tankar kring solstolar. Eller hur en produktfotografering i fotostudion av solstolar går till, med ljussättning och allt. Eller så hjälper jag mina kunder att bygga en egen strandstol, eller ett parasoll. Det är också pengar.

Det enklaste vore såklart om varje kund började kontakten med: ”Hej, vi har x kronor och vill ha y”, så kunde man snabbt svara ja eller nej. Eller föreslå z. Så enkelt är det tyvärr inte, däremot blir allt enklare om man inte låser sig vid att behöva tjäna si och så mycket per timme eller ha en viss beläggning. Varje företag, organisation eller person man skrämmer bort med en stel prislista kanske kunde blivit en kund som återkommer flera gånger per år eller rekommenderar dig till andra eller beställer dubbelt så mycket som de hade tänkt sig vid första kontakten.

Jag tror att ju fler kunder som vänjer sig vid att hyra en strandstol med parasoll, oavsett om de får rabatt eller inte, kommer att underlätta för framtida uthyrare av strandstolar eller andra tjänster på en strand. När man väl har vant sig vid att anlita duktiga hantverkare, köra en bra bil, ha sköna skor eller ha en bra kamera är det mycket som ska till för att man ska ge upp allt detta för att nöja sig med något sämre. Så länge man har råd dvs. Eller så prioriterar man det för att det har blivit viktigt.

För att avsluta det hela tänkte jag bara säga att jag inte hyr ut strandstolar i Frankrike utan är fotograf i Stockholm, men jag tycker liknelsen fungerar rätt bra, även om det blev en massa sidospår på vägen mot en poäng. Hoppas du tyckte att det var värt tiden det tog att läsa.

Hur tänker du? Skriv gärna en kommentar här eller direkt till inlägget på min Facebook-sida som är inbäddad direkt under.

Comments on this entry are closed.

  • Jonas Wall 25 september, 2014, 09:43

    Mycket bra skrivet som vanligt Stefan! Då jag läst mycket du skrivit och fått många bra tips från dig kände jag nu att det minsta jag kan göra är att ge dig en kommentar! Keep up the very good work. :)

    • Stefan Tell 25 september, 2014, 10:00

      Tack så mycket, det är roligt att se vad som lockar fram en kommentar. Får skriva mer om solstolar helt enkelt :)

  • Anders 25 september, 2014, 11:45

    :-) bra beskrivning och röd tråd. Inte alls spretigt. Särkilt inte om man som jag gärna tänker i bilder och liknelser. Tror detta är något alla som driver egenverksamhet och säljer tjänster mm bör fundera på. Själv har jag min bild av en liknande sak från grönsakshandlaren på torget här i Mölnlycke. Dessutom har jag varit i Collioure :-)

  • Stefan Tell 25 september, 2014, 12:02

    Skönt att höra, jag kollade faktiskt versionshistoriken i Wordpress och det här inlägget gjorde jag första utkastet på för sex år sedan. Fast då var det bara en rubrik, den första texten kom för tre år sedan.

    Torghandel är också en bra liknelse, på Hötorget i Stockholm (och kanske på alla torg) har de kanske tagit det där ett steg för långt och kör halva priset hela tiden. Lite som elektronikkedjornas ständiga reor.

    Hittar man ett bra mellanting där pris och leverans kan få vara lite flexibel tror jag man ökar sina chanser att överleva som egenföretagare. Eller så kör man vidare med det som funkar, om man hellre vill det.

  • Tove 25 september, 2014, 14:03

    Mycket bra och mycket sant som vanligt! Kul liknelse som går att applicera på de flesta branscher.

    • Stefan Tell 26 september, 2014, 10:55

      Tack Tove, liknelser är ett billigt sätt att berätta något som jag alltid har gillat. Sen kanske man inte ska dra det för långt, men jag hoppas det höll sig inom rimlighetens gränser.