En ljussättning växer fram

Det här är ett typ av blogginlägg jag har tänkt skriva ganska länge, men det har aldrig riktigt kommit ett fotojobb som skulle ge det underlag jag ville ha för att illustrera processen med ljussättning i fotostudio.

Jag har ju redan skrivit en uppsjö med inlägg som visar från start till mål hur det kan gå till när jag ska förbereda en porträttfotografering i studion, men då är det ofta en ganska rak linje, det är mest att visa hur det växer fram enligt plan.

Ibland går det inte enligt det där planen man har i huvudet, utan det krävs lite omvägar för att nå fram till det ljus man har tänkt sig. Här kan man slänga in valfritt citat om att misslyckas för att lyckas.

I alla fall, jag skulle fotografera två författare, ett par faktiskt, och det skulle bli bilder på dem tillsammans och enskilt. Problemet är att jag inte hade någon provdocka som såg ut som dem, så jag fick improvisera med mitt eget buttra ansikte.

Maximera!

Jag var på ljuskurs hos David Bicho för ett tag sedan, han gillar uttrycket ”maximera” för att man ska hitta ett lagom läge för något, t ex en ljuskälla, genom att se hur det blir jättenära och sen jättelångt bort. Lite som när folk stämmer en gitarr, eller när man försökte få en bra bild på tv:n förr i tiden. Först tar man ut svängarna rejält, sen zoomar man in och finjusterar när man börjat hamna rätt.

Jag började med en blixt

Min första idé var att göra det jättesimpelt. En blixt, så högt upp det bara går i fotostudion, med en normalreflektor och ett raster (för att det inte är så bred lokal och jag vill minska ljuset som studsar på väggarna).

Det blev ok, men helt utan saker som kontrollerade ljuset såg jag direkt att det här inte var det jag var ute efter.

En diffusionsskärm kanske hjälper?

Jag älskar ljuset som blir under vita parasoll, men spontant var samma blixt fast genom en Chimera-ram med uppspänd diffusionsduk inte riktigt det jag ville ha. Intressant dock att se hur otroligt mycket ljus den stjäl.

Nu blev bilden ovan denna lite mörk, men även efter att ha justerat effekten och bländare för en bättre exponering var det inte riktigt som jag hade tänkt. Kan säkert gå att använda med lite kompletterande saker till något annat.

Här är förresten blixten 3,5-4 meter upp i luften och 5-6 meter bort från mig.

Flytta blixten mer i linje med kamera?

Fortfarande bara en blixt, och genom samma 1×1 meter stora diffusion, men här mer eller mindre rakt bakom kamerastativet. Samma sak här, kan bli kul om man utvecklar det, men lite för platt för den här fotograferingen.

Vi byter till ett stort blixtparaply

Efter några minuter och trixande med varianter av skarpt ljus från hög höjd övergav jag den tanken och tog fram ett Profoto Umbrella XL med silver på insidan. En ganska svårhanterad ljusmodifierare kan jag tycka eftersom minsta lilla justering av blixtens position i paraplyet, man kan zooma in och ut, plus ljusets vinkel mot ansiktet gör jättestora förändringar i ljusbilden.

Men, det jag ville åt var kontrast. De skulle vara två, så det fick inte finnas bara en ”sweet spot” i studion, för var skulle hända med den som inte fick stå där?

Här har jag även tagit fram en svart vikvägg, bookend, frigga eller vad man vill kalla det? Svart är det i alla fall, och hindrar ljuset från att studsa på väggen och sen på mig för att förstöra all kontrast.

Kanske kan vara något? Men som sagt, det får inte bli bra ljus på bara en av dem. Och lite trist är det ännu.

Zooma blixtparaplyet

Genom att ha blixthuvudet mer inskjutet i paraplyet blir ljuset rätt annorlunda. Här syns det tydligt med hur mycket mörkare skuggorna blir.

Zooma mera

Här har jag zoomat ännu mer, och justerat effekten på blixten så det inte blir helt utfrätt i högdagrarna. Resultatet blir en väldigt mycket mörkare bakgrund. Inte heller det jag hade tänkt riktigt.

Minska kontrasten med upplättning

Jag gillar när ljuset tar fram anletsdrag, med det får inte blir för skarpa kontraster om man inte nödvändigtvis ska ha just det. Fotograferar man osminkade författare eller andra som inte behöver presenteras på just det sättet kan det vara en poäng att balansera effekten av huvudljuset med lite upplättning.

I det här fallet ställde jag en till Profoto D1 bakom kameran med samma slags blixtparaply, ett stort Profoto XL i silver, igen. Den ljuskällan lättar mest upp så man kan balansera skuggorna bättre.

Baksidan är att det blir en liten ljusprick i mitten på ögat. Om man såklart inte har ett jättestort paraply eller är närmare med kameran såklart. En ringblixt hade gjort ungefär samma sak för ljussättningen.

Balansera blixtarna

Lighting Ratio låter bättre än ljusbalans, det kanske inte ens heter så på svenska, men det är vad man gör. Man kollar om lite mer upplättning (fill light) kanske får fram detaljer och anletsdrag bättre, eller reducerar effekten av huvudljuset som kanske inte var så smickrande för alla.

Sänker man effekten på huvudljuset eller höjer effekten på upplättningen blir effekten densamma, ljuset jämnas ut och då kan det bli som i bilden ovan, även om den kanske är lite mörk. Den blev lite intetsägande, eller så är det bara utstrålningen från modellen som saknas i bilden?

Det börjar närma sig, men ändå inte

Längre än såhär kom jag inte på det här spåret. Jag tycker det blev en rätt skön ljussättning som är lätthanterad, och med lite reflexskärmar och avskärmare/flaggor kan det här säkert bli något jag använder. En färgad bakgrund också, så blir det ett bra ljus man kan använda sig av framöver.

Men inte till det här.

(Sett i efterhand hur min slutgiltiga ljussättning blev på författarparet tror jag nog att jag hade kunnat stanna här och fått bra bilder, och speciellt, fått ett ljus som hade fungerat bra med två personer i bild samtidigt som inte skuggar varandra eller behöver stå exakt på rätt plats, men men).

Jag ville ju ha lite högt ljus

Det var nog anledningen till att jag gav upp spåret ovan för att hitta fram till det jag egentligen ville åt. Ett ljus från lite högre upp, med skarpare vinkel ner, som gav en mer definierad nässkugga och skiljde huvudet från halsen på ett tydligare sätt.

Så jag flyttade huvudljuset till höger om kameran och vred upp paraplyet så högt upp mot taket det gick. Tillsammans med upplättningsljuset som jag lät stå kvar blev det såhär, lite mer tredimensionellt men en lång väg kvar.

Zooma ljuset igen

Man kan göra mycket mer blixtparaplyer, ibland kan man försöka fälla ihop dem litegrann för att se vad det ger för effekt, men enklast är som sagt att skjuta in blixtparaplyets pinne olika långt i paraplyfästet.

Här är det mer inzoomat igen och vips med det en mer riktad ljuskälla.

Vrid och balansera ljuset

Det här är några testbilder senare, jag besparar er att titta på alla misslyckade exponeringar som gick åt innan det blev lite balans i ljuset igen. Nu är det mer fokus på ansiktet, ljuset hamnar verkligen där med en blixt och ett paraply som är vridet lite så jag mest få ljus från ena kanten på insidan av paraplyet. Skulle det finnas en laserstråle på baksidan av min blixt skulle den hamna någonstans bredvid mitt ansikte.

Just en sådan laserstråle vore praktiskt att ha ibland, så man ser exakt var ljuset pekar. Nu är inte det alltid det viktiga, men för pedagogikens skull. Kan säkert gå att ordna med en laserpekare, förutsatt man inte gör någon blind med den.

En svart vägg för ökad kontrast

Ibland ställer jag ut vikväggen direkt när jag experimenterar med ljussättningen, men här ville jag inte låsa mig för fort vid en viss lösning, så då fick det vara ganska rent på studiogolvet innan jag började plocka in annat.

Även blixten är riktad nästan rakt nedåt med en hård vinkel finns det gott om ljus som kan studsa på väggarna och förstöra kontrasten. Då är det alltid smidigt att ställa den på motsatta sidan för att kunna styra skuggorna bättre.

Byta bakgrund kanske?

Nu hade jag kört hela ljustestandet med samma vita bakgrund (som aldrig var riktigt vit utan eget bakgrundsljus), så det var dags att se hur det blev med en röd bakgrund. Nu syns det inte färgmässigt i svartvitt, men det är alltid intressant att se hur stor skillnad det gör för upplevelsen av hudtoner.

I de två bilderna ovan är allt exakt samma, ljussättningen, exponeringen, färgtemperaturen och inställningarna i Lightroom. Men visst känns det helt annorlunda? Jag blev genast blekare och känns ännu mer glåmig.

Mera kantskugga

Det här blev den sista bilden innan jag kände mig nöjd. Vad jag har lagt till här är en svart pannå som jag håller utanför bilden för att ge lite mer skugga på min högra kind, dvs till vänster i bild. Det kändes som det behövdes för att öka den tredimensionella känslan så inte ansiktet flyter ut och ihop med bakgrunden på den ljusa sidan.

När fotograferingen var igång fäste jag pannån på ett stativ som blev en liten flagga för att jag skulle slippa stå där och hålla i den. En till vikvägg på den sidan hade funkat också, men det hade varit lite krångligt att få in nära blixtparaplyet.

Bakom kulisserna – setup

Såhär såg det ut från fotografens vinkel när allt var inställt och klart med ljussättningen i studion inför författarporträtten. Två Profoto D1 med varsitt Profoto Umbrella XL Silver på vardera sida om kameran.

Den vita rundfonden blev ljust grå och den svarta vikväggen som står i en lite osynlig vinkel ljus här flyttades runt lite under fotograferingen. För gruppbilden fick den flyttas bort lite men för den enskilda porträtten ställde jag den närmare, och ibland så den syntes i bild.

Kameran är en Nikon D800 med ett 85mm/1.4G-objektiv. Stativ har jag också.

Korsande ljussättning

Det var så det blev det slut. Två stora silverparaplyer som är riktade kors och tvärs, ingen av dem direkt mot modellerna som stod där sen. Det ljuset de fick var kantljuset från insidan av paraplyerna, och jag slapp ha en exakt punkt där de behövde stå. Ok, de behövde vara i bild och förhålla sig lite till min ljussättning, men oavsett hur de vred eller vände på sig hamnade de aldrig i skugga.

Vinjettering

Eller ”feather” som det heter på engelska, ett bra sätt att ljussätta oavsett hur man gör. Riktar man en Octa eller ett paraply rakt mot sin modell blir det enligt min mening inte fullt lika roligt, jag gör nästan aldrig det. Kanske med Speedlights och halvtransparenta paraplyer kanske, de mjölkvita alltså.

Bilderna blev förresten väldigt bra, jag är mycket nöjd. Men så var det två roliga personer som jobbade hårt framför kameran och förlaget har nu fått de färdiga bilderna som ska börja användas snart. Då ska jag visa upp resultatet.

Till sist vill jag bara säga en självklarhet till, hur otroligt svårt det är att bedöma om en ljussättning kommer bli bra och passa den man ska fotografera utifrån de testbilder man har tagit på sig själv. Jag ser ju inte ut som dem!?

Men oavsett hur intetsägande bilderna på en trött fotograf som tar testbild efter testbild så lär man sig väldigt mycket av att vara sin egen ljusmodell. Det kanske inte är så kul alltid, men rätt var det är har man en känsla för hur det egna utseenden kan översättas till den man ska fotografera och hur den ser ut. Sånt kan man ofta kolla upp på Google om personen i fråga inte är jättehemlig.

Det om det, tvåtusen ord om processen från en tom studio till en fotograf som välkomnar två författare för att att fotografera deras författarporträtt och inte behövera ägna många sekunder åt att justera ljuset när de väl är på plats utan kan se till att lägga all tid på att kallprata och fotografera istället.

Såhär blev slutresultatet

Här är fler bilder på författarparet Michael och Åsa Rönn från samma dag.

Är det förresten något som är oklart eller förvirrande så skriv en kommentar, antingen här eller på Facebook. Klicka gärna på någon av knapparna nedan om du vill sprida detta inlägg till dina intresserade vänner. Tack så mycket.