Ljuskurs hos David Bicho, en bild steg för steg

Foto och copyright: David Bicho

Jag var nyligen på en kurs i avancerad ljussättning hos David Bicho på Spring Studio i Stockholm. Två dagar fulla av ljusteori och ljuspraktik, plus lite minglande med andra fotografer som tyckte det var en bra idé att försöka lära sig lite (eller snarare, jättemycket) mer om hur ljuset fungerar, beter sig och allt annat David har funderat på i många år nu.

Det här inlägget kommer inte handla om kursen i allmänhet utan den gruppen jag var i andra dagen och den bild (se ovan) vi skulle göra utifrån en grov skiss och en påhittad berättelse som gav den någon slags ”bakgrund”.

Copyright: David Bicho

Bildskiss och brief

Mest så du inte tappar intresset eller blir förvirrad, det kommer ett utförligt ljussättningsdiagram senare i blogginlägget. Som kanske förklarar lite.

Såhär såg den relativt enkla pennskiss David gav oss i uppdrag att med hjälp av den studioutrustning vi behövde göra om till en riktig bild. Fotomodell fanns till hands när vi började bli klara med ljussättningen.

I korthet gick det ut på att alla fyra grupper som vi sexton deltagare var indelade i fick varsin del av en längre historia där alla gjorde väldigt olika bilder med väldigt olika ljussättning och bildlösning.

Jag behövde komma hem i tid på söndagen så jag valde den grupp/bild som skulle gå snabbast att göra. Hur lång tid det tog för de andra vet jag inte, men det här var långt ifrån något man rafsade ihop på en kvart.

Förutsättningar i fotostudion

Såhär såg det ut i vår fotostudio, en liggande trädörr med spaljéer eller vad man ska kalla det. Jalusier? Till denna hade de byggt en miniliten pool som senare skulle fyllas med vatten för att ge en känsla av att fotomodellen låg i vatten när hon hade sin mardröm. Så hette förresten vår bild: ”Mardröm”.

Allt utöver detta fick vi se till att lösa. Fotomodellen kom som sagt senare, så det behövde vi inte tänka på. Men ljuset som skulle komma in genom springorna och bilda ett mönster med ränder över hennes kropp och blänk i vatten och känsla av mitt i natten m.m. var vår uppgift att klura ut.

Ljussättning i stor fotostudio

Jag har som bekant inte världens största fotostudio, men den räcker till mycket ändå. På Spring Studio finns det minst fyra stycken ganska rejäla fotostudior (fotostudios?) med gott om plats. Men, lik förbannat tog det inte lång tid innan det ändå blev trångt om utrymme och man önskade det fanns några meter till åt varje håll. Bara den insikten gjorde mig nöjd med kursen.

Vi började med att försöka få till effekten av den mest tydliga ljuskällan i bilden, det som skulle vara månsken som lyser in genom de smala springorna på den liggande dörren.

Inte så lätt. Inte alls lätt.

Först provade vi med ett blixthuvud och normalreflektor på ett bomstativ för att få den så långt bort från modellen som möjligt. Allt för att göra ljuskällan så liten som möjligt och uppnå bra resultat med ljus som kommer in parallellt. Vitsen med det är att månen som bekant är långt bort och ljuset från den lyser just så, skuggorna borde alltså kastas i samma vinkel över hela bilden. Inte spridas som från en ljuskälla nära.

Här ligger jag som testmodell. Foto: David Bicho via Instagram

En otroligt liten men skarp ljuskälla

Efter att ha provat med normalreflektor, raster och verkligen trängt in blixthuvudet så nära rundfonden/väggen det gick fick vi prova andra lösningar. Vi behövde få ljuskällan ännu mindre. Hur gör man då det?

Uppdatering
Kommentar från David: ”Lägg till infon att den lilla ljuskällan med klarglas är vinklad 90 grader bort från spaljén, så att blixtröret hamnar lodrätt med spaljepinnarna för att minimera de horisontella skuggkanterna.

David föreslog ett blixthuvud med kåpa av klarglas så man kunde se själva blixtröret. Inte nog med det, för att göra ljuskällan så liten och lättstyrd som möjligt är denna blixt vinklad 90 grader från modellen den ska lysa mot, det innebär alltså att det modellen ser är bara en liten del av själva blixtröret som sticker ut från blixthuvudet.

På bilden till höger har blixthuvudet inget skyddsglas alls, men jag behövde visa själva principen. Ljuset får alltså ingen hjälp eller förändring av reflektorn utan kommer direkt från blixtröret. Det här är alltså inget man kan göra med en Profoto D1 eller Speedlight som har blixtröret inbyggd i en reflektor. En Profoto Compact borde dock funka.

Runt denna byggde vi en mask av Black-wrap (typ svart folie som klarar värmen och är lätt att forma, kallas även Cinefoil) med ett pyttelitet hål. Ur detta lilla lilla hål kom det en ljusstråle som inte orsakade dubbla skuggor eller för breda skuggkanter, utan kändes skarp som sig bör.

När denna del av ljusättningen kändes under kontroll började arbetet med resten. Först behövde vi flagga bort allt ljus från blixten vi precis fixat till utom det som skulle genom springorna. Annars blir bakgrunden platt och kontrastlös, för att inte tala om det ljus som kanske smiter ut en annan väg men hittar fram till själva scenen.

Månljus är blått

När man tittar på filmer från 50-, och 60-talet när de ska låtsas att det är på natten brukar de oftast köra nedbländat och med blått filter. Går man runt i verkligenheten kanske det inte alltid är så blått, men den känslan funkar ofta om man vill att det ska se ut som månsken.

Så vi jobbade med två toner av blått. Det skarpa månskenet fick vara vitare och allmänljuset i scenen mer djupt blått. Enklaste lösningen var blått färgfilter på blixten med Black-Wrap, halv CTB där och dubbel CTB på upplättningsljuset som vi ställde bakom en diffusionsskärm till höger om kameran. Du ser den till höger i bild snett ovanför och höger om bildskärmen, det som lyser upp den är ett blixthuvud med normalreflektor.

Kamerans vitbalans var inställd på dagsljus om jag inte minns fel.

Fejkad månreflektion i vattnet

Den beautydish du ser i bakgrunden bredvid vår hemmasnickrade lösning för en pytteliten ljuskälla är månen. Den ska inte lysa som månen, utan bara reflekteras i vattnet som en fin spegling.

Riktigt så blev det inte. Det var något med utrymmet och avstånden och vinklarna som gjorde att vi aldrig riktigt fick den där stora vita fläcken mitt i vattnet som skulle föreställa vår måne.

Ljussättningsdiagram

Den sista ljuskällan var den som lyste upp modellens ansikte på ett konstigt och mardrömslikt sätt. Det är en liten softbox som har flaggor/avskärmare runt omkring sig så det ljuset bara hamnar i hennes ansikte.

Grönt färgfilter ger ljuskällan en annan känsla än övrigt ljus i bilden, det ljuset träffar som sagt i princip bara hennes ansikte och hår. Flaggorna var även mellan blixten och bakgrunden så det inte blev någon konstig blandning på den liggande dörren, eller i vattnet för den delen.

Från samma sida, vänster om kameran, lade vi till sist till en hemmabyggd reflexskärm gjord av små krossade spegelbitar för att få till lite slumpmässiga reflektioner, främst i ansiktet och på överkropp och armar.

Detalj av slutresultatet

Nu har jag helt sonika kapat den färdiga bilden i två halvor, vänster och höger, för att visa lite mer i detalj hur resultatet av ljussättningen blev.

Såhär i efterhand, om man hade velat göra det än ännu ettrigare och genomarbetat kanske man kunde ha målat golvet svart där vi hällde vattnet så det bara blev en vattenyta. Nu är vattnet bara ett par centimeter djupt, så den vita botten syns såklart tydligt. Men men, petitesser.

Bakre delen av bilden har den där månspeglingen som inte riktigt blev den där tecknade jättemåne vi var ute efter. Men fint ändå. Här hjälper ju skärpedjupet till lite och förvränger de ljusa delarna lite mer.

Av kanske hundra bilder som togs när vi var klara med ljussättningen är det bara en vi ser. Vi stod på två sidor av minipoolen och plaskade för att få lite mer liv i vattnet. Den tappra fotomodellen plaskade också bra.

Här är den färdiga bilden igen i sin helhet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här blogginlägget. Nu hoppas jag att jag har gått igenom alla beståndsdelar och tanken bakom dem. Plus arbetet med att få allt rätt.

Den bästa avslutningen är nog denna, trots att det kan kännas som att vi hade en jättestor fotostudio till vårt förfogande med obegränsat med utrustning så var det ändå de små kluriga lösningarna som gjorde mest för att känslan i bilden blev rätt.

Jag skulle kanske inte kunna göra exakt denna bild i min studio som är betydligt mindre, men en viktig sak jag har lärt mig är att man kan göra väldigt mycket genom att bara klura på hur ljuset fungerar och hur man kan hjälpa det att bli mer spännande.

Och som sagt, det var nog mer det vi avgränsade i bild snarare än det vi tillförde i ljus som gjorde bilden. Så köp mycket Molton-tyg och flaggor, plus lite Black-Wrap så har du alla möjligheter i världen. Eller fler i alla fall.

Sen får jag avsluta på riktigt med ett utlåtande om ljuskursen. Hur bra som helst. Och kanske bättre ju mer du redan vet om ljus, gärna erfarenhet av vad som är krångligt och vad som har varit problem.

Gå kursen om du har tid och råd nästa gång David håller den.

Det finns massor av ikoner du kan dela detta inlägg med nedan, klicka gärna på valfri, och skriv gärna en kommentar om jag har missat något.