≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Olle Nordström, Guldklubban 2013

Olle Nordström, styrelseordförande i Sweco. Porträtt till tidningsomslag för Professionellt Styrelsearbete. Guldklubban 2013. Fotograf Stefan Tell

Olle Nordström är styrelseordförande för Sweco och några andra bolag via familjeföretaget Skirner, men anledningen till att jag fotograferade hans porträtt var för att han vann Guldklubban 2013. Det är ett pris som delas ut av StyrelseAkademien och nu ska han pryda omslaget på deras tidning, Professionellt Styrelsearbete, som jag fotograferat åt tidigare.

Jag bokade en tid med Olle och tog kanske lite mer av hans tid än jag hade tänkt, men det var väldigt trevligt att få placera honom på olika ställen i de lokaler han har kontoret att tiden bara gick.

Ute var det grått, men ändå ganska ljust, fast sånt kan man inte riktigt förlita sig på, så jag tog med några blixtar, färgfilter och ett blixtparaply.

bakom-kulisserna-ljussättning-Olle-speedlights

Såhär såg det nästan ut när jag tog bilden överst i inlägget, det som är tidningsomslaget. Egentligen hade jag redan flyttat blixten för porträttställe nummer två, men följer man bokstäverna i bilden blir det klarare.

(A) är där jag stod med kamera och stativ, en Nikon D800 och ett 85mm/1.4G inställt på bländare 2.8 och slutartid 1/100 sekund. Det fanns taklampor och lite ljusinsläpp från fönster en bit bort, men tillsammans med blixtljuset blev det en bra blandning där jag ändå kunde styra huvudljusets karaktär och ändå få hjälp på skuggsidan av det befintliga.

(B) är där blixtstativet står, riktat snett ned mot (C) där Olle sitter. Blixten är en Nikon Speedlight SB-910 med ett litet Profoto-paraply med vit insida som jag modifierat med utrustning från en kontorshandel för 36 kronor.

strobist-modifiera-blixtparaply-med-gummiplupp-och-klämma

Ett modifierat blixtparaply, utan raster

Blixtparaplyer i all ära, de är otroligt smidiga och lätta att ta med sig, men så väldigt mycket styrning av ljuset blir det inte när man har dem helt utfällda. Så jag kom på ett enkelt sätt att bara ha det uppfällt litegrann. Just den funktionen borde ju någon tillverkare av studiotillbehör kunna snickra ihop rätt lätt, kunde räcka med en räfflad sida på stången och en skruv. Det är inte så avancerat, men det ger mycket mer möjligheter, rätt enkelt.

På stången trädde jag en sån där gummigrej för tummen man kan köpa, om man ska räkna pengar, kostar någon krona. Anledningen till att jag köpte den var för att pappersklämman jag köpte samtidigt skulle få lite fäste och inte glida av den hala och smala stången. Poängen med allt detta var att få en mycket smalare ljuskägla från paraplyet och styra det mot hans ansikte utan att det spiller över på bakgrund och sånt. En liten Octa med raster hade säkert funkat bra, men någon sådan har jag inte till mina Speedlights.

Färgad bakgrund med färgfilter

(D), till slut, var den andra blixten som stod riktad längs väggen för att både ge kantljus till sida på huvudet och samtidigt göra en toning av bakgrunden som innan det blå färgfiltret sattes på blixten var mörkbrun.

Färgfiltret har jag satt på mina Speedlights med snabbfästen från Honl, den lösning som jag nog tycker är absolut smidigast och tar minst plats i kameraväskan. Har man en mörk bakgrund som inte görs ljus av så mycket annat ljus är det ett enkelt sätt att färga bakgrunden. Eller bara ge kantljus för att separera modellen från bakgrunden, då kan iofs ett raster vara smart också. Alltid skönt att ha sånt med sig, man vet aldrig när det behövs.

Olle Nordström, styrelseordförande i Sweco. Fotograf Stefan Tell

Nytt motiv åt andra hållet

Under den relativt korta tid jag fotograferade Olle hann vi med 5-6 olika fotoställen som kanske inte varierade bilderna fantastiskt men ändå gav tidningen möjlighet att välja lite olika typer av bilder. Briefen var främst att få till något väldigt nära porträtt, men jag kompletterade ändå med lite miljö för att vara på den säkra sidan.

Bilden ovan t ex har ungefär samma ljussättning, nu flyttade jag bara huvudljuset (blixt + paraply på stativ) en halvmeter medan jag flyttade Olle till soffan mittemot. Eftersom vi fick med ett konferensrum och lite fönster i bakgrunden flyttade jag kantljuset med blått färgfilter utanför bild så han fick lite separation och inte smälte in helt i bakgrunden. Ljuset från blixten i bakgrunden kommer nu från samma håll som fönsterljuset, ungefär, och det hela känns lite ljussatt men samtidigt lite naturligt. Om än förstärkt.

Jag lät förresten huvudljuset stå lite längre bort från Olle denna gång och fick öppna upp bländaren till 2 för att få rätt exponering. Så stor bländaröppning använder jag sällan, men på de få porträtt där skärpan satt helt blev det riktigt bra. Kanske inte något jag skulle chansa på om jag hade ont om tid dock. Men, ibland får man göra saker när man har möjlighet.

Olle Nordström, vinnare av Guldklubban 2013. Fotograf Stefan Tell

Sista anhalten var ett konferensrum, där kom det så mycket ljus från fönstren till höger utanför bild, att jag fick ändra bländare till 4 för att få en bra bild. Blixteffekten stod på samma, har för mig att det var 1/32 effekt eller något liknande. I det här rummet tog vi några porträtt vid glasväggen, det blå blixtljuset stod utanför och gav lite ljus på vänsterkanten.

Ju mer fotograferingar jag gör, i denna Strobist-stil, desto mer uppskattar jag enkelheten i det hela. Det tar ungefär lika kort eller lång tid att sätta upp och ställa in som med mina Profoto-blixtar, men när väl allt är uppmonterat och inställt är det så skönt att bara kunna lyfta på ett stativ och bära in det i ett annat rum för att vips få nya möjligheter till variation.

Jag kör än så länge med Profoto Air och deras Remote för att lösa ut blixtarna via radio, det går hur bra som helst, och än så länge har begränsningen i slutartid till max 1/200-sekund (som jag fattat det) inte varit någon direkt begränsning. Kanske när det blir mer ljus i Sverige kan det bli dags att investera i en lösning från PocketWizard med hypersync och allt sånt, för att inte bli helt låst vid långt skärpedjup.

Sen måste jag säga några vackra ord om mina Nano-stativ från Manfrotto, inget man kanske förlitar sig på när det stormar, men ack så skönt att kunna köra ner två stycken utanpå kameraryggsäcken utan att det känns tungt. Behöver man lite mer höjd på ljuset, för så värst höga blir de inte, kanske man får komplettera med ett rejälare stativ. Eller åtminstone högre. Ett räcker.

Det var det, hoppas det inte blev allför förvirrande. Egentligen är alla bilder ljussatta på samma sätt, huvudljus i paraply snett framifrån och sen blått ljus snett bakifrån. Stjärnan i bilderna är Olle, men det som gör att jag är extra nöjd med helheten är enkelheten i att få variation genom att byta miljö snabbt.

Var något otydligt, skriv gärna en kommentar så fixar jag det. Eller tryck bara Gilla, eller dela det med dina vänner på något sätt.

4 comments… add one
  • Hanna 7 februari, 2014, 17:40

    Tack, grymt lärorik blogg du har :)

    • Stefan Tell 7 februari, 2014, 20:59

      Tack för kommentaren, hoppas du hittar mer läsvärt.

  • Roffe 15 februari, 2014, 09:15

    Kan bara hålla med Hanna.
    En fråga, fotar du mest med kameran på stativ?
    Tycker jag sett och läst det i de olika inläggen du har.
    Isf, varför?
    Och vad menar du med “Så stor bländaröppning använder jag sällan, men på de få porträtt där skärpan satt helt blev det riktigt bra.”

  • Stefan Tell 16 februari, 2014, 23:56

    Tack, igen.
    Ibland kanske jag skriver för fort och inte riktigt är så tydlig jag önskar, bra att ni frågar då.

    Vad jag menar är att med ett porträttobjektiv som t ex ett 85mm har man lite trygghet i att använda bländare 2.8 men när man går under det/öppnar upp ännu mer finns det inga som helst marginaler för skärpan. Skärpedjupet på ett ganska nära porträtt kanske är någon millimeter vilket gör att det räcker med att skaka pyttelite när man trycker av, eller att modellen rör på sig jättelite just då för att skärpan ska hamna fel och bilden känns oanvändbar.

    Men, även om skärpa är viktig så kan jag nog ibland hellre välja ett porträtt där det är lite fel men med ett bra uttryck, än en stelare variant där skärpan sitter perfekt.

    Och apropå stativ, ja. Det gör jag oftast när det är arrangerade porträtt, av just den anledningen. Jag står ofta i någon konstig ställning, och armarna/axlarna tröttnar för eller senare, då är det skönare att köpa sig lite trygghet genom att ha kameran på stativ, för att slippa för många oskarpa bilder. Sen är det skönt när man väl komponerat och ljussatt den bild man vill ha, att ha samma utsnitt på varianterna man tar. Kör man handhållet är det svårt att få samma vinkel och allt bild efter bild.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.