Ingrid Flygare, ett porträtt

Det här är ett studioporträtt av Ingrid Flygare, en duktig svensk illustratör som jag nyligen fotograferade för Bonnierförlagen där hon ger ut böcker på Bonnier Carlsen. Ett av flera väldigt bra porträtt vi lyckades åstadkomma på ganska kort tid i min fotostudio och några meter utanför.

Totalt blev det en skön blandning av pressbilder (författarporträtt är alltid lika konstigt att skriva om illustratörer, om de inte författar saker också dvs) men just detta porträtt tycker jag blev lite extra intressant av en ganska udda anledning vilket vi kommer till strax.

Egentligen är den inte ljussatt eller fotograferad på något märkligt sätt, det är två blixtar (Profoto D1), huvudljuset med en vit Profoto Softlight Reflector (plus en diffusionsstrumpa jag köpte nyligen) och hårljuset med skärmklaffar och gult/orange färgfilter snett bakifrån.

Bakom kulisserna (setup)

(A) är huvudljuset, en beautydish med strumpa/socka. (B) är kantljuset med barn doors. (C) är en svart vikvägg för att blockera ströljus och sånt, (D) är en vit reflexskärm (typ frigolit) och (E) är en blå pappersbakgrund.

I övrigt var det också standard, en Nikon D800, ett 85mm/1.4G med slutartid 1/200s och bländare 5.6 som jag ofta hamnar på i studion.

Jag hade egentligen tänkt visa upp en massa varianter från den här plåtningen för att demonstrera hur många olika typer av porträtt man kan åstadskomma utan att egentligen behöva ändra ljussättningen i form av blixtarna och inställningar, men sen blev det lite ont om tid så jag spar det till ett senare inlägg. Huvudsaken med detta blev detta…

Kliv utanför den fina zonen

Det händer väl allt som oftast att tidningar eller kanske snarare magasin, publicerar en bild där man ser allt runtomkring i studion eller på plats, Brad Trent har ju t ex gjort det till en grej (Bengt, nu öppnas länkarna i en ny flik/fönster. Nöjd?). Och det bra. Och intressant.

I en liten fotostudio som den jag använder, eller i en jättestor, finns det oftast bara en smal vinkel där allt är perfekt och där håller man sig när man fotograferar. Kliver man något steg i valfri riktning sabbas allt och man ser mest stativ eller vikväggar.

Här var det just det lilla som gör den här bilden, förutom att Ingrid var fantastisk att få fotografera. Jag tog kameran med stativet och tog två kliv till vänster för att se hur ljuset från min beautydish var där, och då kom det med en lite kant av den svarta vikväggen på köpet.

Och vips, det blev så mycket mer intressant genast. En svart rand som hon lite kan vila mot, inte samma höjd/bredd-förhållande man är van vid och bara alldeles, alldeles fantastiskt.

Ibland räcker det inte med att få modellen att posera eller att flytta på blixtarna, då kanske två kliv till vänster gör att det hela bara blir lite, lite, lite annorlunda mot vad man hade tänkt sig. Och kanske genast så mycket roligare.

För att jag inte ska glömma små saker jag lärt mig av en slump eller misstag, så ger jag även detta inlägg etiketten ”note to self” för att bli lite bättre nästa gång och faktiskt prova att ta två steg utanför den fina zonen. Kanske inte varje porträttfotografering, men ibland i alla fall.

Klicka gärna Gilla eller dela inlägget på ditt favoritnätverk, om du tyckte det gav dig något värt ett klick dvs.