När dåligt ljus blev bra

Ett av mina senaste uppdrag för Astrid Lindgrens Minnespris var att dokumentera den workshop 2013 års vinnare, Isol, hade för barn på Kulturhuset i Stockholm. De resulterande bilderna används som pressbilder av organisationen för att visa alla evenemang som äger rum under pristagarveckan.

När det gäller fotoreportage som detta får man vara ganska van vid att ljuset inte alltid är det bästa man kunnat önska sig. Flera av de tidigare pristagarna har hållit workshops på Kulturhuset, Shaun Tan gjorde det i ett litet rum med bara spotlights medan Kitty Crowther gjorde det i en stor sal med hela väggen av glas mot Sergels torg som ljuskälla, vilket såklart var fantastiskt fint.

Detta år var det en föreläsningssal med svart tyg för alla fönster, de enda ljuskällorna var några nedåtriktade spotlights högt upp i taket plus skrivbordslampor.

Jag hade pratat med arrangörerna på Kulturhuset innan för att få veta var de skulle vara och hur de hade tänkt ha ljuset i rummet. Alltid bra att veta, speciellt med ställen som Kulturhuset där de gör om rummen efter behov.

Den workshop som var efter den jag skulle plåta hade en liten specialgrej som gjorde att de inte kunde öppna upp och få naturligt ljus från fönstren, de skulle använda självlysande färg och då behövde det vara kolsvart därinne.

Det blev dock inte så illa som jag trodde när jag klev in i det mörka rummet, det fanns två saker som gjorde allt bra igen, t om väldigt intressant ljusmässigt.

Skrivbordslampor och vita bordsskivor

Skrivbordslamporna stod utplacerade med jämna mellanrum, så alla fick inte bra ljus på sig, vilket kanske bara gjorde det hela bättre. I vissa fall blev det som en slags clamshell-ljussättning med ljus rakt ner från skrivbordslampan som sedan studsade upp från de vita bordsskivorna.

I vissa fall gick jag runt och riktade om skrivbordslamporna litegrann, men oftaste fick det bli som det blev. När jag är tillbaka i studion ska jag nog faktiskt försöka återskapa det här på något sätt, kanske med en vanlig reflektor på bomstativ och kanske ett raster för att begränsa spridningen lite. Plus en vit reflexskärm av något slag undertill.

Samma sak blev det när jag försökte få några bra bilder av Isol framme vid ritblocket på ett stativ, stod hon en bit ifrån och pratade blev det hemsk belysning med mörka skuggor i ögonhålorna. Men ibland närmade hon sig ritblocket som var lite vinklat på stativet och det studsade upp ljus i hennes ansikte på ett trevligt sätt.

Jag tycker att det alltid är skönt att slippa använda kamerablixten som sista utväg på den här typen av jobb. Det hade såklart kunnat dokumenteras på ett lite friare sätt då, men nu blev det förvånansvärt bra. Jag fick helt enkelt lära mig var det fanns bra ljus och vänta till dess det hände något bra på de platserna.