Porträtt med snoot

Att använda en snoot på blixten för porträtt är lite trixigt men ger bra resultat, när jag skulle fotografera författaren Maria Nygren för Bonnierförlagen nyligen kändes det som ett bra tillfälle att låta den vara med i ljussättningen.

Ljussättningsdiagram, porträtt med snoot

För det här porträttet lät jag allt huvudljus komma från samma riktning framifrån, med lite extra upplättning underifrån med hjälp av en mellanstor, rund silverfärgad reflexskärm.

Det stora och mjuka ljuset kommer från en Profoto D1 250 Air i en softbox Octa (150 cm) till vänster om kameran, och ovanför denna i kant med överdelen av softboxen är en till D1:a med en snoot monterad, via en Zoom-reflektor och en filterhållare. En lite skramlig lösning, men det är så det är.

Allt ljus framifrån är som en slags hög stapel av ljus med olika karaktär. Grundljuset från Octan är mjukt och stort, så i princip ingen del av hennes ansikte är för mörkt.

Snooten lägger på lite tydligare skuggor och ett ljusare område högre upp i ansiktet, främst pannan och kinder, men gör även att håret lämnar betydligt skarpare skuggor på huden än om det bara hade varit en softbox.

Reflexskärmen eftersom den är silverfärgad studsar upp hyfsat mycket ljus under haka och andra partier av huvudet/ansiktet som annars skulle nås av ganska lite ljus.

Det här med att stapla ljus på varandra kan vara speciellt kul med porträtt, man har en ljuskälla som ser till att det finns ett bra grundljus så detaljer och struktur syns, och en annan som lägger till en dimension. Lite som när jag har fotograferat kläder åt ett svenskt klädmärke. Där var det iofs en beauty dish och inte en snoot som stod för det lite mer definierande ljuset.

För att visa på den relativa storleken på ljuskällorna är alltid reflexer i ögat en bra utgångspunkt. Här till höger syns den stora Octan, den mindre reflexskärmen under och överst en lite skarpt ljus prick från en snoot. Hur man vill att ljusförhållandet mellan de olika ljuskällorna ska vara är valfritt.

Just till detta författarporträtt ville jag mest göra en bra bild, hon skriver inga mystiska deckare så jag lät effekten från snooten inte vara lika tydlig som den skulle kunna vara. Hade jag sänkt ljusstyrkan på softboxen skulle det mer och mer liknat ljuset från en lite strålkastare. Det från snooten dvs, eftersom det ljuset är lite som en smal ljuskägla.

För ovanlighetens skull fotograferade jag mot svart bakgrund, och då kan det vara bra att ha något slags kantljus eller hårljus som gör att hon inte smälter in helt i skuggorna.

För detta använde jag en Profoto Compact som behöver ha något lager med ND-filter på sig för att komma ner i samma effekt som D1:orna. Ursprunligen var inte strecket av ljus på bakgrunden något jag hade planerat, det var en slump att tejpen lossnade i ena ändan av ND-filtret så den inte täckte hela beautydishen jag använde som hårljus.

Den lilla glipan och det odämpade ljuset som träffade bakgrunden därifrån gav den effekten. På något sätt tyckte jag det passade bilden och lät det vara kvar, ibland kan det vara sånt gör bilder lite roligare.

Det jag lärde mig av denna porträttfotografering var nog att vinkel på ansikte/huvud och hur man får den som ska porträtteras att posera rätt blir så otroligt mycket viktigare när det är ett så litet ljus (områdesmässigt) som används. Placering, vinkel och allt sånt gör att bilderna kan variera otroligt mycket, men förr eller senare får man till det.

Det gör såklart också att en betydligt större del av bilderna inte blir bra, men det är väl som alltid med insats och belöning. Känns det helt fel kan man alltid ta bort snooten och satsa på en enklare och mer säker ljussättning.