Porträtt med en blixt (Profoto Magnum)

Nyligen hade jag tre olika porträttfotograferingar inbokade under samma dag med tre olika kunder, två av dem var affärsporträtt av chefer och entreprenörer, och den tredje var pressbilder för Louise Hoffsten.

Jag ville hitta en grundljussättning som jag kunde använda för alla tre porträttfotograferingar, som enkelt kunde ändras så allt inte såg likadant ut (kan ju vara lite trist att bara ta likadana bilder hela tiden).

Lösningen blev en ljussättning med bara en blixt, en Profoto D1 250 Air med en Magnum-reflektor, som jag lät lysa genom en stor diffusionsduk på ram (Chimera). Plus en reflexskärm, silverfärgad, underifrån, som upplättning.

Ljussättningsdiagram, en blixt

Huvudljuset (och det enda ljuset i denna ljussättning) kommer från ganska högt upp, jag skulle gissa att blixten är ca tre meter upp i luften.

Reflektorn har ett bikakeraster monterat på sig, för att ljuset inte ska spridas över en alltför stor yta (det blir också mindre ljus totalt i rummet som man måster hantera på något sätt).

På ett annat stativ finns en 1 x 1 meter stor silverfärgad reflexskärm som studsar upp lite ljus underifrån. Effekten syns tydligast på de sittande porträtt jag tog av Louise Hoffsten, eftersom hennes ansikte då kom relativt nära reflexskärmen, på de stående porträtten lättar den mest upp litegrann.

Resultatet blir ett rätt stort men hårt ljus, fast utan den där utfrätande effekten som hårt ljus kan ha rätt ofta. Är det då osminkade varelser framför kameran kan det bli mycket hudretusch för att rädda tillbaka alla blanka pannor.

Bakgrunden blir också hyggligt jämt belyst, även om det är en viss övergång från lite mörkare till lite ljusare, höger till vänster

På bilden till höger (den stående) kan man se en softbox titta fram lite bakom vikväggen, den använde jag inte för porträtten med skateboard utan för några affärsporträtt senare under dagen (se exempel nedan).

Den svarta vikväggen är bara där för att behålla skuggorna på skuggsidan mörka, annars hade ljuset studsat på den vita väggen som inte är långt bort, och halvt tagit bort effekten av ett kontrastrikt ljus.

En grej som den här ljussättningen blir extra känslig för är ju vinkeln på personen man fotograferar, huvudet då mest om man pratar porträtt. Vänd mot ljuset, som nedan, och det blir väldigt varm och öppet, kontra vänd mer direkt mot kameran då skuggorna nästan tar över (speciellt om man har keps).

Jag hade som sagt detta huvudljus som bas i tre fotograferingar på en dag, men med ganska enkla medel gick det att få fram hyfsat varierade bilder från denna grundingrediens, lite kantljus t ex.

För affärsporträttet av mannen i kostym lade jag bara till en softbox snett bakifrån för att få till ett kantljus som ger lite dimension till porträttet. Hade personen haft långt hår skulle det bara träffa håret och sätta ljus i det.

Just denna bild visar på ett litet problem jag stötte på, nämligen att ljuset från ovanför diffusionsskärmen kunde missa målet om jag inte vinklade det rätt.

Det som hände var helt enkelt att lite av ljuskäglan gick utanför diffusionsmaterialet och studsade direkt på den silverfärgade reflexskärmen och gav en rätt skarp reflektion mitt på hans kavaj (kan ju även ha varit direktljus också), ungefär där den knäppta knappen är. Men, men, det var rätt lätt att ordna.

Nu blev inte det här vad jag hade tänkt mig från början, nämligen att försöka simulera solljus som mjukats upp av ett parasoll eller segel. För det kommer det nog krävas lite mer experimenterande, och kanske någon annan typ av ljuskälla som bryts genom något annat material.

Fast det blev en väldigt skön grundljussättning som går att utveckla i många riktningar, om man vill ha ett grundljus som ger både tydliga skuggor men ändå ett rätt stort ljus.