Fotografera i stall är inte lätt, speciellt inte i Sverige en vinterkväll. Men när en av mina tidningskunder ringer och ber mig fotografera en hästsjukgymnast (en sjukgymnast som har specialiserat sig på hästar helt enkelt) som ska behandla några hästar lät det såklart som en utmaning.
Och det var det. Väldigt mycket.
Vissa hästar gillar säkert studioblixtar…
Men det är inget man vill chansa på. Som tur är har de flesta batteriblixtar och studioblixtar även ett inställningsljus som är en vanlig glödlampa (eller något sorts fast ljus beroende på märke och modell) och drivs av batteriet, en lampa på 65 Watt i fallet med min Profoto AcuteB 600R.
Svårt ljus i stall
Nu ser såklart alla stall inte likadana ut, men de flesta jag har varit i har lysrör i taken, ligger i något som liknar en lada och så ligger det hö och annat jox på golvet. Färgen på väggarna har varierat, men rent generellt har det varit mörkt och ett rätt trist ljus, även dagtid.
Det var aldrig meningen att göra något storstilat åt ljuset, men att ha med sig en lampa gjorde att jag kunde minska risken för att alla personer och hästar på bilderna skulle ha mörka hålor istället för ögon.
Och kanske placera blixten/ljuset på olika sätt för att alla bilder inte skulle se likadana ut. Lampan störde inte hästarna nämnvärt, inte mer än att någon (jag) smög omkring med en kamera, och det hade säkert gjort nytta med någon enklare belysning, t ex en bygglampa.
Den enda ljusmodifierare jag hade med mig var ett vitt halvgenomskinligt paraply, och det räckte ganska gott. Bara att få in lite ljus från sidan gjorde att bilderna blev lite roligare, och jag även kunde hålla mig från att få allför korniga bilder från ett högt ISO-tal.
Nikon D700 som jag använder kan ställas in på ganska så hög ljuskänslighet, men jag tycker att allt över ISO 400 börjar bli lite för trist om man vill försöka uppnå hyfsade hudtoner.
Ska man göra konstnärliga nattbilder spelar det ingen roll, men min erfarenhet är att ISO 800 och uppåt mest blir konstigt, och rätt oanvändbart om man behöver justera bilderna i efterhand.
Jag använde bara två objektiv, ett 24-70/2.8 och ett 50/1.4. Zoom-objektivet är verkligen otroligt användbart vid reportagefotografering, men av någon anledning tycker jag att ett 50mm är bra att komplettera med när man vill jobba mer med kort skärpedjup eller bara ta lite andra sorters bilder.
Det blir ju alltid ett annat beteende när man fotograferar med optik som har fast brännvid, jag tänker nog t ex betydligt mer på kompositionen.
För de flesta bilderna har jag ställt in bländare och slutartid manuellt. Har för mig att de ligger på 1/50 sekund och f/2.8, blir det kortare skärpedjup än så (med 50mm-objektivet) kommer troligtvis lite för många bilder inte ha skärpan helt rätt och bli oanvändbara.
Längre slutartider utan VR kan för mig vara svåra att undvika skakningsoskärpa när man smyger omkring och lutar sig hit och dit. Efter ett tag blir man trött, och då märks det direkt på att bilderna blir lite för suddiga.
Efter fotograferingen och intervjun som sköttes av journalisten var klar åkte jag hem och gick igenom bilderna i Lightroom. Jag gjorde lite grundinställningar och skickade ett rätt stort urval bilder till formgivarna som gör tidningen.
Färgerna höll jag åt det gulröda hållet för att det inte skulle kännas för kliniskt, det är trots allt i ett stall, så hellre lite varmare färger än låta lysrörens blå och gröna toner bli för dominanta. Skulle de ha vitbalanserats för korrekta färger hade de sett rätt omysiga ut.
När väl formgivarna hade valt vilka bilder de ville använda i layouten gav jag dem en lättare retusch, men inget märkvärdigt. Huvudsaken var att de höll någon slags hyfsat jämn nivå så de kunde användas sida vid sida.
Bland det roligaste att bli ivägskickad som fotograf på reportage är att helt plötsligt få se saker man inte kanske tänkt på tidigare, och lära sig helt nya saker, som t ex att akupunktur för hästar (och många andra djur) är väldigt mycket mer effektivt och ger snabbare resultat än för människor.
Eller att få se en bjässe till häst stå och mysa, nästan somna, när de får massage av en, relativt sett, liten människa.
Comments on this entry are closed.
Det där med fasta brännvidder är något jag gått åt mer och mer de senaste åren. För hade jag en del zoomar men nu gör jag faktiskt 95% av mina jobb med ett 85 1,2 (en gudagåva) och ett 50 1,4. Nu gör jag ju inte så mycket reportagejobb för visso men jag saknar emellanåt en 135:a för att få kortare närgräns vid produktplåtningar. Det där med att komma in i nya miljöer är ju verkligen en stor bonus i jobbet!
Samma här, skulle jag nog säga. Men vid vissa tillfällen är normalzoomen otroligt praktisk att ha på, speciellt vid reportage då man inte vill krångla så mycket, i studion är den däremot inte lika rolig.
Och ja, hur skulle man annars hamna bredvid en hästsjukgymnast eller få åka ambulans utan att vara sjuk t ex?