Produktfotografering, steg för steg

Produktfotografering är en av de saker jag har i min verksamhet som fotograf, men något som inte alltid känns lika enkelt och självklart att skriva om, jämfört med t ex porträttfotografering. Men, det är roligt att ibland få grotta ner sig i problem och svårigheter som bara en halvtransparent plastförpackning fylld med vätska kan erbjuda.

Svår förpackning och svårt material

Till skillnad från när jag fotograferade biskvier, mazariner och chokladbollar som jag trodde skulle vara relativt enkelt hade jag inga som helst sådana tankar när jag öppnade lådan som Kemetyl hade budat över. Jag vet inte om det syns hur mycket eget liv förpackningen och dess innehåll har, men så var det.

Det är i princip en 3-litersvariant av de där juiceförpackningarna man ska sticka ner ett sugrör i och som oftast gör att man spiller ner sig. Fast de kanske brukar vara lite mer metalliska? Ganska ostabila hursomhelst.

Botten är aningens förstärkt av en vit, lite tjockare plast som gör att den har en slags bottenplatta den kan stå på. Och förpackningen är utformad så att den står upp relativt bra, med någon slags svetsade kanter.

Ljussätta för genomskinlig plast

Så enkelt ljus som möjligt

Testbild modelljus

Den typen av produkbilder jag brukar fotografera är oftast väldigt enkla, mot vit bakgrund och anpassade för att vara med i kataloger eller webbshoppar. Nu var det här bara en produkt som behövde fotograferas, men skulle det varit många tycker jag det är smidigast att hitta en ljussättning som går att använda på många olika förpackningar utan att man behöver förändra så mycket produkt för produkt. Då ser det också mest enhetligt ut och de är lätta att använda tillsammans.

Jag gillar när produktbilder visar hur produkten ser ut, hur materialet verkar vara och inte krånglar till det för mycket.

Som ett fototält, typ

För att uppnå detta byggde jag i princip en liten ljuslåda som förpackningen fick stå i, lite som de där fototälten som säljs med argumentet att de ska förenkla produktfotografering jättemycket. Säljer man en massa saker på eBay kan jag tänka mig att de underlättar, men för produktfotografering av krångligare saker, njae.

Problemet med fototält är bara att de oftast är ganska begränsande, har man ett litet blir det trångt och köper man ett större känns det ändå instängt. Mycket enklare att ha ett bord, några vita, halvgenomskinliga och svarta skivor som man kan flytta som man vill för att få ett mer kontrollerat resultat.

En blixt från ovan och en mjukljusbox

Utvald bild

På ett bomstativ ovanför den vita bordsskivan satte jag en Profoto Compact 600R i en mellanstor softbox (60×90 cm). Förpackningen är kring 20 cm i basen, så jag behövde inte ha ett större ljus än så. Den 1 x 2 meter stora reflexskärmen med halvtransparent diffuseringsmaterial gör att ljuset sprids ytterligare och gör allt väldigt mjukt över produkten.

Bra & dåliga reflektioner

Eftersom produkten till största delen har en ganska högblank yta av plast kommer det bli reflektioner i materialet. Men det är klart det ska vara reflektioner, utan dem ser man inte riktigt hur formen och materialet är. De får bara inte hamna fel.

De flesta förpackningar har etiketter som kunden vill ska synas tydligt, och såklart ska de det. Så även om reflexer (eller skuggor) kan vara snygga får de inte göra att produktbilden blir oanvändbar. Och med en förpackning som denna innebar det ett otroligt pillande för att få den att stå precis rätt för att ljuset skulle falla precis rätt. Fast lite naturligt måste det ändå se ut, annars är det nog enklare att använda 3D eller anlita en illustratör för att visa upp kliniska packshots.

Ta bort ljus med svart

Testbild m. avskärmare

När jag hade tagit några testbilder och såg att förpackningen stod som jag ville och ljuset hamnade rätt ville jag prova om det skulle se bra ut om den fick lite mer volym av lite mer skuggor. Den här typen av bilder med ljuset ganska platt på kan bli just så, lite platta. Så jag provade att ställa en svart skiva till höger om förpackningen för att se om det blev bättre.

Det syns kanske inte så tydligt i testbilden, som även är lite mörkare exponerad än den jag valde att gå vidare med (ovan), men på högerkanten är färgerna djupare och inget är fullt lika ljust längre.

Allt detta bara med hjälp av en svart pannå placerad till höger om produkten, precis utanför bild. Dels försvann den vita skivan som tidigare agerat reflexskärm och dels kom det inte in något ströljus från andra ljusa ytor som ljuset träffat. Vill man t ex fotografera glas och få en svart liten kant i det annars rätt ljusa glaset är det en metod som är rätt enkel. Storleken/bredden på den svarta skivan styr sedan, tillsammans med avståndet till objektet, hur den kommer att upplevas.

Men, som sagt, eftersom produkten i sig hade så pass mycket som definierade dess form lät jag det vara relativt platt och satte tillbaka den vita reflexskärmen så ljuset på bägge kanter skulle kännas lika.

För den här typen av produktfotografering föredrar jag att ha en relativt kontrastlös bild att börja med, inte helt platt såklart, men med bra exponering på alla delar utan några utfrätta högdagrar eller alltför mörka skuggpartier. Det är lättare att öka kontrast och sådant i efterhand än tvärtom.

Genomskinligt och bakljus

Att fotografera en förpackning som denna med bara en blixt skulle vara fullt möjligt om den inte var genomskinlig. Den skulle ändå friläggas och retuscheras rätt rejält, så bakgrunden spelar mindre roll. Men eftersom den är genomskinlig och man vill att vätskans färg ska synas hjälper det med att belysa den lite bakifrån.

Så jag placerade den andra blixten under bordet, riktad mot bakgrundspappret någon meter bort och justerade det tills det blev lagom med ljus. Det underlättar för efterbehandlingen om ljuset på bakgrunden är relativt jämt här, men vill man få till en toning eller färg är det lätt ordnat med en snoot eller färgfilter på blixten.

Vitt eller bara ljust

På kamerans lilla skärm brukar bilder oftast se bra ut, även om de inte är det. Speciellt när det ser ut som att allt är ljust och fint, och bakgrunden nästan ser helt vit ut. Problemet är bara att när man öppnar bilden i datorn och snabbt maskar bort bakgrunden som man trodde var vit, så kanske allt genast ser rätt grått och dassigt ut.

Speciellt om det är genomskinliga saker man fotograferar eller som i det här fallet, en blandning av vit plast, mjölkvit halvtransparent plast och färgat tryck. Och lite klarblå vätska.

Bakgrundsljuset får inte heller vara för starkt så det strålar över kring kanterna och skapar en massa effekter som man inte vill ha med, sen får det såklart inte heller bränna ut högdagrarna så det inte finns någon struktur kvar. Så det är lite pyssel med att få allt att stämma. Men det är ju också utmaningen och det roliga.

Gardera med en underexponerad

Underexponerad bild

Har man inte en uppsjö av produkter som ska fotograferas kan man unna sig lyxen att ta en eller flera exponeringar för att ha lite mer omfång att arbeta med i efterhand. Står kameran på ett stadigt stativ (vilket den såklart bör göra) är det bara att överexponera och underexponera, så har man oftast allt man behöver. Det behöver inte se ut som en HDR-bild bara för det.

Framkalla bara bilderna i valfri RAW-konverterare (Lightroom, Nikon Capture NX2 osv) med samma inställningar och lägg bilderna sedan i separata lager i Photoshop så kan man enkelt maska ut de små områden man vill använda.

Ibland kan det räcka att låta de inklippta bitarna finnas med bara litegrann. En relativt mjuk lagermask som man justerar opacitet på tills den flyter in naturligt i helheten kan ibland vara räddningen om man inte kunnat eller orkat styra ljuset exakt rätt vid själva fotograferingen.

Ett gråkort underlättar

För att få till en bra vitbalans brukar det oftast räcka med att ha med ett gråkort i en testbild och sedan använda det värdet vid vitbalansering i råformatskonverteringen eller senare i Photoshop. Det gör såklart också att alla bilder man tar, om det är fler produkter, får samma inställningar i framkallningen.

Dags för retusch

När jag fotograferar och retuscherar bilder brukar jag alltid hålla mig till samma mappstruktur i Photoshop när det gäller justeringslager och sånt.

Det underlättar verkligen när man måste gå tillbaka till en bild och göra förändringar, antingen för att kunden önskar det eller för att bilden måste anpassas till något annat användningsområde.

Jag brukar ha originalbilden underst, sen en grupp med retuschlager, ovanför denna en grupp med justeringslager (kurvor, färginställningar och sånt) och överst ibland ett lager med High Pass och brus, om jag vill få bort den digitala känslan på stora bilder. Men oftast inte.

Smarta objekt

Från början är i snitt mina råfiler från en Nikon D700 ca 13 MB stora (ca 12 megapixel), när de sedan har sparats om till en Photoshop-fil blir de genast två eller tre gånger så stora, minst.

För att verkligen arbeta i ett oförstört flöde (nästan) brukar jag konvertera själva originallagret till ett Smart Objekt (Smart Object). Det innebär lite hinder då man bara kan ha en mask för alla filter som applicerats på detta lager, men det går att arbeta sig kring det med lite krångel.

Problemet med smarta objekt i Photoshop är snarare att bildfilerna genast blir så galet mycket större, utan att man har gjort något mer än konverterat till just detta. Men det är det värt.

De enda filter jag använder på originallagret är Smart Sharpen, lagom mycket beroende på bild så att jag ser om bilden är bra nog. Sen maskar jag bort de delar jag inte vill skärpa (och samtidigt slippa förstärka bruset på).

Justeringslager och lagermasker

Sen börjar ett arbete där jag oftast tar bort det mesta som stör i bilden när det gäller damm, smuts och annat. Klonstämpeln brukar vara bra för detta, med olika hårdhet på penseln och olika storlek beroende på område. Ibland justerar jag opaciteten på verktyget för att få lite jämnare övergångar, men då får man se till att inte strukturen i materialet försvinner.

På denna bild frilade jag först produkten så jag såg hur den såg ut mot vit bakgrund, börjar man justera kontrast och färger innan bakgrunden är vit blir det oftast trist när allt känns lite dassigt i färgerna.

Efter det gick jag in på olika områden och förstärkte kontrasten här och där, med lite färgkorrigeringar för att få bilden att bli lite mer levande. Varje lager hade sin egen lagermask för att bara påverka en lite del.

Så gick det sedan någon vända till kunden där de fick kommentera hur de ville förändra bilden, och tillbaka igen för att se hur det blev.

Gruppera för enklare överblick

Grejen med grupper och grupper i grupper är att det blir så mycket lättare att se förändringarna. Man kan använda funktionen i Photoshop som jag inte minns namnet på, typ Layer Comps, om man vill spara olika lagerinställningar, men jag tycker det är smidigare att ha alla typer av lager i olika grupper så jag enkelt kan slå på och av dem för att se någon slags ”före-efter”-effekt.

När man har suttit ett tag med samma bild är det lätt att bli blind och inte se vilka förändringar som har gjorts och hur de påverkade helheten. Då kan man enkelt kolla hur det såg ut innan, eller jämföra med originalbilden.

Till slut var bilden klar och kunden nöjd, så nu vet jag hur man fotograferar och retuscherar krångliga halvgenomskinliga plastförpackningar.

Har du några frågor eller synpunkter, skriv gärna en kommentar