Nu är äntligen bygget av en rundfond (eng. ”cyclorama” eller ”cyc”) i vår lilla fotostudio klart. Har inte hunnit använda den så mycket än till helkroppsbilder hittills, men bara att ha en helt vit och slät vägg eller fond som bakgrund känns otroligt användbart. Vill man komplettera med en pappersbakgrund i någon kulör är det ju bara att hänga den framför.

Vi byggde inte rundfonden själva utan anlitade snickare och målare som gjorde det åt oss, det hade säkert inte varit omöjligt att konstruera och bygga en själv, men vi hade bara inte tid. Sen finns det en poäng att anlita proffs, på samma sätt man tycker att företag ska anlita fotografer och inte göra allt själva.

Fotostudion före rundfonden var byggd

Rummet i huset där vi har vår fotostudio är inte jättestort, men takhöjden är en bit över tre meter så den fungerar väldigt bra till porträttfotografering och mindre produktfotografering.

Gruppbilder kan man klämma in om det inte är för stora grupper, efter rundfonden är klar ryms det några till då man inte är begränsad av bredden bakgrundspappret. Det blir fortfarande trångt, men lite större känns det.

Inte helt vägg-till-vägg

Snickarna utgick från vår extremt enkla ritning på hur vi ville ha rundfonden, vi försökte utnyttja bredden på rummet maximalt men ändå låta det finnas ca 30 centimeter golv kvar på sidorna för att kunna ställa Autopoles där som inte behövde pressa golvet på rundfonden. Totalt bredd är ca 3,5 meter tror jag.

Ramverk som en skateboardramp

Snickarna började med att bygga ett ramverk med reglar på golvet, dessa ligger bara på golvet men reglarna i väggen sitter såklart fast där. Vi tänkte att tyngden av rundfonden skulle göra att allt ändå kommer ligga på sin plats.

Ljuddämpning av reglar på golvet

Jag håller bara på med stillbildsfotografering, men Klapp & Co som jag delar lokalen och fotostudion med filmar rätt mycket och då kan det vara smart att försöka dämpa ljudet av knirr och annat som kan komma när man i princip lägger en låda på golvet. För detta lades ett dämpande material under reglarna på golvet.

Rundning mot väggen

En rundfond är såklart inget utan den rundning som man ska ha mot väggen, det går såklart att göra en grotta med rundade hörn, men eftersom rummet är så litet kändes det ganska onödigt (och extremt mycket mer komplicerat).

Efter lite efterforskningar på nätet och frågor till andra fotografer som har rundfonder i sina fotostudios kom vi fram till att själva rundningen fick ta ungefär en meter i anspråk. En meter ut från väggen och en meter upp alltså.

Kvartscirkel eller droppform

Själva rundningen är plywood sågade så det blir en kvarts cirkel. Kollar man runt på nätet verkar det finnas lite olika tankar om hur man egentligen ska konstruera denna del, några verkar tycka att rundningen inte ska vara en fjärdedels cirkel utan snarare ha en del av en droppform, men det tyckte vi var överkurs.

Enklaste sättet är egentligen att ta en stor skiva av det material som ska sågas och användas som stag för rundningen, sätta en spik i mitten och fästa en penna med ett snöre till spiken med det avstånd man vill ha, och rita en kvarts cirkel.

Ännu en bild på det material som ska dämpa lite och minimera risken för knirr, vet inte riktigt vad det är, ser lite ut som tunn asfaltspapp eller slippapper, men det kan det nog inte vara. Dämpar gör det i alla fall.

Man skulle ju ha kunnat lägga någon form av ljudisolering i fickorna mellan reglarna, men så gjorde inte vi. Har inte upplevt några oljud än.

När väl ramverket var på plats var det dags att fästa skivorna i reglarna på golvet och mot väggen, jag är ingen expert på material, men den yta vi har som golv och vägg är plywood och den del som böjs är någon annan form av träskiva. Jag kan kolla exakta materialangivelser av hantverkarna om någon är intresserad.

När väl alla bitar var på plats började arbetet med spackling av fogar och själva slutarbetet som visade sig ta lite längre tid än beräknat.

Kluriga ojämna skarvar

Det visade sig att spackling direkt på materialet inte riktigt räckte för att det skulle bli så jämt det behövde vara. Känns ju onödigt att han en bucklig rundfond.

Extra fina och jämna kanter med microlit

Lösningen blev att helt enkelt sätta microlit över de kanter som var komplicerade, och sedan spackla, slipa och måla dem igen. Det tog lite längre tid, men sen blev det bra och hela rundfonden känns otroligt jämn.

Mycket underarbete, slipning och spackling

Jag vet inte hur många strykningar totalt det blev, men resultatet är fint. Total arbetstid var nog fem arbetsdagar för snickare och målare, där större delen var slipa, täta fogar och spackla tror jag. Och målningen såklart.

Nu är i alla fall rundfonden klar, och det känns som ett lyft att kunna ha en färdig fotostudio med en jämn och fin vit vägg åtminstone, även om man kanske inte så ofta kör helkroppsbilder.

Hela rundfonden är målad med väggfärg, med inte så hög glans, snarare ganska matt. Tror det var 20 ungefär. Att den kommer bli skitig känns oundvikligt, och vi kommer säkert få måla om den lite då och då.

För att skydda den lite, speciellt nu i början då man ser varenda liten skada eller repa den får, köpte jag en rulle ”mjölkpapp” på måleributiken i närheten. En sån täckpapp målare brukar lägga på golvet när de målar. Den skyddar bra och är ganska glansig, om man vill ha den effekten.

Tyvärr får man såklart jobba lite i Photoshop får att få bort skarven, men för allt annat än helkroppsporträtt kommer den få ligga som skydd mot smuts och sånt.

Det finns som sagt några andra på nätet som har dokumenterat sina byggen av rundfonder, vissa med mer information än andra. Här är några:

Grip Agency bygger en green screen

Sam Robles bygger en rundfond med rund hörn och allt (och del 2)

En till rundfond på YouTube (kolla även relaterade videos)

Och såklart en tjej i bikini som bygger rundfond (bikini = halvnaket)

Det var nog allt jag kunde komma på från vårt projekt att bygga en rundfond i fotostudion, får återkomma med fler bildexempel där den används vartefter vi utnyttjar den. Allt känns hursomhelst lite lyxigare genast, och det är alltid något.

Har jag missat något eller har du några frågor, skriv gärna en kommentar så ska jag försöka ta reda på svaret.

Jag fotograferar rätt ofta personalporträtt på plats hos mina kunder, ibland är det i kontorsmiljö eller utomhus och ibland ska det bara vara enkla porträtt som ser likadana ut oavsett när de är tagna för att kunna användas i presentationer eller på företagets kontaktsida.

Väldigt ofta är önskemålet från kunden att det ska vara vit bakgrund. För att det är absolut enklast att använda, en vit bakgrund ser ju exakt likadan ut som en annan helt vit bakgrund.

Problemet är bara att rummen som jag får använda som tillfällig fotostudio på plats i deras kontor inte alltid har vita väggar, eller dörrar, eller projektionsdukar. Kan jag undvika det packar jag gärna helst inte mer än jag behöver, och en vit bakgrund är en av dessa saker.

När jag senast var ute på en fototurné för en kunds räkning har jag använt mig av femton olika konferensrum på tolv olika orter. Det ena mindre än det andra. En gång fick jag stå utanför rummet och fotografera in genom dörren för att få med ett halvkroppsporträtt.

Men, jag hade alltid koll på att det fanns vita väggar. Utom på ett av kontoren där det inte fanns (eller snarare, det gick inte att fotografera mot den, i den riktningen, det var för litet).

Alla väggar var gula eller någon slags beige färg. Eftersom alla porträtt skulle se i princip lika ut, oavsett förutsättningar, blev det ett problem. Speciellt som det inte gick att ljussätta bakgrunden separat pga det korta avståndet mellan modell och vägg.

Men, det finns oftast en lösning. På de flesta kontor finns det kopieringspapper och tejp. Några minuter ägnade jag åt att tejpa upp A4-papper på väggen så det täckte området på porträttet kring huvud och hår. Det räckte.

I de flesta fall när kunder vill ha vit bakgrund och man måste fotografera på plats hos dem och inte i min fotostudio brukar jag ägna en minut i Photoshop åt varje porträtt för att få bakgrunden helt vit.

Är bara bakgrunden man fotograferar mot vit och tillräckligt ljussatt är det inga problem.

Är den mörkare eller har någon färgnyans och personen man fotograferar är blond med lockigt hår (eller snarare allt annat än bakåtkammat eller rakat) brukar det oftast bli ett mycket större arbete i Photoshop för att frilägga håret och ändå få ett resultat som inte blev så kul.

En väldigt ljushårig person mot en bakgrund som inte är väldigt ljus och vit har oftast delar av frisyren där bakgrunden syns igenom, och att med diverse olika metoder försöka få det att se naturligt ut brukar sällan finnas i budgeten. Bättre att göra det rätt från början.

Det behöver inte vara kritvitt, bara det är tillräckligt ljus och inga färgnyanser så blir allt mycket enklare. Och lite tejp plus några A4-papper räcker gott som en fotobakgrund som sparar timmar i Photoshop.

Man kan såklart använda något annat vitt, t ex en stor reflexskärm, men mina var redan upptagna i ljussättningen. Nästa gång ska jag vara ännu mer noga med att be någon på kontoret ta en bild och maila över, så man ser, det tar ju inte många minuter, så vet man bättre förutsättningarna.

Jessica Eldenstjärna är en illustratör som snart är aktuell med en bok tillsammans med den enormt produktive Martin Widmark och sångerskan Louise Hoffsten. Exakt vad det ska vara för bok kan jag dels inte avslöja och dels inte säga något om eftersom jag ännu inte riktigt har greppat det hela, men bra blir det säkert.

Bonnierförlagen behövde pressbilder på Jessica inför marknadsföring och lansering av boken, och författarporträtt är något jag alltid gillat. Så varför inte?

Efter att ha kollat runt lite på nätet och fått en liten liten uppfattning vad hon kunde passa i för ljussättning, slog jag till på en beautydish plus en stor softbox octa bakom. Vilket visade sig bli bra. Tycker jag.

Som modellen såg fotostudion

Där någonstans mitt bland en 150 cm stor Profoto Softbox Octa och en vit Profoto Softlight Reflector (beautydish) med raster, stod jag och min kamera (en Nikon D700 med 85 mm/1.4 när jag ändå rabblar varumärket och modellnamn). Lite trångt kan jag meddela.

För att göra fotostudion ännu mindre klämde jag även in en Chimera reflexskärm (silver) på stativ mellan mig och Jessica. Den här ramen är nästan 1 x 1 meter och kanske aningens otymplig till just detta ändamål. Ska nog införskaffa en lite mindre att ha för de tillfällen man vill komma lite närmare.

Det är kanske inte riktigt som en ringblixt, att ha en stor ljuskälla bakom sig när man fotograferar, fast resultatet blir lite åt det hållet. Väldigt ljust och öppet helt enkelt, sen kan man såklart experimentera med styrkeförhållandet mellan fyllnadsljus och huvudljus för att skapa ljusare eller mörkare skuggor.

Sen underlättar det som vanligt att ha någon framför kameran som faktiskt gillar det, kanske en vanesak för vissa, eller en inställningsfråga, men allt blir i alla fall så mycket lättare. Inte ett endaste ord om jämförelsen med tandläkare eller något sånt.

Bakgrunden är förresten vit och hon står väldigt väldigt nära den. Men det kanske syns tydligt?

Mot slutet av en porträttfotografering med författaren Peter Ekberg och illustratören Mattias Olsson (som precis gjort en bok tillsammans; Aliens! Fakta om ufo och liv i rymden) tänkte jag att det vore kul med världens enklaste gruppbild på dem tillsammans.

Själva huvudbilderna tog jag med en rätt konstig uppsättning blixtar och färgfilter (se testbild här), fyra stycken blixtar och fyra olika kulörer för att vara exakt. Och svart bakgrund.

Den här var nästan raka motsatsen.

Det jag gjorde var att rulla upp den svarta bakgrunden och rulla ned den vita bakgrunden, sen stängde jag av alla blixtar utom en Profoto D1 250 Air som fick stå ensam ganska högt upp på ett stativ, utan reflektor (bare bulb).

Egentligen ett sätt att ljussätta som är helt olikt hur jag brukar göra, då det nästan alltid är något form av ljusmodifierare på studioblixtarna. Men, just i svartvitt och mot vit bakgrund blir det en rätt rolig effekt.

I en relativt liten fotostudio som min studsar ljuset lite som det vill när man inte styr det med ljusmodifierare eller annat, men det fick vara ok. Det enda jag kompletterade med var en svart vikvägg på vänster sida från kameran sett, för att låta skuggorna få vara lite mörka, även om de blir rätt öppna med ett sådant här ljus från ett bart blixthuvud.

Jag testade även samma uppställning med bara en blixt, fast denna gång med en Profoto Magnum-reflektor, när jag ändå hade glada killar i studion som inte hade något emot att modella lite mer.

Skillnaden blir ju genast så mycket hårdare skuggor och skillnad på hur ljuset avtar (nu minns jag inte exakt hur Magnum-reflektor var zoomad, men det var mer åt hårt ljus-hållet, än det andra).

Leverera lite mer enkelt

Det blir lite att arbeta baklänges, med det kan fungera ganska bra, att först planera för en mer komplicerad ljussättning och sedan komplettera med några superenkla porträtt som inte tar så lång tid att ställa in.

De flesta kunder, och kanske speciellt de som efterfrågar porträtt som ska användas för PR och marknadsföring (t ex bokförlag), brukar vara väldigt tacksamma att få några olika porträtt med helt olika stil, så kan de använda till presskit eller bildbanken på hemsidan, och något helt annat för t ex bloggen eller deras Facebook-sida. Det kan ju lätt bli tjatigt annars.

Apropå Facebook så har jag kanske nämnt att jag nu har en sida där? Vill du hellre följa den och kommentera där så finns chansen, bara att klicka.

Före årsskiftet, när jag tog några författarporträtt av Ulf Stark var han inte ensam i fotostudion. Med var även den fantastiska illustratören Anna Höglund då de har gjort en bok ihop som kommer ut på Berghs Förlag.

Porträttbilden av Anna ljussattes på samma sätt som den jag tog på Ulf, med en Profoto Magnum-reflektor som huvudljus lite snett ovanifrån och lite upplättningsljus från samma riktning genom en 2 x 2 meter stor diffusionsskärm på ram (Chimera).

Förutom att jag gillar bilden, hennes utseende och det mesta så är det otroligt intressant hur olika hudtyper och ansikten ”reagerar” på samma ljussättning. Visst, vinkeln mot ljuset och avståndet till blixtarna kan variera aningens, men det mesta är lika.

Klicka här för mer info om ljussättningen

För det mesta när jag håller på med porträttfotografering i studion märker jag ut var mina modeller ska stå med en tejpbit på golvet. Denna ”sweet spot” är där jag tycker att ljussättningen fungerar bäst, men det är ju bara i en dimension, folk är ju olika långa också. Och har olika sorts hud/hy, olika frisyrer etc etc.

På gruppbilden ovan vet jag inte riktigt vem som står rätt över tejpbiten, helt klart är dock att de står lite närmare bakgrunden än planerat, mest för att de ska få plats bland alla stativ och skärmar.

När det gäller bilder med fler än en person får man hitta någon slags gyllene medelväg när det kommer till ljussättning och sedan även framkallning/efterbehandling av bilderna. Det som blir fantastiskt för ett ansikte kanske inte passar alls för ett annat.

Det går såklart att retuschera så att allt blir fantastiskt lika, men jag försöker hålla retuschen till ett minimum när det kommer till pressbilder där människorna helst ska se ut som de gör i verkligheten (minus kanske en tidig morgon eller en lång vinter).

Apropå lång svensk vinter så försöker jag variera mig lite lite när det kommer till pressbilder och i möjligaste mån erbjuda (om det finns tid och ljus) att komplettera med något utomhusporträtt.

Studioporträtt i all ära, men när det gäller publicering av bilder i tidningar och på nätet så passar det inte alltid med ett snofsigt porträtt i studiomiljö. Har tidningen inte möjlighet att skicka en egen fotograf som kan ta ett naturligt porträtt ”mitt i verkligheten” vill de ibland använda pressbilder som helst inte ser ut som de är tagna direkt från en pressrelease.

Efter att ha tvingat personer att försöka hålla sig på en liten tejpbit på golvet i en fotostudio full av stativ, blixtar, reflexskärmar och annat samtidigt som de ska stå i en viss vinkel mot blixtljuset samtidigt som de ska öppna ögonen, se glada ut, fast inte fånigt glada eller skratta för mycket, sträcka på sig och se väldigt naturliga ut brukar det vara otroligt lätt att ta några minuter ute i naturligt ljus för att få de där bilderna som kanske t om används mer.

Just i det här fallet, när jag fotograferade Anna Höglund och Ulf Stark, var det aldrig några problem. De är båda så vana vid fotografer att de kunde ha gjort det i sömnen. Men med utomhusbilderna blev det ett så mycket mer komplett paket som förlaget kan använda sig av.

Trots den isande kylan. Det var i alla fall fint ljus, och de var glada.

Artistporträtt fotograferar jag ibland, men det har inte blivit så mycket senaste tiden, det är mer vanliga porträtt av osminkade, vanliga människor i olika sammanhang, oftast företag.

Så när Lasse Nilsen, ståuppkomiker och utbildad mimare ringde och ville fotograferas till hans nya show ”Mim” tackade jag ja direkt. Vem kan säga nej till en mimare, vitsminkad i randig tröja? Inte jag i alla fall.

Det blev en ljussättning med fyra blixtar, och premiär för mina nya Profoto D1 Air som jag inte hade hunnit använda än i år.

Ljussättning av vitsminkad mimare

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

Ljussättningen var tänkt att ge ganska hårda och skarpa skuggor för att förstärka det väldigt grafiska i en mimares smink och kostym. Svartvit randig tröja, hängslen och svarta byxor, tillsammans med en basker, vita handskar och vitmålat ansikte lämnar ju inte plats för så mycket hudtoner.

Skarpt, hårt ljus för skuggor och kontrast

Blixten som ger de skarpa skuggorna är en Profoto D1 250 Air som jag använde tillsammans med en Profoto Magnum-reflektor på ett bomstativ ganska nära och snett ovanför hans ansikte.

För att inte resten av bilden skulle bli helt mörk ställde jag en stor Profoto softbox Octa (150 cm i diameter) bakom denna som fyllnadsljus. Jag har ännu inte riktigt lärt mig vad effektskalan på Profoto D1 motsvarar på de Compact-, och AcuteB-blixtar jag använt tidigare, men fyllnadsljuset är rätt mycket svagare än huvudljuset, därav finns de mörka skuggorna fortfarande kvar under näsa och haka.

Kantljus eller skuggor i konturerna

Ursprungligen hade jag tänkt att använda två Compact-blixtar i softboxar riktade snett bakifrån och leka med ett kantljus för att skapa lite mer kontraster. Men, det slutade med att de mest blev bakgrundsljus för att göra den vita pappersbakgrunden helt vit. Det blev roligare att låta de skuggor som fanns i hans kontur, speciellt på handskarna, finnas kvar.

Photoshop för helt vit bakgrund

Lite lättar bakgrundsblixtarna upp, men inte så mycket som jag hade tänkt från början. Sen berättar de här färdigretuscherade bilderna inte hela sanningen heller, då jag har rensat upp bakgrunden så den är helt vit och fri från skuggor.

I en relativt liten fotostudio är det alltid svårt att få till helt vita bakgrunder, från kant till kant, om man inte vill få spilljus som slår tillbaka på modellen. Så det blir att maska lite i Photoshop, men det går rätt fort.

Avskärma ljus för mer skuggor

Det sista som har påverkat bildens kontrast och skuggor är en s k ”book-end” (eller v-flat som de kallas ibland), en svartmålad skiva i vinkel till vänster om modellen sett från kameran.

Den blockerar dels ljuset från bakgrundsblixten och dels eventuellt studsat ljus så att skuggorna på den sidan blir lite mer markerade. Effekten av den varierar lite beroende på avstånd till avskärmaren och vinkeln på kroppen, ju närmare desto mer spill-ljus tar den bort.

Exponera en mimare rätt

Ja, det var inte helt enkelt. Att få till ett vanligt porträtt kan ibland ha sina problem, åtminstone om man fotograferar många samtidigt som alla har olika hudtyper och hudtoner. Men med ett vitmålat ansikte ligger problemet mest i att inte göra allt platt och trist bara för att undvika utfrätta partier.

Jag valde att ljussätta med två blixtar från samma håll så att den som gav det hårdare ljuset såg till att det vita ansiktet blev bra och sen fick fyllnadsljuset göra att resten inte blev helt mörkt och svart.

Vitt smink, struktur och skärpa

Bland det roligare med att ta porträtt av någon som har hela ansiktet täckt av vitt smink är att man inte behöver tänka alls på att retuschera bort porer, rynkor och annat. Snarare tvärtom.

En liten notis, i ögonen ovan kan man se den relativa storleken och ljusstyrkan i de två blixtarna som belyser hans ansikte, den övre är en Magnum, och den undre en softbox Octa.

Ju mer struktur jag kunde få fram ut det ganska ojämna sminket (det var en del av planen, lite som senaste versionen av Jokern i Batman) desto gladare blev jag. Så det var bara att dra i ordentligt när bilden skulle skärpas extra i efterhand, använde ett högt värde och en liten radie i Lightroom för att få fram alla detaljer. Sen kommer det såklart inte synas på affischerna, men men.

Enbart Lightroom för efterbehandling

Jag brukar nästan alltid ta in bilderna i Photoshop efter att jag har ställt in grundinställningarna i Lightroom, men denna gång kändes det inte som att det behövdes. Några områden fick en behandling av Adjustment Brush för att t ex få den vita tröjan mer neutralt vit (den var lite mer benvit från början, så ”desaturate” funkade bra).

Men, för den färdiga affischbilden som kommer pryda Stockholms väggar snart gick det såklart inte att hålla sig borta från Photoshop. Efter mycket letande på Flickr bland Creative Commons-märkta bilder hittade jag en trasig glasruta jag kunde rensa rätt rejält och några olika blodstänk som lades till här och där (söker man på ”blood splatter” och ”blood spatter” på Google lär man sig först att det är olika saker och sen att det finns mycket konstigt ute i världen).

Nikon D700 & 24-70/2.8 + 85/1.4

Alla helkroppsbilder och halvkroppsbilder är tagna med ett 24-70mm-objektiv, medan närbilderna och ansiktsporträtten är tagna med ett 85mm/1.4 (gamla versionen). Ju närmare jag gick, desto mer minskade jag ljuset för att kunna använda en större bländare och få till ett kortare skärpeljus, kan man nog sammanfatta det med.

Som någon slags avslutning kan jag säga att det var en otroligt kul studioplåtning med Lasse Nilsen, och att bilderna inte riktigt gör rättvisa till vad en mimare kan få till i illusion. Det måste liksom upplevas.

Om ni är i Stockholm kanske ni har vägarna förbi Boulevardteatern och ser Lasse Nilsens show ”Mim”. Det tänker jag göra.

Ulf Stark är en författare jag har fotograferat tidigare (tillsammans med Stina Wirsén) för ett par år sedan. Då var det för Bonnier Carlsen, och denna gång var det Berghs Förlag som behövde författarporträtt, något som jag verkligen älskar att fotografera. Kanske för att de alltid är så roliga att ha i studion, författarna och illustratörerna alltså.

Förra gången var det i min tidigare lilla lilla lilla fotostudio i en källare, med två blixtar, en softbox plus paraply och svart bakgrund. Nu kändes det dags att ta fram min Profoto Magnum-reflektor som jag tyvärr använder alldeles för sällan. Men när jag gör det blir jag alltid lika nöjd.

Lite som en Bergman-film, nästan

Det kanske är att ta i lite, att jämföra sig med det, men det var det första jag kom på. Svartvitt, med hårda skuggor och något lugnt och kargt över sig, men ändå milt. Någon vinrecensent blir jag nog aldrig.

Tillbaka till reflektorn som gör bilden, förutom modellen då. Profoto Magnum är ingen ljusmodifierare jag använder värst ofta. Dels för att den inte är lika förlåtande som t ex en stor, mjuk ljuskälla (läs en blixt med en 150 cm Profoto Softbox Octa) och dels för att den inte är ihopfällbar och därmed ganska otymplig när man redan har en massa att bära.

Men i fotostudion om det är enskilda porträtt det rör sig om blir det betydligt lättare att ta fram den, och kombinerat med ett grundljus/fyllnadsljus som gör att det inte blir fullt så hård kontrast blir resultatet alltid roligt.

Ljussättningsdiagram, Profoto Magnum

Klicka för fler ljussättningsdiagram

Två blixtar, en Magnum-reflektor, en halvgenomskinlig skärm för diffuserat fyllnadsljus (fill light på engelska) och en vit reflexskärm. Plus vitt bakgrundspapper på rulle. Mer var det inte denna gång.

Fill light

Om man ska säga ”fyllnadsljus” eller ”grundljus” på svenska vet jag ärligt talat inte, engelskans ”fill light” känns ganska självförklarande. Det kommer i alla fall från höger om kameran genom att ljuset från en Profoto Compact med zoom-reflektor slås genom en 2 x 2 meter stor ram täckt med en halvtransparent väv/textil.

Utan det grundljuset på Ulfs vänstra sida av ansiktet (till höger i bild alltså) hade det blivit betydligt mindre täckning i huden som gjort bilden ännu hårdare. Vilket i min mening inte behövdes.

Lite som ett tidigare porträtt jag tog på en coach, Sören, som behövde några bra bilder för något år sedan. Bilden till höger kan du läsa mer om här: Studiofoto: Porträtt med skarpt ljus. Där hade jag inget fyllnadsljus alls, utan bara en Profoto Magnum med raster från höger vilket gjorde det porträttet betydligt skarpare i kontrasterna.

Jag experimenterade även med en reflexskärm (1 x 2 meter vit) på hans högra sida (till vänster om honom i bild) för att ta några bilder där skuggorna inte blev kolsvarta på skuggsidan. Det hjälper om man vill ha kvar lite detaljer och täckning i skuggpartier, och den är ganska lätt att flytta närmare om man vill ha ännu mer upplättning. Alternativt byta mot en svart skärm om man helt vill ta bort ströljus och därmed få den sidan kolsvart.

Lätt att variera bild med poser

Det här är en ljussättning som är rätt lätt att variera sig med, trots att den är hård med en massa skuggor. Just för att skuggorna är så tydliga blir variationen på bilderna så mycket större när man ändrar pose, även avståndet till bakgrunden (om den inte är svart dvs) gör ju också att det kommer en ganska skarpt och tydlig skugga som man kan göra något av.

Alla bilder är som vanligt tagna med en Nikon D700, ett 85 mm/1.4-objektiv på ISO200. Alla justeringar är gjorda i Lightroom 3 med lite extra arbete med damm och sånt i Photoshop.

Vid samma tillfälle fotograferade jag även pressbilder på illustratören Anna Höglund, där finns även några utomhusporträtt att titta på.

Har jag missat något är det bara att ni frågar.

Jag är ingen bröllopsfotograf, även om det ibland har hänt att kompisar har frågat om jag vill fotografera på deras bröllop, och jag har sagt ja.

Det är ju en ära att bli tillfrågad, och även om de oftast säger att de mest vill ha några bilder från ceremonin och kanske något porträtt slutar det med att man sitter där med en miljon bilder och har dokumenterat precis varenda minsta detalj. Men, då behöver man inte fundera på vad man ska ge i present. Plus att det i min mening är ett väldigt roligt sätt att uppleva ett bröllop på.

I somras fotograferade jag på ett bröllop i Vasakyrkan vid Odenplan, men eftersom det regnade tog vi bröllopsporträtten i min lilla lilla fotostudio (nu har jag en som är aningens större).

Ljussättning för enkelt bröllopsporträtt

Klicka på länken för fler inlägg med ljussättningsdiagram

Tre blixtar, vit bakgrund och en reflexskärm

En vit brudklänning mot vit bakgrund kan vara fint, men jag tycker oftast att en viss grå ton gör att bilden känns mer levande. Plus att i den lilla fotostudio jag hade tidigare fanns det sällan något avstånd mellan modell och bakgrund att arbeta med för att få den vita bakgrunden att kännas naturlig på.

Så, jag satsade på en ljust grå ton som den vita bakgrunden blev när brudparet stod 1 – 1,5 meter framför den, eftersom bakgrunden inte belystes separat eller direkt. Det gjorde det också lättare att få fram detaljerna i den ganska så vita brudklänningen, även om den inte var kritvit.

Huvudljuset kom från en Profoto AcuteB 600R med en vit Profoto beautydish på ett bomstativ ca 2,5 meter upp i luften och kanske lika långt från brudparet. Under den ställde jag en 1 x 2 meter stor reflexskärm för att få lite studsat ljus som kunde lätta upp skuggorna underifrån, och även göra att hela deras kroppar fick hyfsat jämn belysning.

Kantljuset kom bakifrån, två stycken Profoto Compact, den ena i en Strip Softbox 30 x 180 (smal avlång softbox med raster) riktad mot brudparet och den andra en 60 x 90 cm som var riktad jäms med bakgrunden.

Även om det inte var många centimeter kvar på sidorna så ryms två personer på en normalbred bakgrund, går man lite närmare och tar en gruppbild med ansiktsporträtt går det att få in någon extra. Har man sedan en jämnt belyst bakgrund är det relativt enkelt att förlänga bilden på bredden om man istället vill ha ett liggande format (typ såhär).

Att försöka få in en större grupp blir oftast rätt krångligt, om de inte ska stå direkt mot bakgrunden (går ju såklart också), men när jag provade att få med bruden, brudgummen, marskalkarna och tärnorna blev det lite för trångt för att det skulle bli bra. Plus att en ljussättning från vinkel lätt gjorde att vissa skulle hamna i skuggan (och hur ska man tolka det i ett bröllopsalbum?).

I vanliga fall när jag håller på med porträttfotografering är det osminkade människor i vardagskläder, för det mesta. På bröllop är det oftast också vanliga människor men fantastiskt uppklädda och även sminkade. Det gör det hela till något helt annat, och ganska mycket lättare. De är ju t ex så otroligt glada, och det brukar ju vara bra på bild.

Minimal retusch

När vi hade valt ut bilden började jag att fixa och dona för att se vad man kunde göra av den, men efter lite retusch nöjde jag mig med att ta bort skarven från bakgrundspappret jag hade tejpat ihop på golvet och så rensade jag bort lite av smutsen från skorna på golvet. Bakgrunden jämnades ut aningens, men i övrigt lät jag det vara kvar lite skuggor där så de inte kändes så inklippta.

Ceremonin och utomhusporträtt

När vi var klara i studion var det dags för lite förberelser och sedan ceremonin i Vasakyrkan, det regnade lite som sagt, men som det så ofta är på bröllop blir det fint väder till slut. Vet inte varför, men det verkar vara någon slags regel.

Jag följde med och plåtade brudparet och deras lilla entourage inför ceremonin och hur mycket jag än gillar studiobilderna vi tog och de uttryck som finns i dem är det just de här lite mer reportageliknande bilderna som fastnar. Det är väldigt kul att kunna ge bort ett litet fotoreportage med små detaljer som jag kan tänka mig att brudparet säkerligen missar då de är så fokuserade på att allt ska fungera och att de inte ska säga fel och allt det där.

När vi sen skulle ta några utomhusporträtt bakom kyrkan efter ceremonin låg det massvis med små saker som fallit från träden på marken. Vet inte vad de kallas, men de ser ut som ögon. Med lite hjälp från marsalkarna kastade vi upp massvis i luften för att få till lite snökänsla. Problemet var att brudgummen fick dem i munnen, men lite livade de upp i alla fall.

Min favoritbild från bröllopet är nog ändå denna, där brudens far ska dra undan den rosa ”matta” som legat på kyrktrappan.

Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).

Den mest flexibla ljussättningen

Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.

Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan

Ljussättning för alla

I min bok är nog den mest användbara ljussättningen den som klarar av långa som korta personer, tjocka och smala, de med hår och de utan, ljus hy eller mörk, små ögon och stora, plus att den ska ge ett livfullt intryck hos personen (ljus i ögonen, oavsett storlek).

Sen skadar det inte om bilderna blir bra i både stora och små format (det är inte alltid så självklart). Blir porträtten lika bra i svartvitt som färg är det såklart också ett plus. Utan att behöva bli tråkiga och platta.

Med eller utan bakgrund

Viss ljussättning fungerar jättebra i en viss miljö men faller platt om man skulle få för sig att frilägga personen på bilden, det omvända är ju rätt vanligt det också. Det mest praktiska är såklart om det kan fungera som en grundljussättning man kan bygga vidare på beroende på vilken miljö man hamnar i.

Ska gärna fungera i små lokaler också

Det kanske är det sista men ack så viktiga punkten, för det där konferensrummet som man blev lovad att kunna bygga om till en tillfällig fotostudio visar sig ofta vara betydligt mindre än vad som är roligt eller användbart.

Takhöjden är kanske det minsta problemet, för är det alldeles för lågt kan man alltid låta de som ska fotograferas sitta på en stol, och kanske vid ett bord (som då kan extraknäcka som reflexskärm).

Ljus vi är vana att se

Alla som har läst en serietidning eller kanske t om försökt lära sig teckna vet att det ska vara en liten skugga under näsan, lite skugga under hakan och gärna något som definierar käkbenet litegrann. Och ofta att ljuset kommer lite från sidan så att ansiktet känns lite mer tredimensionellt, t ex utmed ena kinden.

Kolla t ex på den klassiska tecknaren och instruktören Andrew Loomis och hans anatomiböcker för tecknare, finns att beskåda på Fineart.sk gratis om man kan tåla att de dyker upp litet nakenbilder ibland (inget att oroa sig för egentligen då det bara är som krokimodeller fast på nätet).

Det mesta av hans lektioner bygger på ungefär samma ljussättning, lite hårt ljus för att det ska vara enkelt att rita en förenkling av ansiktet, och lite uppifrån från sidan. Och det är väl så det blir enklast, när ansiktet delas in några olika plan/skivor/delar/områden med väl definierade kanter.

Ljussättning med två blixtar

Krångligare än såhär behöver det nog inte vara för att få till bra porträtt som fungerar för olika ansiktstyper. En beauty dish som huvudljus och en softbox som kantljus (och även för att lysa upp den vita pappersbakgrunden).

Det går såklart att använda ett silverfärgat eller vitt paraply som huvudljus, eller en softbox. Placeras de en så pass lång bit ifrån ansiktet som här blir de ändå mest en rätt liten ljuskälla som kommer ge ett relativt hårt och kontrastrikt ljus med tydliga skuggor. Vill man ha mer skugga på ena sidan av ansiktet är det bara att flytta blixten längre från kamerans ”axel”, i det här fallet mer till vänster.

Lätta upp skuggor

Blir skuggorna för mörka kan man placera en reflexskärm till höger om modellen sett från kameran så kommer det genast bli mjukare kontraster. Alternativt placera modellen hyfsat nära en vit vägg, så behöver man ingen extra utrustning.

Effekten av kantljus

Kantljuset som kommer snett bakifrån kommer troligtvis att ge olika resultat på olika personer, se exempel ovan. Det finns en poäng med att inte ha det för lågt då det kan lysa upp hakan underifrån bakifrån för mycket, och då försvinner skuggan under hakan som är rätt bra att ha där.

Beroende på om modellen har en stor frisyr eller väldigt mycket skägg kommer effekten att variera. Men på exemplen ovan är det mer att det visar på skillnader i hudtyp och struktur. Vill man minska släpljuseffekten (som förstärker strukturen i huden) kan man alltid försöka att mjuka upp ljuset ytterligare, med något slags diffusionsmaterial.

Tänk på öronen

Det klurigaste (nästan) med kantljus bakifrån är nog att hitta en vinkel så att ljuset inte lyser genom örat på modellen, inget problem såklart om det finns en frisyr som örat kan gömma sig i. Eftersom öron är rätt tunna och fulla med blodkärl är det lätt att det ser som som något väldigt rött, och det är inte så kul. Röda öron förknippas ju ofta med saker man kanske inte vill tänka på när det gäller vanliga porträtt.

Som vanligt användes Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och en Compact 600R), en Nikon D700 med ett 85mm/1.4. Efterbehandling gick via Nikon Capture NX2 och sedan en liten vända i Photoshop CS4 (har inte hunnit installera CS5 än) för att sedan importeras i Lightroom 3 som är smidigt när man enkelt vill göra olika versioner av bilderna, t ex beskurna ansiktsporträtt.

Ett av de enklaste sätten att ljussätta med bara en blixt är att ställa den bredvid modellen som ska fotograferas. Bilden ovan är egentligen en testbild jag tog när jag höll på att göra de sista finjusteringarna innan vi satte igång med porträttfotograferingen på allvar.

Jag hade innan fotograferingen ställt in ljuset och tagit lite testbilder på mig själv (som jag börjar bli rejält trött på) och gick sedan på lunch. Sen kom Erik som när han inte fotograferas håller på med stand-up comedy, och vi började prata om hur han ville ha det och allt det där.

Så jag satte troligtvis bara på en blixt och började sen ta några testbilder för att se hur ljuset fungerade på honom. Själv har jag inte så mycket hår, så det brukar alltid vara smart att finjustera lite när det kommer folk med frisyrer. Plus att alla blir olika, beroende på hudtyp och annat. För att inte tala om hur olika klädsel påverkar känslan i bilden.

Ljussättningsdiagram: en blixt + reflexskärm

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

En stor ljuskälla på ena sidan

Egentligen behöver det uppenbarligen inte vara mer komplicerat än så. Den färdiga bilden som jag hade tänkt den blev till slut en som använde sig av tre olika blixtar, men den här gillar jag också. Speciellt som just den här uppställningen är väldigt flexibel, vilket många andra inte är.

Just porträttfotografering i fotostudio kan annars vara lite krångligt om man ska fotografera ett större antal människor. Vissa är långa, korta, tjocka, har hår eller inte. Osv. Den här typen av ljus kan man nog mer likna vid att ställa upp någon vid ett stort fönster, vilket ofta blir bra.

Blixten stod på ett stativ och själva ljusmodifieraren i det här fallet var min gamla Profoto softbox Octa, en åttkantig softbox med en diameter på 150 cm. Höjden på blixten var ungefär 1,8 meter, så det är lite över ögonhöjd på modellen på bild (kan man se lite på reflexerna i ögonen).

…och en stor reflexskärm på andra sidan

Eftersom bakgrunden var någon slags mellangrå kulör (egentligen vitt bakgrundspapper på rulle, men eftersom den var en bit bort blev den inte ljusare än så) hade det varit synd om Erik skulle smält ihop med den på skuggsidan.

Så jag tog en stor vit två meter hög kartongskiva jag brukar använda till det mesta när det gäller att reflektera eller avgränsa ljus och placerade den på motsatta sidan från softboxen. Det går såklart att använda det mesta som är vitt och reflekterar ljus som reflexskärm, men den här verkade mest praktiskt idag.

Det räckte för att det inte skulle bli kolsvart i skuggorna på den svarta skjortan och så gav det även lite ljus åt skuggsidan av ansiktet. För en skarpare effekt kunde jag nog ha använt en silverfärgad reflexskärm, men då blir det genast ett annan typ av porträtt. Plus att jag som sagt inte hade tänkt att det här var så det skulle vara, det var ju två andra blixtar som skulle varit igång. Sen kan man alltid flytta reflexskärmen närmare eller längre ifrån modellen för att på så sätt styra hur starkt ljuset som reflekteras blir i bild.

Enkel men flexibel ljussättning

Men men, intressant att kanske gå tillbaka till det enklaste enkla ibland. Och det här är nog i den kategorin. Huvudsaken är att man har en stor ljuskälla, annars blir det inte lika förlåtande och flexibelt. Nu skulle modellen kunna vara 20 centimeter kortare eller längre, och det hade ändå blivit ungefär likadant resultat.

Bakgrunden fixade jag aningens i efterhand med Photoshop (jämnade ut lite ljusmässigt), men på det stora hela är bilden bara öppnad i Nikon Capture NX2 och sparad som JPEG.

Ett ljus – flera varianter

Det smarta med det här ljuset, kom jag på (men provade aldrig) är att om man flyttar modell + ljus närmare bakgrunden får man en ljus bakgrund, och vice versa. Sen kan man experimentera med att ha olika mycket upplättningsljus från reflexskärmen (eller prova en silverfärgad) för att se hur det blir.

Flaggar man av ljuset lite från softboxen kan man rätt enkelt skapa en tonad bakgrund som går från ljusare till mörkare, om man vill det.

Den stora poängen med att ha ljuset rakt från sidan är att man inte behöver tänka lika mycket på att ljuset ska komma snett uppifrån i en viss vinkel (samma höjd och vinkel passar inte alla). Här är det rätt rakt på sak, och jag tycker nog det är ett rätt bra ljus då det visar upp hur någon ser ut med lagom mycket ansiktsdrag och rynkor. Flyttar man däremot modellen ”för” långt fram jämfört med ljuskällan kommer det att göra att det inte kommer något direktljus i ögat på skuggsidan av ansiktet, och då blir det genast något annat. Och kanske inte lika användbart. Om man inte fotograferar åt musiker som vill ha det så dvs.

Ska nog vid tillfälle prova vad man kan göra med den här ljussättningen, men kanske försöka att ta mer än bara en bild så jag har lite att jämföra med.

Får återkomma med exempel när jag har dem.