Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).

Den mest flexibla ljussättningen

Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.

Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan

Ljussättning för alla

I min bok är nog den mest användbara ljussättningen den som klarar av långa som korta personer, tjocka och smala, de med hår och de utan, ljus hy eller mörk, små ögon och stora, plus att den ska ge ett livfullt intryck hos personen (ljus i ögonen, oavsett storlek).

Sen skadar det inte om bilderna blir bra i både stora och små format (det är inte alltid så självklart). Blir porträtten lika bra i svartvitt som färg är det såklart också ett plus. Utan att behöva bli tråkiga och platta.

Med eller utan bakgrund

Viss ljussättning fungerar jättebra i en viss miljö men faller platt om man skulle få för sig att frilägga personen på bilden, det omvända är ju rätt vanligt det också. Det mest praktiska är såklart om det kan fungera som en grundljussättning man kan bygga vidare på beroende på vilken miljö man hamnar i.

Ska gärna fungera i små lokaler också

Det kanske är det sista men ack så viktiga punkten, för det där konferensrummet som man blev lovad att kunna bygga om till en tillfällig fotostudio visar sig ofta vara betydligt mindre än vad som är roligt eller användbart.

Takhöjden är kanske det minsta problemet, för är det alldeles för lågt kan man alltid låta de som ska fotograferas sitta på en stol, och kanske vid ett bord (som då kan extraknäcka som reflexskärm).

Ljus vi är vana att se

Alla som har läst en serietidning eller kanske t om försökt lära sig teckna vet att det ska vara en liten skugga under näsan, lite skugga under hakan och gärna något som definierar käkbenet litegrann. Och ofta att ljuset kommer lite från sidan så att ansiktet känns lite mer tredimensionellt, t ex utmed ena kinden.

Kolla t ex på den klassiska tecknaren och instruktören Andrew Loomis och hans anatomiböcker för tecknare, finns att beskåda på Fineart.sk gratis om man kan tåla att de dyker upp litet nakenbilder ibland (inget att oroa sig för egentligen då det bara är som krokimodeller fast på nätet).

Det mesta av hans lektioner bygger på ungefär samma ljussättning, lite hårt ljus för att det ska vara enkelt att rita en förenkling av ansiktet, och lite uppifrån från sidan. Och det är väl så det blir enklast, när ansiktet delas in några olika plan/skivor/delar/områden med väl definierade kanter.

Ljussättning med två blixtar

Krångligare än såhär behöver det nog inte vara för att få till bra porträtt som fungerar för olika ansiktstyper. En beauty dish som huvudljus och en softbox som kantljus (och även för att lysa upp den vita pappersbakgrunden).

Det går såklart att använda ett silverfärgat eller vitt paraply som huvudljus, eller en softbox. Placeras de en så pass lång bit ifrån ansiktet som här blir de ändå mest en rätt liten ljuskälla som kommer ge ett relativt hårt och kontrastrikt ljus med tydliga skuggor. Vill man ha mer skugga på ena sidan av ansiktet är det bara att flytta blixten längre från kamerans ”axel”, i det här fallet mer till vänster.

Lätta upp skuggor

Blir skuggorna för mörka kan man placera en reflexskärm till höger om modellen sett från kameran så kommer det genast bli mjukare kontraster. Alternativt placera modellen hyfsat nära en vit vägg, så behöver man ingen extra utrustning.

Effekten av kantljus

Kantljuset som kommer snett bakifrån kommer troligtvis att ge olika resultat på olika personer, se exempel ovan. Det finns en poäng med att inte ha det för lågt då det kan lysa upp hakan underifrån bakifrån för mycket, och då försvinner skuggan under hakan som är rätt bra att ha där.

Beroende på om modellen har en stor frisyr eller väldigt mycket skägg kommer effekten att variera. Men på exemplen ovan är det mer att det visar på skillnader i hudtyp och struktur. Vill man minska släpljuseffekten (som förstärker strukturen i huden) kan man alltid försöka att mjuka upp ljuset ytterligare, med något slags diffusionsmaterial.

Tänk på öronen

Det klurigaste (nästan) med kantljus bakifrån är nog att hitta en vinkel så att ljuset inte lyser genom örat på modellen, inget problem såklart om det finns en frisyr som örat kan gömma sig i. Eftersom öron är rätt tunna och fulla med blodkärl är det lätt att det ser som som något väldigt rött, och det är inte så kul. Röda öron förknippas ju ofta med saker man kanske inte vill tänka på när det gäller vanliga porträtt.

Som vanligt användes Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och en Compact 600R), en Nikon D700 med ett 85mm/1.4. Efterbehandling gick via Nikon Capture NX2 och sedan en liten vända i Photoshop CS4 (har inte hunnit installera CS5 än) för att sedan importeras i Lightroom 3 som är smidigt när man enkelt vill göra olika versioner av bilderna, t ex beskurna ansiktsporträtt.

Bilden på illustratören/tecknaren Mati Lepp fotograferade jag för bokförlaget Bonnier Carlsen och deras katalog 2007 (tror jag bestämt det var). Allt skulle vara svartvitt med svart bakgrund minns jag i alla fall.

Samma dag fotograferade jag en rad kända barnboksförfattare och illustratörer (eller upphovsmän som samlingsnamnet är), t ex Jan Lööf, Mati Lepp & Filippa Widlund, Martin Widmark & Petter Lidbeck, Johan Unenge & Måns Gahrton, Calle Marthin & Jonathan Lindström, Denise Rudberg & Peter Barlach samt Ulf Stark & Stina Wirsén. Slut på namedropping.

Jan Lööf, Mati Lepp och Filippa Widlund

Ge gamla bilder en ny konvertering

Anledningen att jag tar upp allt det här kom när bokförlaget behövde en ny variant på bilden vilket gav mig chansen att ge den en ny chans och en ansiktslyftning med lite ny retusch, eller snarare en ny konvertering från råfilen.

Bilderna i katalogen blev jättefina, och i tryck ser de väldigt bra ut, men på skärmen kändes den gamla bilden lite, platt? Och i min fotoportfolio med författarporträtt var den först och främst för liten, plus att jag hade använt en färgvariant (kanske för att det var så mycket svartvita bilder där redan?).

Martin Widmark & Petter Lidbeck

Tekniken utvecklas, och även färdigheterna

Så det var dags att köra den genom Lightroom och Photoshop en gång till, från början. En grej man egentligen borde göra oftare, för en råfil går ju alltid att ”framkalla” igen. Plus att programmen man använder sig av har blivit så mycket bättre att det är värt besväret.

Visst, ibland kanske de inte har så mycket mer att ge, men med det jag hunnit lära mig under åren kunde jag klämma ut en lite roligare bild än den jag använt tidigare. För bilden som sådan gillar jag, men jag vill hellre visa upp en större version och gärna en jag kan stå för, när det gäller retusch.

Enkelt porträtt med två blixtar

En softbox och ett paraply

Den här ljussättningen för författarporträtten är exakt samma som de jag använde till Stina Wirséns porträtt (och alla andra jag nämnde tidigare). En mellanstor softbox ovanför kameran riktad mot modellen, aningens aningens från sidan. Plus ett paraply som sticker upp ovanför kanten på det svarta bakgrundspappret och studsar ner ljus på hår och axlar (och även lyser upp bakgrunden lite).

Denise Rudberg & Peter Barlach

Alla bilder var tagna med en Nikon D2x plus ett 17-55/2.8-objektiv, eftersom min fotostudio är rätt liten fanns det inte möjlighet att använda favoritobjektivet för porträtt som jag nästan uteslutande använder mig av nuförtiden, 85mm/1.4.

Nikon D2x har ju en liten DX-sensor vilket gör att ett 85 mm-objektiv med den sk brännviddsförlängningen blir nästan 130 mm (då skulle inte alla rymmas på bild alltså).

Om jag hade gjort det idag

Ett bra sätt att lära sig är ju att lära sig av sina misstag, men utan att låta alltför självgod här kan jag nog tycka att det blev rätt bra med de förutsättningarna jag hade (utrustning, utrymme och erfarenhet alltså).

Jag hade troligtvis krånglat till ljussättningen mer idag, med fler blixtar och sånt. Men fler blixtar i ett litet utrymme innebär oftast mer ljus och då skulle det också krävas mer skärmar för att skärma av och blockera ljus. Osv osv.

Johan Unenge & Måns Gahrton

Summa summarum, det är kul att kolla på gamla bilder man har tagit för att se att det går att fotografera och ljussätta på sätt man nästan glömt bort (eller valt bort för att det inte känns så nytt), men det skadar inte att göra en vårstädning ibland och uppdatera gamla bilder för att portfolion inte ska kännas alltför splittrad (har jag inte uppdaterat bilderna till större, nyretuscherade och finare ska jag göra det snarast).

Problemet är väl bara att när man börjar städa i ett hörn känns de andra hörnen av portfolion genast så mycket mer i behov av en genomgång de också.

Klicka här för alla mina inlägg om ljussättning med diagram

Via den underhållande och väldigt bra fotografen David Bicho (webb här, blogg här) hittade jag en relativt ny webbplats som verkar ha ett innehåll som säkert kan intressera dig som läser min blogg, nämligen ljussättning och diagram.

Lighting For Photo heter den och innehåller just diagram och information kring ljussättning (allt på engelska) och andra teknikaliteter som kan vara intressanta om man vill lära sig mer om studiofotografering (i och utanför fotostudion).

Börja med att kolla ljussättningen och en av bilderna han gjorde i den bästa och finaste Jill Greenberg-stil (hyllning snarare än kopia kallas det nog, även om det inte var gråtande barn han använde) här.

Rekommenderas varmt.

Jag har som säkert framgått varit en väldigt nöjd Profoto-kund de senaste åren. Började med att köpa det s.k. Sverigepaketet som då bestod av 2 st Profoto Compact 300, två Manfrotto-stativ, ett svart paraply med vit insida och ett halvgenomskinligt vitt, plus en väska.

När Profoto släppte deras kompaktaggregat D1 (en modern och mycket bättre variant av Compact) gjorde de samtidigt några väldigt enkla och bra instruktionsfilmer som presenteras av fotografen Tony Corbell som verkligen är en skön typ. Riktigt bra på att lugnt och sakligt visa olika saker man kan göra bara genom att vrida, vända och flytta på sina blixtar.

Studioporträtt med en blixt

Studioporträtt med två blixtar

Studioporträtt med tre blixtar

Studioporträtt med fyra blixtar

Inget märkvärdigt egentligen, men otroligt bra samtidigt. Tål att ses lite då och då, speciellt om man vill lära sig grunderna i porträttfotografering i studio med olika många blixtar. De är som sagt ganska grundläggande, men bra.

Grejen med alla filmerna är att de visar på hur enkelt det kan vara om man bara tar sig tid att experimentera lite. Sen kan man såklart göra på tusen olika sätt, och bildbehandla bilderna hur man vill för att få fram helt olika resultat. Men grunderna är ändå bra att ha sittandes i ryggmärgen.

Fler videofilmer från Profoto på YouTube här.

Ett bra ställe att lära sig på

Jag brukar sällan orka att titta på Youtube-filmer, mest för att de så ofta innehåller så mycket dötid. Men ibland hittar man bra saker, och då är ju en bra producerad film med lite blandat från bakom kulisserna och de färdiga bilderna väldigt bra underlag om man vill lära sig hur saker görs.

Skriv gärna en kommentar om du har några bra tips, tack.

Som jag sagt tidigare arbetar jag inte med barnfotografering i min verksamhet som fotograf (har ni tips på barnfotografer, klicka här) men som förälder med en kamera och en mindre fotostudio blir det lätt att man utnyttjar en utmärkt modell när man ändå har honom i närheten. Ibland.

Bilden ovan är tagen i samband med en fotografering vi gjorde i studion för att ordna med årets julkort tillsammans med kusiner m.fl. Den slutliga bilden var något mer samlad på ett ställe, men för att inte krångla till det för mycket satsade jag på en ljussättning som var ganska enkel och förlåtande eftersom det är rätt svårt att säga åt en ettåring som lärt sig gå att sitta still och le fint. Bättre att låta honom göra det han gillar mest, gå och springa.

Klicka på ljussättningsdiagrammet för liknande inlägg

Det går såklart att sätta ljuset för barnfotografering på tusentals olika sätt, men det här blev rätt lättjobbat tycker jag. Det krävdes t ex inte att modellen höll sig på ett speciellt ställe där ljuset var bäst, men det blev ändå inte helt utslätat och platt.

Huvudljuset som kommer från en Profoto Compact-blixt som har en beautydish monterad och sitter på ca 2,5 meters höjd. Utan raster på blixten sprider det sig ganska jämt över den vita bakgrunden men ger ändå lite kontraster eftersom vinkeln är rätt hård, då ljuset kommer högt uppifrån.

För att få lite extra blänk satte jag ett separationsljus/kantljus snett bakifrån på ungefär samma höjd. Samma sorts blixt men med en reflektor som ger ett skarpare och mer kontrastrikt ljus, en Profoto Magnum-reflektor.

Utan den hade det inte varit blänk i håret och inte heller den långa skugga som faller framför modellen. Jag funderade ett tag på att förstärka den i efterhand, men lät den vara rätt ljus till slut.

Bilden är relativt obehandlad men lite tid lade jag på att jämna ut bakgrunden då den inte var helt jämt ljusgrå. Pappersbakgrunden är egentligen helt vit, men jag gillar det bättre om man inte behöver få en känsla av att modellen skulle varit frilagd.

Fördelen med att använda en vit pappersbakgrund utrullad så mycket att den även täcker golvet är att man automatiskt får en reflexskärm som lättar upp skuggorna som annars skulle vara rätt kompakta och mörka med ljuset från hög höjd/vinkel, relativt sett till modellens höjd. Sen blir effekten av detta såklart större för att modellen är så nära marken/det vita pappret. För en vuxen blir det nog inte lika stor effekt.

Fotograferad med en Nikon D700 och ett 24-70-objektiv. Efterbehandlad i Nikon Capture NX2 och Photoshop.

Och hans tår var ungefär så röda som de är på bilden, av allt spring.

Jag har alltid gillat den ljussättning som brukar finnas i många tv-shower och nyhetsprogram. Ett ganska hårt och distinkt ljus som skapar hårda skuggor i programledarnas ansikten och som troligtvis kräver rätt tjocka lager smink eftersom ljuset annars skulle avslöja varje liten detalj.

Så, när jag fick chansen nyligen att ta ett porträtt, som till slut skulle bli en tavla efter att ha printats på canvaspapper och sedan ramas in, valde jag att göra det med ett ganska hårt huvudljus och två andra ljuskällor som skulle färga bilden med hjälp av färgfilter.

Klicka på ljussättningsdiagrammet ovan för fler inlägg med diagram

Ljussättningen för detta porträtt gjorde jag med hjälp av tre stycken Profoto Compact-blixtar (2 x 300 Ws och 1 x 600 Ws). Det hade inte riktigt gått att göra med färre blixtar om man inte hade velat fuska lite i Photoshop, då hade jag kunnat skippa bakgrundsljuset i sådana fall.

Huvudljus, en hård Profoto Magnum

Placerad till vänster om kameran och lite ovanför huvudhöjd på modellen. Nu har jag lite lågt i takt, så det går nog inte att få den att sitta så mycket högre, men det blev rätt lagom. Skulle jag placerat den högre hade skuggorna under ögonen blivit lite för mörka och jag hade fått handskas med det på något sätt.

Just denna reflektor köpte jag begagnad på Procenter i Stockholm för mindre än halva priset av vad en sådan kostar ny, och just med den här typen av blixttillbehör så skadar det aldrig att leta runt lite för att man ska kunna hitta ett fynd. Visst, lite sliten var den, men det är bra kvalité på Profotos saker så jag är tveksam till om det kan synas någon skillnad på slutresultatet.

Raster & ND-filter

För att få ner effekten på blixten som agerade huvudljus tejpade jag för ett ND-filter (som man kan köpa på rulle i olika storlekar och styrkor) framför rastret jag hade satt på för att få en smalare och mer avgränsad ljuskägla. Jag har för mig att den version jag använde minskar effekten motsvarande tre bländarsteg, annars hade det blivit för mycket ljus eftersom den här typen av reflektor verkligen ger ifrån sig väldigt mycket ljus, om än inom ett begränsat område på bilden.

Hårljus och kantljus

Bakom modellen, på ett stativ rätt högt upp, satte jag den andra blixten som pekade mot bakhuvudet på modellen. Efter lite experimenterande valde jag ett gult färgfilter som jag tejpade på utanför reflektorn. Det är det som gör att det är lite varmare/gulare färgton på hans ena kind/huvudsida/axel och gör bilden lite roligare, i min mening. Man kan såklart välja vilka färger man vill, men det här kändes lite passande, speciellt då bakgrunden hade inslag av blått.

Bakgrundsljus med färgton

Som sista grej placerade jag den tredje blixten på ett väldigt litet stativ på golvet, och då jag hade en tanke att bakgrunden skulle ha en mjuk övergång från grått/svart till en färgton, placerade jag ett blått färgfilter utanpå en 60×90 cm softbox som jag riktade snett uppåt mot bakgrunden.

Eftersom bakgrundpappret var grått och en softbox stjäl lite ljus så blev inte effekten så stark, men efter lite justeringar i Photoshop hittade jag en lagom nivå som jag tycker passar porträttet och inte drar uppmärksamheten från ansiktet.

Rätt placering av ljus

Just med denna blixt var jag tvungen att flytta runt den lite för att det blå fältet på bakgrunden skulle hamna där jag ville ha det, i relation med huvudet. Skillnaden i hur en bild som denna blir beroende på hur den gradvisa övergången från mörkt till ljusare (och blåare) i bakgrunden är rätt stor, så det kräver lite småjusteringar när väl modellen är på plats. Skulle jag ha fotograferat några olika människor hade jag nog valt en annan lösning.

Retusch i Photoshop

När kunden hade valt ut favoritbilden behövde jag faktiskt inte göra så värst mycket innan bilden var klar. Lite hudretusch för att få bort blänk i pannan och liknande, plus lite justering av lokal kontrast här och där så bilden fick lite mera liv. Annars var den ganska bra direkt i kameran.

Detta porträtt är som så ofta fotograferad med min Nikon D700 tillsammans med mitt favoritobjektiv för porträttfotografering, en 85mm/1.4.

Förutom att det var väldigt kul att prova en lite hårdare ljussättning, var det också kul att se den i stort format på canvas. Det kan verkligen lyfta en bild om man gör ut den i stort format, även om jag gillar den här i alla storlekar.

Nästa gång ska jag nog försöka mig på lite sittande porträtt, det vore kul att få med lite händer i bild någon gång.

Har du någon fråga eller synpunkt, skriv gärna en kommentar.

Kryptisk titel, visst. Men ibland är det precis så som fotouppdrag kan vara, speciellt när det handlar om porträttfotografering av personal på företag. Oftast rör det sig om att företaget i fråga gjorde allt rätt och anlitade en fotograf för att ta bra bilder på medarbetarna. Sen anställs nya eller så var det några som var sjuka vid fotograferingstillfället. Och då måste man komplettera med nya bilder vid ett senare tillfälle.

Och då kanske inte den fotografen som anlitades ursprungligen är tillgänglig eller intressant. Så då får en annan fotograf uppdraget att ta likadana (eller åtminstone väldigt snarlika) bilder på de som ska ha nya bilder. Ibland faller det uppdraget på mig efter att företaget har letat på webben efter en porträttfotograf.

Senast blev jag kontaktad av ett byggföretag som hade anlitat en duktig fotograf från Karlstad (vet faktiskt inte riktigt varför, med tanke på att byggföretaget har sitt huvudkontor i Stockholm) men behövde komplettera med några enskilda porträtt. Och kravet var som sagt att ljussättning och bildbehandling skulle göra att bilderna passade in med de tidigare tagna.

Hur imiterar man då en tidigare fotograf?

Fråga fotografen

Absolut enklast är såklart att få några testbilder och gärna ett diagram över ljussättningen med så mycket information som det går, t ex avstånd mellan blixtarna och modellen m.m. Då har man en bra grund att starta från.

Se till att få en Photoshop-fil

Om den tidigare fotografen har arbetat på ett sätt som liknar mitt kan han eller hon skicka över en Photoshopfil i lager där varje justering (kurvor, skärpa, nivåer, masker etc) och inställning finns med. Då vet man vilka retusch-moment som bilden har gått igenom för att få den stil som den har. Har man sedan en ursprungsbild som liknar den kan man kopiera över alla dessa inställningar, men oftast måste man sen göra lite justeringar för att det ska bli bra.

Titta på porträtten

Titta noga för att se hur ljuset faller, med lite erfarenhet kan man se om det har använts en stor ljuskälla eller flera mindre som dominerar. Se till att ha ett antal olika testbilder med olika modeller för att kunna se hur det blir med eller utan långt hår, och olika anletsdrag visar olika ledtrådar. Det är stor skillnad på att försöka klura ut hur en bild ska tas på en långhårig tjej om man bara har en testbild med en äldre man som är tunnhårig.

Kolla upp EXIF-data

Ibland går det att i efterhand se vilken utrustning som använts (kamera, slutartid, bländare och objektiv), och i viss mån även brännvidd som just den bilden har använt (om det är zoom-objektiv, annars är det bara att gå på objektivet). Det blir så mycket lättare att efterlikna något om man använder samma brännvidd, det blir annars rätt stor skillnad på hur man upplever porträtt tagna med ett 200 mm eller ett 50 mm som inte riktigt går att justera i Photoshop. Tyvärr försvinner denna information rätt ofta när man sparar bilder för webben.

Jämförelse mellan reflektioner i ögonen när man har använt 2 paraplyer, eller en Softbox Octa eller en Profoto Magnum-reflektor.

Titta på reflektionerna i ögonen

Ögonen är nog det i ett porträtt som oftast avslöjar enklast vilka typer av ljuskällor som har använts. Inte alltid såklart, men ofta kan man se reflektionen av en blixt med paraply (man brukar kunna se att det är ett paraply med spröt och sånt) eller om det är en rektangulär softbox (jämnare ljus fast i en rektangulär form). Men visst, det kan vara ett softboxparaply som liknar en softbox i form av en octagon.

Titta på ljus och skuggor

Kanske något för ett mer ingående inlägg senare, men rent generellt kan man få rätt mycket information bara genom att se hur ljuset faller på en persons ansikte. Är det en mjuk eller hård skugga under haka och näsa? Är ljuset jämt över ansiktet eller skapas det övergångar mellan ljust och mörkt på vissa ställen?

Den här tekniken är, i min mening, enklare att använda om modellen har en tydlig benstruktur som blir mer tydlig av ljuset. Är det en mjukare ansiktsform blir det oftast inte lika tydligt.

Så gjorde jag…

Tillbaka till uppdraget, efter att ha kollat på bilderna från den andra fotografen klurade jag ut att de hade använt ett objektiv på brännvidden 200 mm genom att kolla på bildernas EXIF-data. Och i ögonen syntes att det var två paraplyer (se övre bild till vänster) där den ena gav ett starkare sken men av reflektionen att döma var de på ungefär lika långt avstånd från modellerna.

Tyvärr hade jag inte två likadana paraplyer utan fick nöja mig med att ha det jag hade som huvudljus (till vänster om kameran) och istället en rektangulär softbox som upplättningsljus på skuggsidan. Så mycket mer komplicerat än så blev det inte.

Det mesta gjordes i Photoshop efter plåtningen, jag förstärkte ljuset och gav bilderna en lite hårdare karaktär med hjälp av en kombination av tonade masker, kurvor och ett svartvitt lager med lite olika opacitet. Plus lite justeringar av färgmättnad för att ge bilderna samma färgkänsla som de andra.

Till sist lade jag till en reflektion av ett andra paraply i ögonen (kopierad från originalbilderna), även om det knappt syns så tror jag det gör att det är mindre som känns avvikande.

Kanske inte världens mest spännande bilder, men vägen dit var full av små problem och klurigheter som gjorde uppdraget givande och utmanande. Och det skadar aldrig att öva på att efterlikna någon annan fotografs teknik.

Man lär sig alltid något och kan få nya idéer.

I min verksamhet som fotograf får jag, lyxigt nog, rätt ofta förfrågningar via webben om uppdrag, allt från passfoto och ärrfotograferingar till sånt som kanske är mer min grej, dvs produktfotografering och porträttfotografering.

Alla förfrågningar leder såklart inte till nya jobb och nya kunder, men när kakelföretaget Bricmate ringde och behövde nya bilder på delar av deras nya sortiment gick det väldigt fort från telefonsamtal till leverans. Och sånt är ju alltid kul.

Bricmate är annars ett typiskt företag som jag gillar att arbeta med, de är relativt små som organisation vilket betyder att det går fort från offert till klart jobb och väldigt lite, eller snarare ingen, tid som går åt till internpolitiskt vattentrampande. Effektivt och personligt.

Sen skadar det inte att de redan visar att de har bra koll på form och marknadsföring genom att ha en snygg logotyp helt i min smak (som jag känner att jag hade kunnat göra om jag fått chansen) och en väldigt smidig, kundanpassad webb tillsammans med bra presentationsmaterial. Så förutsättningarna är goda.

Fotografera produkter som kakel kan låta enkelt men det finns lite saker som gör att det inte blir så enkelt. För att som kund kunna bedöma hur kaklet ser ut vill man både ha en jämn ljussättning som är rätt neutral men samtidigt få fram hur materialet reagerar med ljus och hur strukturen ser ut/känns (matt kakelplatta med sandkänsla eller högblank mosaik som reflekterar allt). En kakelplatta kan kännas tvådimensionell, men den är ju trots allt inte det. Det optimala skulle såklart vara att använda fler bilder än en per produkt för att kunna fokusera på olika egenskaper i materialet. Men eftersom produktbilden ska kompletteras med miljöbilder blir det mindre viktigt. Och när väl produkterna sitter uppe på väggen hos kunderna kommer de ändå att se ut på ett annat sätt beroende på vilket ljus de har hemma. Såklart.

Eftersom kakelproverna varierade rätt mycket i storlek (allt från några centimeters bredd till över en halvmeter) var det enklast att lägga dem på golvet i min fotostudio och placera ett stativ ovanför med kameran på. Med ett stort och jämt ljus från studioblixtar och upplättning från reflexskärmar blev det ungefär samma känsla i ljuset oavsett produkternas storlek.

Efter fotograferingen fick jag lägga ner rätt mycket tid på att jämna ut ljuset på produkterna i Photoshop ytterligare och se till att ljus och färger i de olika bilderna överensstämde med varandra. Efter det blev det lite mer arbete med att få fram strukturen och känslan i de olika materialen.

Nu är det i alla fall levererat och alla är nöjda, men jag hade nog trott det skulle vara betydligt enklare än vad det blev. Men så är det med det mesta, tills man lär sig.

Så nu kan jag skriva kakelfotograf på visitkortet…

Nyligen blev jag kontaktad av chefsstrategen på Första AP-fonden som behövde några porträttbilder snabbt. Eftersom det är sommar ringer det inte lika mycket och listan på saker som måste göras är inte lika lång, så det var rätt lätt att planera in en plåtning med kort varsel.

Studioporträtten var egentligen inget särskilt att skriva om, jag satsade på ett rätt stort och mjukt ljus (en Profoto Compact i en Softbox Octa 150 cm) då bilderna skulle vara ganska neutrala utan att behöva bli tråkiga.

Jag har nyligen kompletterat min studioutrustning med ett demoex av en Profoto Softbox 60 x 90 cm som jag köpte från ScandinavianPhoto för bra mycket mindre än vad de kostar nya, och den var som ny. Den fick i alla fall agera fyllnadsljus på skuggsidan (istället för reflexskärm som jag annars brukar använda), och för att få ner effekten på blixten lite hängde jag ett ND-filter framför som drar ner ljuset med ungefär tre bländarsteg. Ett sådant gråfilter kan köpas på rulle från t ex Procenter eller välsorterade kamerabutiker. Ganska praktiskt att ha om man vill kunna styra ljuset lite mer än studioblixtarna tillåter.

Bakifrån lyser en studioblixt med raster för att ge lite kantljus åt håret och sidan på ansiktet, mest för att ge karaktär och för att inte allt ska flyta in i bakgrunden.

Klicka på ljussättningsdiagrammet för fler liknande inlägg

Alla bilder fotograferades mot vit bakgrund som fick en ljusgrå ton av att få rätt lite ljus på sig från blixtarna. Vill man få mörkare bakgrund kan man alltid använda grått bakgrundspapper eller bara skärma av ljuset mer. Fast vit bakgrund är ju väldigt tacksamt att arbeta med, eftersom den går att göra så ljus eller mörk man vill, beroende på hur man ljussätter.

Efter fotograferingen var klar gjorde jag ett urval och levererade några färdigretuschade bilder till kunden samma dag. För det mesta går det inte att arbeta riktigt så snabbt, men när det är semestertider blir det lättare med planeringen.

För mer ur min portfolio av porträtt – klicka här.

Har du några frågor eller kommentarer på något du läst här är du mer än välkommen att skriva en kommentar nedan. Alltid kul med respons.

Nu när sommaren gör att tempot är lite lugnare i fotostudion passade jag på att få in en fotografering med min son och hans mamma plus några andra kompisar som har fått barn senaste året. Av någon anledning tycker han att att det är rätt kul att bli fotograferad, så det är ju ett plus.

Testa nya ljussättningar när tid finns

Har man tillgång till bra och snygga fotomodeller är det väl lika bra att man utnyttjar det och provar lite setups som man kanske inte hade gjort i skarpt läge med en kund utan att testa innan. Sen är jag hjärtligt trött på testbilder av mig själv, det blir liksom inte samma sak som att ställa andra framför kameran. Av någon märklig anledning är det lättare att se ljuset och hur det fungerar med ett ansikte som inte är ens eget, eller så är det kanske inte så konstigt?

I alla fall. Bilden ovan på Viggo och Lisa tog jag i min lilla fotostudio som börjar kännas rätt trång, men halvkroppsporträtt fungerar den fortfarande bra för, ska man köra helkropp blir det genast mer arbete med att få bakgrunden jämn eftersom det är rätt kort avstånd mellan där modellerna står och bakgrund så det inte finns möjlighet att låta skärpedjupet sudda ut bakgrunden och ha separata blixtar som belyser den jämnt.

Min vana trogen gjorde att det fick bli ett stort huvudljus i form av en Profoto Compact-blixt i en 150 cm softbox Octa som kan placerar väldigt nära de som ska fotograferas och ger ett mjukt och ganska lättarbetat ljus.

Vit bakgrund blir blå med färgfilter

Jag brukar inte experimentera så mycket med färgfilter, men för ett tag sedan köpte jag ett filterpack från Madeco innan de gick i konkurs och har inte öppnat det förrän nu. Efter lite testande körde jag på ett blått filter som jag bara lade ovanpå en 60 x 90 cm softbox som var placerade på ett ministativ väldigt nära golvet och riktat mot den vita pappersbakgrunden (på rulle). För att det inte skulle spilla ut något vitt ljus maskerade jag runt färgfiltret med svart papper.

Toningen blev inte perfekt så det fick bli lite arbete i Photoshop efteråt för att jämna ut övergången mellan ljust och mörkt blått. Vill man ha en mer lättstyrd effekt (och mer definierat avgränsad) går det såklart att använda en snoot eller en reflektor med raster (som vid denna produktfotografering).

Kantljuset som också blev hårljus kommer från en blixt på stativ med en Softlight Reflector (Beauty Dish) som hade ett raster monterat för att avgränsa ljuset till en mindre yta.

Lätta upp skuggorna

För att inte få för mycket skuggor på deras ansikten ställde jag en vit reflexskärm ganska nära som reflekterade ljus från huvudljuset så det blev lite upplättat. Det går såklart att använda något som är neutralt vitt, t ex en vit pappskiva, det behöver inte vara en reflexskärm på ram även om det är ganska enkelt att hantera.

Färginställningar och sånt gjordes i Lightroom och sen som sagt lite arbete med att jämna ut och förstärka effekten av bakgrundsljuset i Photoshop, men i övrigt ganska orörd.

Sen går det att fuska lite som om man hade använt bluescreen eller greenscreen när man belyser bakgrunden med en färg som inte finns med på modellerna. Så vill man ändra bakgrundsfärgen till någon annan färg eller nyans räcker det med att dra lite i reglagen i Lightroom för att se effekten direkt. Men helt perfekt blir det såklart inte, det räcker dock för mindre bilder om man bara håller koll på att markeringen begränsas till bakgrundsfärgen.

Klicka här om du vill se fler diagram över ljussättning i fotostudio som jag samlat på mig. Det börjar bli ett par stycken nu.

Samma saker finns på mitt Flickr-konto.