Tänkte kalla det snygga porträtt av mina kollegor, men det är ju ändå snart jul, så man kan försöka vara lite snällare. Snygga blev de i alla fall, tycker jag. Några saknas tyvärr, men de flesta i huset där jag hyr kontorsplats och har min fotostudio på Holländargatan 30 finns med. Hälften är från reklambyrån Klapp & Co, resten är frilansare i olika konstellationer.

När jag ändå finns väldigt nära till hands vore det ju korkat att inte fotografera några fina porträtt, men som vanligt med upptagna människor har det såklart dröjt, sen byggde vi en rundfond, vilket ytterligare försenade fotoprojektet. Men nu är nästan alla fotograferade och klara.

Själva upplägget för fotograferingen var inte så komplicerat, jag hade fria händer bara det blev svartvita porträtt i slutändan.

Till ljussättningen använde jag bara två blixtar, en för upplättningsljus med lite kontrast (tog bort alla diffusorer från min 150 cm Profoto softbox Octa för att detta ljus inte skulle vara för mjukt, brukar i princip alltid köra med intre diffusorn på, men yttre borttagen) rakt bakom kameran.

För att inte få en helt platt bild utan skuggor satte jag upp en Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beauty dish) på en Autopole till vänster om kameran, ganska högt.

Henrik, som är på bilden ovan, fick ta mitt porträtt. Här syns det också lite tydligare hur stor ljuskällan upplevs, men eftersom alla bilder är tagna med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv blev avståndet till modellerna en bit, så även om softboxen är 150 cm i diameter upplevs den inte gigantisk.

Skuggorna i ansiktet och under hakan är tack vare beautydishen, vinkeln snett uppifrån vänster, sett från kameran, tycker jag är bland de bästa sätten att ge en tredimensionell karaktär åt ansikten och huvuden.

Och varför inte, vi är ju tredimensionella? Sen gör såklart det relativt hårda huvudljuset snett uppifrån att rynkor förstärks lite och eventuella påsar under ögonen inte försvinner direkt.

Men, det är ju en del av ens utseende, så varför oroa sig för sånt. En silverfärgad reflexskärm underifrån kan hjälpa till lite att få upp ljus i skuggorna så de inte blir kolsvarta, men det är mer för att det är snyggt än att det skulle jämna ut ljuset helt. Då får man helt enkelt ljussätta på något annat sätt.

I många fall använder jag en vanligt rund ihopfällbar reflexskärm, även om de kan kännas lite sladdriga trots reflexskärmshållare. Den lösning jag oftare har är en Chimera-panel med silverfärgat material på, nu blev den tyvärr lite för stor (1 x 1 meter är den minsta jag har) så jag fick ta det silverfärgade reflexmaterialet och spänna upp den på en 50 x 70 pannå istället med några klämmor, och det funkade bra det med.

Istället för att använda bookends/vikväggar på sidorna så ljus inte reflekteras i de vita väggarna (svårt att få till snygga övergångar från ljusa partier till skugga på det här sättet i en så liten fotostudio utan något sånt) spände jag upp mitt nyinköpta svarta Molton-tyg med öljetter (en färdigsydd ”backdrop” jag köpt, läs mer här) för att skapa en liten tunnel där bara mitt ljus fick vara.

Alla bilder är tagna med samma inställningar (1/200 sekund, ISO 200 och bländare f/5.6), justerade i Lightroom 3 och sedan en lite lättare retusch i Photoshop efter det för att förstärka viss kontrast och plocka bort damm.

Jag hade mitt stativ på samma plats hela tiden, justerade höjden lite ibland efter längden på personen, men den stora skillnaden i hur alla porträtt ser ut, eller snarare, anledningen till att de inte ser likadana ut är att jag var lite slarvig med att få dem att stå på exakt den plats jag hade tänkt.

Och då blir det skillnad i hur huvudljuset och fyllnadsljuset hamnar på huden, och hur ljussättningen upplevs, speciellt när man har huvudljuset så väldigt nära ansiktet. Ett halvt steg bakåt och skuggorna faller på ett helt annat sätt än det ursprungligen var tänkt.

Men men, jag är väldigt nöjd med bilderna och ska lova mig att försöka fotografera mer porträtt framöver som inte är rena uppdrag. Alla kanske inte tycker det är kul att stå framför kameran, men det är oftast när de är tvingade till det (läs personalfotografering). Man måste få experimentera lite ibland, och det ska man helst undvika att utsätta sina kunder för (kollegor däremot funkar).

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Om man har en fotostudio som är relativt liten måste man hitta på sätt att begränsa ljuset, annars spelar det ingen roll hur fina ljusformare man har, om effekten går förlorad när ljuset studsar runt vilt mot de vita väggarna.

Tidigare har jag använt vikväggar (eller ”book-ends” som de kallas, eller V-flats) med svart på ena sidan och vitt på andra. Ganska praktiskt och bra, men för att täcka hela väggar blir det krångligare, och det vill man ibland. Lösningen blev färdigsydda svarta scendekorer av Molton-tyg.

Bredvid modellen (Henrik von Koch heter han förresten, och är copywriter) på denna fotografering står det två Autopoles på vardera sida, på dessa hänger det färdigsydda Molton-tyget med öljetter för att skapa en liten mörk tunnel där det inte kommer in något ljus annat än det jag vill ska vara där, dvs det direkt från blixtarna.

Grundidén var att hänga dem på väggarna för att med ett enkelt handgrepp få svarta ljusabsorberande väggar istället för vita som studsar ljus överallt och förstör den kontrast man kanske vill ha.

Efter att ha letat runt lite bland butiker som säljer Molton-tyg hittade jag Eventgross i Vaggeryd som sålde färdigsydda enfärgade ”backdrops” med antingen knytband, spännband eller öljetter. Otroligt praktiskt, och tre dagar efter beställningen kom leveransen till min fotostudio.

Prisvärd lösning, gör inte själv

Visst, de är inte gratis, men det är ju inte tid heller om man ska vara ärlig. Hade säkert inte varit alltför komplicerat att köpa på löpmeter och göra själv, men det hade säkert tagit otroligt mycket längre tid.

Kan varmt rekommendera denna lösning om man vill ha ett flexibelt sätt att ta bort ljus, de är dock otroligt tunga, så man behöver rejäla stativ för att hålla dem uppe, eller bara sätta krokar på väggen.

Nu kan jag avgränsa ljuset lite som jag vill, utan att det behöver ta alltför mycket golvyta i anspråk. Utan dessa som sög upp ljus skulle det inte bli så fin kontrast på hans kinder t ex.

De kan ju också fungera som en helt svart bakgrund, men eftersom de är gjorda av tyg får det i sådana fall bli som kolsvart, att försöka belysa bakgrundstyg är rätt klurigt om man vill få en jämn känsla.

En regnig dag var jag och fotografera personalbilder hos ett företag i Stadshagen. Några dagar innan hade vi klarat av pressbilderna i naturligt ljus på lite olika platser kring deras kontor, och trots lite blåst hade vi tur med vädret. Men, när det var dags att fotografera i deras lokaler var det ganska mörkt och trist ute, inget som gör att kontorsbilder blir speciellt roliga.

Tidigare samma dag hade jag fotograferat deras medarbetare med två blixtar och en reflexskärm, i ett utrymme som fick agera fotostudio för dagen. När det var dags att få med lite av deras rymliga och nya lokaler tog jag hjälp av blixtarna för att få lite ljus.

Såhär såg det ut från kameran när jag tog den översta bilden. En Profoto D1 250 Air i en 150 cm softbox Octa från vänster som huvudljus och en silverfärgad 1 x 1 meter reflexskärm från andra sidan för att ge lite mer upplättning än den vita väggen klarade av.

Första testbilden (lilla till höger) togs med slutartiden 1/200s och bländare 5.6. Ganska mörk och inget av lokalen eller lokalens lampor syns knappt.

För att balansera blixtljuset med det befintliga stegade jag mig ner till en slutartid på 1/60s och en bländare på 2.8.

Då blev huvudpersonen bra exponerad och den närmaste delen av lokalen blev ganska naturligt belyst av blixt och lamporna i taket, plus lite ljusinsläpp från fönster till vänster.

För att få bakgrunden ljusare tog jag helt enkelt den andra blixten och ställde bakom pelaren till höger i bild ovan. Ingen reflektor eller något på den, bara ett bart/naket lamphuvud, eller ”bare bulb” som kanske låter proffsigare.

Ljuset från blixten i bakgrunden tillsammans med ljuset från fönstren gav ett rätt mycket trevligare intryck än en grå dag som det egentligen var ute. Ska man vara petig kanske jag kunde skärmat av det ljuset aningens bakom krukväxten till höger i bild (nedan), men man kan också tänka sig att det var ett stort fönster där som ger det ljuset. Om man vill.

Tack vare det rätt stora avståndet mellan modellen och väggen bakom gick det att få det mesta av bakgrunden oskarp utan att behöva använda en alldeles för stor bländaröppning med allt vad det innebär.

Vi tog lite blandade bilder från den här vinkeln med några av medarbetarna, och lät ibland någon gå fram och tillbaka i bakgrunden för att skapa lite rörelse. Man behöver inte springa för att bli suddig när man har en slutartid på 1/60 sekund, det räcker med att gå raskt så blir det en oskarp person i rörelse som syns. Då kan man t om använda de som inte vill vara med på bild eftersom det knappt går att känna igen dem.

Efter att ha haft lyxen med solljus så många timmar på dygnet är det lika bra att börja vänja sig vid att ta med sig solen själv, annars får man planera in alla sina fotograferingar de få dagar det är vackert väder. Och helst vid lunchtid, och det låter ju varken roligt eller lönsamt.

Bilderna togs med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4. Viss retusch har gjorts, men inget allvarligt.

Tidigare i höstas hörde en kille av sig och vill boka en porträttfotografering. Han ville ta några bra och naturliga porträtt som han skulle skicka till modellagenturer för att se om han kunde pröva lyckan som fotomodell.

Vi tog några studioporträtt som jag tänkte spara till ett separat blogginlägg, men här är i alla fall två bilder som blev bra en mulen dag på vår gård, med bara solen bakom moln och en reflexskärm till hjälp.

Alla brukar säga att molnigt väder ska vara så bra för att få fina porträtt, men utan en reflexskärm tycker jag det sällan stämmer. Blir mest mörka ögonhålor och rätt trist, men med en silverfärgad reflexskärm rakt under i brösthöjd blir det genast mycket roligare och ett mjukt ljus.

De här bilderna är tagna med en Nikon D700, ett 85mm/1.4 med bländaren inställd på f/2. Har man en tålmodig modell, i detta fall en som faktiskt vill bli modell, underlättar det, eftersom rätt stor andel av bilderna inte får skärpan på rätt ställe och kan slängas direkt.

Men, på de bilder där skärpan sitter gör det väldigt korta skärpedjupet att vilken bakgrund som helst bara blir en mjuk gröt, och man knappt behöver tänka på hudretusch eftersom det mesta ligger utanför fokus.

Jag är inte den med mest erfarenhet av hur agenturerna jobbar, men vitsen med den här typen av bilder är just att visa upp ett ganska naturligt ansikte så kan de bedöma vad som funkar och inte. Man kan säkert söka med mer genomarbetade bilder, men några okonstlade är nog smart att ha.

Senast jag hörde av honom hade han fått napp hos någon av modellagenturerna, så det var uppenbarligen väl investerade pengar.

Och som sagt, kul med någon som faktiskt vill bli fotograferad som omväxling.

Fick äran att fotografera pressbilder av en riktigt känd kändis för ett tag sedan, har glömt att skriva om studioplåtningen vi gjorde. Jag började blogga om utomhusfotograferingen av Louise Hoffsten som också blev bra, men här kommer nästa del i berättelsen. En slags prequel om man ska vara sådan.

Louise kom till min lilla fotostudio, och fick helt enkelt slå sig ner på en stol framför en reflexskärm som jag hade placerat ut noggrannt innan det var dags.

Själva ljussättningen hade jag testat tidigare med en kollega på kontoret, fast då stående så det skiljde sig lite åt. Jag fick helt enkelt flytta runt stativ, blixten och reflexskärmen lite för att det skulle bli bra igen. Eftersom hon satt ned kom ansiktet närmare reflexskärmen än på testbilden, så den blev såklart mjukare.

Den mellanstora softboxen till vänster är inte påslagen, den gjorde ingen nytta såg jag efter några testbilder. Tanken var att ge en gradvis toning på bakgrunden och slänga lite ljus på kanten av ansiktet, men det blev bättre utan.

Här är testbilden (länk till inlägget Porträtt med en blixt & Profoto Magnum här) och som du ser är det betydligt mer kontrast, även om den svartvita konverteringen såklart har gjort att skuggor och sånt blir mer markerade.

Annars var det samma uppsättning blixtar och reflexskärm som användes, en Profoto D1 250 Air snett ovanfrån till vänster om kameran, genom en 2 x 2 meter stor Chimera reflexskärm med ett halvtransparent diffusionstyg på.

En ganska hård och markerad ljuskälla som genast blir mycket större och mjukare, men ändå behåller lite av det distinkta ljuset utan att bli helt outhärdlig för en normalt sminkad person.

Den översta bilden i inlägget är lite modifierad, jag lade till ett lite ljusare fält till höger i bild med hjälp av ett lager i Photoshop, ungefär som ett bakgrundsljus, men för att få lite dynamik i den annars ganska jämngrå bakgrunden. Den här däremot är exakt som kameran såg bilden, med lite småfix och färgjusteringar bara.

Det roliga med den här, kontra den översta, tycker jag är hur mycket blänk det syns i ögonen trots att de ligger under skuggan av kepsen.

Plus att det blir ljus under ögonbrynen som förstärker dem, utan att det i mitt tycke känns fel. Annars kan för skarpt ljus underifrån lätt bli ett sånt där monsteransikte man gör när man håller en ficklampa vid hakan.

Sen är det som sagt smart när det gäller pressbilder att variera sig lite och leverera en bredd om man kan och om miljön, tiden och vädret tillåter. Min erfarenhet är att miljöbilder har lättare att bli använda i vissa medier medan rena studioporträtt kan vara bra till annat.

Därav blandningen av porträtt.

Före fotograferingen med Louise hade jag som sagt tagit några testbilder av min kollega på kontoret, och efter denna fotografering hade två andra fotograferingar inbokade med två olika kunder. Bägge dessa var affärsporträtt av några medarbetare som och skulle användas som pressbilder.

Utifrån samma grundljus försökte jag mig på konststycket att inte börja om från början utan istället utnyttja den första blixten som starten på en lite modifierad ljussättning.

Bilden till höger på mannen i kavaj är i princip samma ljussättning som jag använde till bilderna på Louise men med ett kantljus bakifrån.

Inlägget: Affärsporträtt med två blixtar

Till den sista kunden för dagen ställde jag upp en tredje blixt, mest som fyllnadsljus för att lätta upp skuggorna lite och resultatet blev snarlikt men inte exakt likadant.

Reflexskärmen som tidigare var rakt under, vinklades lite och den tredje blixten mjukades upp aningens av ytterligare en diffusionskärm.

Här är det inlägget: Affärsporträtt med tre blixtar.

Det var det. Nu har jag nog skrivit tillräckligt med inlägg om fotograferingar från en och samma dag. Kanske blir ett sista en vacker dag när jag skriver om hur många blogginlägg man kan få ut av arbetet under en endaste arbetsdag.

Alice är en journalist och massor av andra saker, och snart även debuterande poet om jag förstått det hela rätt. Till detta behövde hon några författarporträtt, så vi tog med oss en reflexskärm och gick upp till Observatorielunden vid Odenplan, bara ett stenkast från min studio.

När vi skulle fotografera höll vi fortfarande på med att bygga en rundfond i fotostudion, så vi fick ta några utomhusporträtt istället. Inte för att det skulle vara sämre på några sätt, och med höstfärger och inget regn så långt ögat nådde kändes det som ett bra alternativ.

Just när det gäller författarporträtt brukar jag börja med några studioporträtt och sedan komplettera med bilder utomhus, mest för att man ska vara säker på att det finns några av varje.

Samma gäller för det mest pressbilder också, vissa tidningar och andra publikationer använder gärna studiobilder, medan andra konsekvent bara tar bilder med naturligt ljus (eller skickar en egen fotograf). Alltid bra att gardera sig.

Boken som Alice har skrivit är en slags poetisk dagbok som bland annat handlar om tiden med Kalle. De var tillsammans för länge sedan och det var så vi lärde känna varandra.

Kalle jobbade med mig på den webbyrå jag drev på 90-talet, Blip (inte att förväxla med TV4:s webbplats med spel som senare tog över domänen blip.se), och var en av mina bästa vänner då, plus lite av en lillebror på något märkligt sätt.

Tyvärr körde han ihjäl sig på motorcykel för några år sedan och att läsa hennes berättelse om den tiden kändes lite märkligt, lite som att tjuvläsa någons dagbok.

Efter en halvtimme där vi mest pratade om gamla tider hade vi fått ihop ett antal bilder som blev bra. Alice är som de flesta människor, hon tycker kanske det inte är världens roligaste grej att bli fotograferad, men ser man bara till att prata och fotografera om vartannat brukar det kunna bli avslappnat och bra ändå.

Vill ni se lite av det Alice har gjort finns hennes blogg här.

Mer information om boken kommer framöver.

Porträtt utomhus i starkt solljus är inte alltid det mest lyckade, ofta blir det otroligt hårda kontraster och får folk som är med på bild att kisa med ögonen och se allmänt besvärade ut. Eller onödigt hårda ut.

Men, man kan ju inte stanna inne eller hålla sig i skuggan hela tiden, ibland får man ta ljuset som det kommer och istället försöka tämja det lite, med en reflexskärm t ex. I det här fallet när jag skulle fotografera författarporträtt för Bonnierförlagen ställde jag bara en Chimera-ram med diffusionsmaterial mellan författaren och solen.

Ett stativ, en ram med diffusionsmaterial och en smart klämma som kan vridas i alla möjliga riktningar. Plus en snodd som håller kameraväskan på plats vid foten av stativet, så inte allt blåser bort. Mer behövs inte.

Just de här ramarna (”panels” kallas de på engelska) från Chimera är nog min mest användbara fotoutrustning när det gäller utomhusfotografering. De viks upp eller ihop på nolltid, är väldigt stadiga, väger nästan ingenting och finns med diverse olika material så de kan användas som ljusblockerare, diffusion, reflexskärm och säkert något annat också.

På bilden ovan kan man se hur hårt och oförlåtande ljuset är nere på hans ben, utan en uppmjukande och ljusdämpande skärm skulle allt det där ljuset träffa hans ansikte och få honom att se inte alls lika trevlig ut.

Den jag använde här är cirka en gånger en meter, de finns i större och mindre storlekar också. Är såklart inte gratis, men otroligt användbara.

Så länge det inte blåser för mycket dvs.

Att använda en snoot på blixten för porträtt är lite trixigt men ger bra resultat, när jag skulle fotografera författaren Maria Nygren för Bonnierförlagen nyligen kändes det som ett bra tillfälle att låta den vara med i ljussättningen.

Ljussättningsdiagram, porträtt med snoot

För det här porträttet lät jag allt huvudljus komma från samma riktning framifrån, med lite extra upplättning underifrån med hjälp av en mellanstor, rund silverfärgad reflexskärm.

Det stora och mjuka ljuset kommer från en Profoto D1 250 Air i en softbox Octa (150 cm) till vänster om kameran, och ovanför denna i kant med överdelen av softboxen är en till D1:a med en snoot monterad, via en Zoom-reflektor och en filterhållare. En lite skramlig lösning, men det är så det är.

Allt ljus framifrån är som en slags hög stapel av ljus med olika karaktär. Grundljuset från Octan är mjukt och stort, så i princip ingen del av hennes ansikte är för mörkt.

Snooten lägger på lite tydligare skuggor och ett ljusare område högre upp i ansiktet, främst pannan och kinder, men gör även att håret lämnar betydligt skarpare skuggor på huden än om det bara hade varit en softbox.

Reflexskärmen eftersom den är silverfärgad studsar upp hyfsat mycket ljus under haka och andra partier av huvudet/ansiktet som annars skulle nås av ganska lite ljus.

Det här med att stapla ljus på varandra kan vara speciellt kul med porträtt, man har en ljuskälla som ser till att det finns ett bra grundljus så detaljer och struktur syns, och en annan som lägger till en dimension. Lite som när jag har fotograferat kläder åt ett svenskt klädmärke. Där var det iofs en beauty dish och inte en snoot som stod för det lite mer definierande ljuset.

För att visa på den relativa storleken på ljuskällorna är alltid reflexer i ögat en bra utgångspunkt. Här till höger syns den stora Octan, den mindre reflexskärmen under och överst en lite skarpt ljus prick från en snoot. Hur man vill att ljusförhållandet mellan de olika ljuskällorna ska vara är valfritt.

Just till detta författarporträtt ville jag mest göra en bra bild, hon skriver inga mystiska deckare så jag lät effekten från snooten inte vara lika tydlig som den skulle kunna vara. Hade jag sänkt ljusstyrkan på softboxen skulle det mer och mer liknat ljuset från en lite strålkastare. Det från snooten dvs, eftersom det ljuset är lite som en smal ljuskägla.

För ovanlighetens skull fotograferade jag mot svart bakgrund, och då kan det vara bra att ha något slags kantljus eller hårljus som gör att hon inte smälter in helt i skuggorna.

För detta använde jag en Profoto Compact som behöver ha något lager med ND-filter på sig för att komma ner i samma effekt som D1:orna. Ursprunligen var inte strecket av ljus på bakgrunden något jag hade planerat, det var en slump att tejpen lossnade i ena ändan av ND-filtret så den inte täckte hela beautydishen jag använde som hårljus.

Den lilla glipan och det odämpade ljuset som träffade bakgrunden därifrån gav den effekten. På något sätt tyckte jag det passade bilden och lät det vara kvar, ibland kan det vara sånt gör bilder lite roligare.

Det jag lärde mig av denna porträttfotografering var nog att vinkel på ansikte/huvud och hur man får den som ska porträtteras att posera rätt blir så otroligt mycket viktigare när det är ett så litet ljus (områdesmässigt) som används. Placering, vinkel och allt sånt gör att bilderna kan variera otroligt mycket, men förr eller senare får man till det.

Det gör såklart också att en betydligt större del av bilderna inte blir bra, men det är väl som alltid med insats och belöning. Känns det helt fel kan man alltid ta bort snooten och satsa på en enklare och mer säker ljussättning.

Här är sista resultatet från en dag då jag utgick från samma grundljussättning för tre olika plåtningar, men utvecklade den för varje kund så allt inte skulle bli exakt likadant. Egentligen vore det såklart mer ekonomiskt att ha någon slags standardljussättning för enklare studioporträtt, men det vore också väldigt tråkigt och inte det minsta utmanande eller utvecklande.

Skillnaden mot affärsporträtt med två blixtar är inte monomental, men den tredje blixten som lyser upp skuggsidan genom en diffusionsskärm gör ändå att det finns detaljer kvar i alla delar (undantaget kostymen som fick en lite hårdare kontrast i efterbehandlingen).

Diagram för affärsporträtt med tre blixtar

Den tredje blixten, en Profoto Compact 300, fick först två lager med ND-filter framför reflektorn så ljuseffekten kom ner ett par steg, annars hade den blivit för ljus jämfört med D1:orna som går att använda med mycket lägre effekt.

Och då hade det inte varit den lilla upplättningen längre.

Till höger i bild syns en Profoto Compact 300 med två lager ND-filter tejpat framför en Zoom-reflektor, och framför den, en Chimera-reflexskärm med diffusionsmaterial.

Den här ljussättningen går såklart att modifiera vidare på hur mycket man vill, fördelen med att ha upplättning på skuggsidan med hjälp av en blixt istället för reflexskärm är såklart att den går att justera lite mer som man vill. En reflexskärm är aningens mer svårjobbad, tycker jag.

Till höger är ett liknande porträtt fast då bara ljussatt med två blixtar, det känns lite hårdare i kontrasten även om det såklart skiljer sig åt bara genom att ha olika personer framför kameran som alla reagerar olika på ljus och allt annat man mixtrar med.

Vill man ha mer kontroll på hur bakgrunden ser ut kan det vara en poäng att flytta modellen lite längre bort från den, och ljussätta den separat. Nu är ljussspridningen styrd av hur huvudljuset är inställt och riktat.

Eller så återgår man till den utsprungliga ljussättningen med bara en blixt som jag började med, även om den kanske är för enkel för att passa alla?

Ibland blir inte saker bättre av att man krånglar till det, men här behövdes mer än en blixt för att inte vara för beroende av hur ansiktet är vinklat så skuggorna inte blev alldeles för hårda för ett affärsporträtt.

Eller så ser man till att alltid ha en skateboard och keps i närheten.