Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).

Den mest flexibla ljussättningen

Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.

Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan

Ljussättning för alla

I min bok är nog den mest användbara ljussättningen den som klarar av långa som korta personer, tjocka och smala, de med hår och de utan, ljus hy eller mörk, små ögon och stora, plus att den ska ge ett livfullt intryck hos personen (ljus i ögonen, oavsett storlek).

Sen skadar det inte om bilderna blir bra i både stora och små format (det är inte alltid så självklart). Blir porträtten lika bra i svartvitt som färg är det såklart också ett plus. Utan att behöva bli tråkiga och platta.

Med eller utan bakgrund

Viss ljussättning fungerar jättebra i en viss miljö men faller platt om man skulle få för sig att frilägga personen på bilden, det omvända är ju rätt vanligt det också. Det mest praktiska är såklart om det kan fungera som en grundljussättning man kan bygga vidare på beroende på vilken miljö man hamnar i.

Ska gärna fungera i små lokaler också

Det kanske är det sista men ack så viktiga punkten, för det där konferensrummet som man blev lovad att kunna bygga om till en tillfällig fotostudio visar sig ofta vara betydligt mindre än vad som är roligt eller användbart.

Takhöjden är kanske det minsta problemet, för är det alldeles för lågt kan man alltid låta de som ska fotograferas sitta på en stol, och kanske vid ett bord (som då kan extraknäcka som reflexskärm).

Ljus vi är vana att se

Alla som har läst en serietidning eller kanske t om försökt lära sig teckna vet att det ska vara en liten skugga under näsan, lite skugga under hakan och gärna något som definierar käkbenet litegrann. Och ofta att ljuset kommer lite från sidan så att ansiktet känns lite mer tredimensionellt, t ex utmed ena kinden.

Kolla t ex på den klassiska tecknaren och instruktören Andrew Loomis och hans anatomiböcker för tecknare, finns att beskåda på Fineart.sk gratis om man kan tåla att de dyker upp litet nakenbilder ibland (inget att oroa sig för egentligen då det bara är som krokimodeller fast på nätet).

Det mesta av hans lektioner bygger på ungefär samma ljussättning, lite hårt ljus för att det ska vara enkelt att rita en förenkling av ansiktet, och lite uppifrån från sidan. Och det är väl så det blir enklast, när ansiktet delas in några olika plan/skivor/delar/områden med väl definierade kanter.

Ljussättning med två blixtar

Krångligare än såhär behöver det nog inte vara för att få till bra porträtt som fungerar för olika ansiktstyper. En beauty dish som huvudljus och en softbox som kantljus (och även för att lysa upp den vita pappersbakgrunden).

Det går såklart att använda ett silverfärgat eller vitt paraply som huvudljus, eller en softbox. Placeras de en så pass lång bit ifrån ansiktet som här blir de ändå mest en rätt liten ljuskälla som kommer ge ett relativt hårt och kontrastrikt ljus med tydliga skuggor. Vill man ha mer skugga på ena sidan av ansiktet är det bara att flytta blixten längre från kamerans ”axel”, i det här fallet mer till vänster.

Lätta upp skuggor

Blir skuggorna för mörka kan man placera en reflexskärm till höger om modellen sett från kameran så kommer det genast bli mjukare kontraster. Alternativt placera modellen hyfsat nära en vit vägg, så behöver man ingen extra utrustning.

Effekten av kantljus

Kantljuset som kommer snett bakifrån kommer troligtvis att ge olika resultat på olika personer, se exempel ovan. Det finns en poäng med att inte ha det för lågt då det kan lysa upp hakan underifrån bakifrån för mycket, och då försvinner skuggan under hakan som är rätt bra att ha där.

Beroende på om modellen har en stor frisyr eller väldigt mycket skägg kommer effekten att variera. Men på exemplen ovan är det mer att det visar på skillnader i hudtyp och struktur. Vill man minska släpljuseffekten (som förstärker strukturen i huden) kan man alltid försöka att mjuka upp ljuset ytterligare, med något slags diffusionsmaterial.

Tänk på öronen

Det klurigaste (nästan) med kantljus bakifrån är nog att hitta en vinkel så att ljuset inte lyser genom örat på modellen, inget problem såklart om det finns en frisyr som örat kan gömma sig i. Eftersom öron är rätt tunna och fulla med blodkärl är det lätt att det ser som som något väldigt rött, och det är inte så kul. Röda öron förknippas ju ofta med saker man kanske inte vill tänka på när det gäller vanliga porträtt.

Som vanligt användes Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och en Compact 600R), en Nikon D700 med ett 85mm/1.4. Efterbehandling gick via Nikon Capture NX2 och sedan en liten vända i Photoshop CS4 (har inte hunnit installera CS5 än) för att sedan importeras i Lightroom 3 som är smidigt när man enkelt vill göra olika versioner av bilderna, t ex beskurna ansiktsporträtt.

Svenska modeskaparen Fräulein von Hast (klädmärket heter så) anlitade mig före sommaren för att fotografera ett par av deras kollektioner med drygt 100 plagg. Produktbilderna skulle sedan användas till deras nya webbshop så det behövdes inte bara bilder på kläderna rakt framifrån utan även från olika sidor och i olika varianter.

Jag har tänkt länge på att skriva ihop ett litet reportage om hur jag gjorde, hur ljussättningen vid produktfotograferingen av så många olika bilder såg ut och lite vad jag har lärt mig av arbetsgången. Som tur var tog jag lite ”behind the scenes”-bilder från plåtningen så det inte bara blir text, utan även lite bilder från bakom kulisserna i fotostudion tillsammans med exempelbilder och några färdiga produktbilder.

Förutsättningarna för klädfotograferingen

Det fanns inte någon direkt budget för att hyra en större fotostudio, utan vi fick nöja oss med den lilla fotostudio jag har (som iofs fungerar utmärkt till mindre produktfotografering och porträttfotografering).

Det visade det sig att det fungerade alldeles utmärkt eftersom det bara var en fotomodell som skulle vara med på bilderna, och då krävs inte så fasansfullt mycket utrymme (även om det inte skulle skada med några kvadratmeter mer och lite högre i tak).

Produktbilder ur olika vinklar

Produktbilderna av klädesplaggen som skulle tas ska användas främst för e-handel och då finns det en viss poäng i att visa upp kläderna från olika håll så att hugade spekulanter får det lite lättare att bestämma om kläderna skulle passa eller inte. Sen har vissa av märkets kläder lite finurliga lösningar med gömda färger och sånt, så det måste man kunna visa upp ibland också.

Varken friläggning eller retusch

Med en liten budget kommer stora begränsningar, t ex fanns det inte tid eller pengar för att frilägga alla produktbilder eller retuschera dem alltför mycket. Vi var tvungna att ljussätta och fotografera på ett sätt där jag kunde göra alla nödvändiga korrigeringar och inställningar i Lightroom och sedan exportera allt för användning i webbshoppen direkt.

Totalt blev det 325 bilder och att gå igenom dem en och en i Photoshop med en massa lager orkar jag inte ens tänka på vad det skulle krävas i tid. Nu gick den här varianten alldeles utmärkt, så man måste inte alltid låta varje bild passera Photoshop, även om det ofta är lockande för att få lite mer kontroll över slutresultatet.

Ett gråkort är en bra start

För att alla bilder ska ha rätt och samma vitbalans började vi med några testbilder där fotomodellen fick hålla upp ett gråkort framför (eller snarare bredvid) ansiktet. Då vet man i alla fall att om inte blixtarna krånglar så kommer färgerna vara korrekta. Det går givetvis att vara mer nogrann än så, med färgprofiler och allt.

En annan bra sak att ha med från starten är såklart en fotomodell som är lätt att arbeta med. Fotomodellen som fick arbeta denna dag heter Niousha och är med i Elite Model Management (känt från Top Model), väldigt duktig på alla sätt och lyckades nog nästan stå på exakt samma ställe efter varje klädbyte. Bara det.

Jag är inte direkt bortskämd med proffs framför kameran då jag mest fotograferar de som inte får sin lön den vägen, så det var lite lyx. Och väldigt bekvämt.

Ljussättning för produktfotografering av kläder

Jag valde att använda fyra stycken Profoto-blixtar för denna produktfotografering (att kalla det modefotografering är väl kanske att ta i?).

En för att ge ett allmänljus till fotostudion (det som på engelska kanske skulle kallas ”fill” eller kanske ”ambient” om man vill vara väldigt fri i tolkningen), som lättar upp skuggor och minskar kontrasten från övriga blixtar litegrann. Två blixtar fungerade tillsammans som huvudljus och den sista som kantljus bakifrån.

Ljussättningsdiagram för klädfotografering

Som den översta bilden visar är det inget stort rum jag har som fotostudio, så med lite tålamod och mycket prövande kom jag fram till denna ljussättning. Det jag ville var att huvudljuset (”key light” eller ”main light”) skulle både vara stort så det gav ett relativt jämt ljus över hela modellen och hennes kläder (det är ju ändå produktbilder som ska visa hur kläderna ser ut) men ändå inte vara helt mesigt så kläderna framstår som helt platta utan konturer, skuggor eller kontraster. Lite samma lösning som vid den här fotograferingen (fast då med Elinchrom-blixtar).

Softbox Octa + Beautydish

Det har som sagt fungerat tidigare och jag gillade resultatet, så det fick bli samma huvudljus igen. En 150 cm Profoto Softbox Octa bakom en vit Profoto Softlight Reflector (även kallad beauty dish). Det stora ljuset lyser upp hela kroppen och den mindre beautydishen ger lite roligare skuggor och kontraster.

Ljussättningsdiagrammet visar inte riktigt vinkeln på beautydishen, men kollar du på den översta bilden i inlägget syns det nog tydligare att den är nästan ovanför modellen och riktad ganska mycket nedåt. Nu i efterhand kan man tycka att det nog inte hade skadat att ha en reflexskärm under allt detta för att ge lite mer ljus åt modellen ben, men, kläderna fick i alla fall bra ljus.

Vitt hörn som ”bookend” eller ”V-card”

För att inte ljuset bara skulle komma från ett håll och därmed skapa mörka, djupa skuggor på modellens högra sida ställde jag en blixt i fotostudions ena hörn där effekten blev som när man använder en bookend (vikbara skärmar, som en bok alltså) och kan slå en blixt in den.

Poängen är egentligen mest att få mer ljus i rummet utan att det ska vara för riktat eller starkt och skarpt. Läs mer om bookends och hur man kan göra dem hos David Bicho.

Skillnaden i ljus och skuggor syns rätt tydligt på exempelbilderna ovan, den till höger har fyllnadsljuset från blixten på och den till vänster har bara huvudljuset från en Octa och en beautydish. Eftersom alla plagg skulle fotograferas ur flera vinklar ville jag inte att det skulle vara för stor skillnad i ljus, därav denna lösning. Höjden och vinkeln på blixten påverkar i viss mån hur ljuset kommer spridas i rummet, nu kommer det lite underifrån som kanske syns tydligast på modellens hals och ansikte.

Kantljus snett bakifrån för separation

Den sista blixten sitter monterad på en autopole precis bredvid bakgrundspappret (som är vitt). Eftersom jag inte ville ha helt vit bakgrund utan snarare en väldigt jämn ljusgrå nyans över hela bilden utanför modellen (tycker det nog är snyggare än frilagt vitt, speciellt när det är vita kläder) behövdes det ändå något som separerade modellen och kläderna lite från bakgrunden.

Därav en sista Profoto-blixt med en 30 x 180 cm Strip Softbox och en Softgrid (ett raster för att begränsa spridningen av ljuset) riktad lite uppåt för att det inte ska skapa ett ljusmönster på pappersbakgrunden på golvet. Ett ganska enkelt kantljus som inte syns så tydligt på alla bilder men ändå ger det hela lite mer dimension. Tycker jag.

Mer skugga på skuggsidan

Återigen, som det syns på bilderna är det inga stora avstånd mellan blixtar, bakgrund eller för den delen, de vita väggarna. Och alla vita väggar reflekterar rätt mycket ljus. Lösningen på skuggsidan var att ställa två stativ med en bakgrundshållare och rulle svart bakgrundspapper för att skapa en svart vägg på modellens högra sida.

Annars hade den lilla skugga som ger lite kontur till kläderna nästan helt försvunnit. Svart tyg skulle såklart också gå bra som ljusdämpare, men det här var enklare. Man tager vad man haver, som det heter.

Två modeller hade varit snabbare

Hela fotograferingen resulterade som sagt i 325 levererade bilder, varje plagg fotograferades i minst tre men oftast fyra olika vinklar, och ibland även i varianter för att visa någon detalj eller för att kombineras på ett visst sätt med ett eller flera andra plagg.

Större delen av dagen som vi fotograferade (Sveriges Nationaldag har jag för mig att det var) gick nog åt till klädbyte. Skulle jag göra om detta projekt och velat minska tiden för fotografering hade jag bett om att ha åtminstone en modell till, då hade det gått nästan dubbelt så snabbt tror jag. Allt fotograferades helt osminkat och utan vare sig hårstylist eller någon annan stylist.

Rensa direkt i kameran

Varje bild som man slipper importera till datorn och sedan importera till Lightroom sparar väldigt mycket tid, så att rensa ut de uppenbart dåliga bilderna direkt i kameran (blinkningar och annat) gör att arbetet går mycket fortare. För att inte tala om att slippa titta på misstagen igen, fast i större format.

Utrustning som användes

• Nikon D700
• Nikon 24-70mm/2.8
• 5 st SanDisk Extreme IV CF 4 GB minneskort
• Pocket Wizard radiosändare
• Manfrotto-stativ (minns ej modell)
• Vit pappersbakgrund på rulle
• Diverse belysningsstativ
• Autopoles
• Svart bakgrundspapper
• 2 st Profoto Compact 300
• 1 st Profoto Compact 600R
• 1 st Profoto AcuteB 600R + lamphuvud
• 1 st Profoto Vit Softlight Reflector (beauty dish)
• 1 st Profoto Softbox Octa 150 cm
• 1 st Profoto Strip Softbox 30 x 180 cm + soft grid
• Silvertejp

Bildbehandling och export från Lightroom

Målet var som sagt att undvika Photoshop helt och göra allt i Lightroom (även om Nikon Capture NX2 ibland kan göra underverk för bilder från Nikon-kameror och speciellt för hudtoner så är det för långsamt och buggigt för att det ska vara ett alternativ).

De justeringar jag gjorde i Lightroom var inte så värst många, sen var det ”bara” att trycka på ”Export” och låta datorn arbeta.

Ett väldigt kul och lärorikt projekt på det hela taget, skulle jag åta mig ett liknande uppdrag i framtiden har jag en bra grundmall att utgå från och har även gjort vissa saker onödigt krångligt som jag kan förbättra inför nästa gång.

Lite större fotostudio skulle som sagt inte skada, men det här fungerade faktiskt bättre än jag hade kunnat hoppas.

Har jag missat något?

David Hobby som driver bloggen Strobist.com, som även har en grupp på Flickr med 74.900 medlemmar och 348.341 bilder, verkar ha upprört vissa av hans anhängare rejält.

Hur då?

Jo, efter att ha skrivit bra och väldigt genomtänkta inlägg den senaste tiden om hur han har tänkt inför ett köp av ”Big Lights”, slarvigt översatt studioblixtar där han testat och funderat på AlienBees (säljs nästan bara i USA, men verkar ha en trogen skara användare), Elinchrom och Profoto.

Han valde Profoto, och skrev ett lika långt inlägg om varför, hur han hade tänkt och vad det blev för produkter han köpte till slut.

>> Läs hela inlägget här…

Läs gärna alla inlägg om du funderar på att köpa studioblixtar, det finns massvis med smarta grejer man kan tänka på, sen beror det såklart på budget och personliga preferenser vad man väljer, men han har verkligen gjort sin hemläxa och funderat igenom sitt val ordentligt. Klart läsvärt.

Vilket svek (?)

Problemet verkar, om man läser kommentarerna till senaste nyheten, att herr Strobist nu har köpt stora blixtar för massor med dollar, och därför har ”svikit” alla som sett upp till honom och blivit inspirerade av att han kunnat göra så mycket med så små resurser.

T ex en snoot av tejp och några sugrör, eller använt ett paket flingor för att avgränsa ljuset från blixten. Och till råga på allt, får bilderna publicerade i tidningar.

Själv förstår jag mig inte på den där mentaliteten, men tråkig är den hursomhelst. Varför vara avundsjuk på någon som lagt ner så otroligt mycket tid på att dela med sig av sin kunskap?

Jag har som säkert framgått varit en väldigt nöjd Profoto-kund de senaste åren. Började med att köpa det s.k. Sverigepaketet som då bestod av 2 st Profoto Compact 300, två Manfrotto-stativ, ett svart paraply med vit insida och ett halvgenomskinligt vitt, plus en väska.

När Profoto släppte deras kompaktaggregat D1 (en modern och mycket bättre variant av Compact) gjorde de samtidigt några väldigt enkla och bra instruktionsfilmer som presenteras av fotografen Tony Corbell som verkligen är en skön typ. Riktigt bra på att lugnt och sakligt visa olika saker man kan göra bara genom att vrida, vända och flytta på sina blixtar.

Studioporträtt med en blixt

Studioporträtt med två blixtar

Studioporträtt med tre blixtar

Studioporträtt med fyra blixtar

Inget märkvärdigt egentligen, men otroligt bra samtidigt. Tål att ses lite då och då, speciellt om man vill lära sig grunderna i porträttfotografering i studio med olika många blixtar. De är som sagt ganska grundläggande, men bra.

Grejen med alla filmerna är att de visar på hur enkelt det kan vara om man bara tar sig tid att experimentera lite. Sen kan man såklart göra på tusen olika sätt, och bildbehandla bilderna hur man vill för att få fram helt olika resultat. Men grunderna är ändå bra att ha sittandes i ryggmärgen.

Fler videofilmer från Profoto på YouTube här.

Ett bra ställe att lära sig på

Jag brukar sällan orka att titta på Youtube-filmer, mest för att de så ofta innehåller så mycket dötid. Men ibland hittar man bra saker, och då är ju en bra producerad film med lite blandat från bakom kulisserna och de färdiga bilderna väldigt bra underlag om man vill lära sig hur saker görs.

Skriv gärna en kommentar om du har några bra tips, tack.

Det här är ingen ny bild på Stina Wirsén. Femina behövde en bild till ett reportage om en av Sveriges bästa illustratörer i min mening, och hittade denna på min webb från en fotografering jag gjorde för typ tre år sedan för bokförlaget Bonnier Carlsen och deras katalog. Så de köpte rättigheten att använda den, vilket såklart är väldigt roligt. Händer mig väldigt sällan.

Det roliga med att ha en rätt omfattande webbportfolio, tycker jag, är att det finns så många ingångar för företag att hitta mig. Även om man inte alltid tycker att bilderna håller. Men just denna är jag barnsligt förtjust i fortfarande, även om den inte alls är en sån bild jag skulle ha tagit idag.

Ett enkelt porträtt med två blixtar

Bilden är tagen på den tiden jag faktiskt bara ägde två studioblixtar, hade köpt ”Sverigepaketet” från Kameradoktorn tidigare och det innehöll just två blixtar, två paraplyer och två stativ. Plus en väska.

Och bokförlaget ville ha bilder till katalogen som var nästan kolsvarta i bakgrunden för att kunna lägga text lite överallt på sidan. Så vad gör man med två blixtar?

Jag använde den ena Profoto Compact 300 med en mellanstor softbox som huvudljus högt upp på ett stativ ganska nära modellen, och den andra med ett svart paraply bakom/ovanför för att ge ett hårljus och separera personen aningens från bakgrunden.

Det som är lite klurigt att visa med ett diagram som bara visar hur det såg ut från ovan är att förklara var blixten med paraplyet egentligen stod. För det minns jag rätt tydligt. Det var inte så högt i tak, och på den tiden hade jag inte mina bakgrunder uppsatta på autopoles (för att spara golvutrymme) utan de hängde på en bakgrundshållare/stång som i sin tur hängde på två stativ.

Krångel i små utrymmen

För att ljuset bakifrån skulle ”komma åt” modellen sänkte jag bakgrunden så mycket det gick utan att rullen syntes i bild, och ställde stativet med blixten bakom bakgrunden med paraplyet ovanför, så det ”tittade” ner på bakhuvudet och håret.

Det hade såklart varit enklare att ha lite mer takhöjd, eller åtminstone ett bomstativ med motvikt för att slippa krångla, men det här var vad jag hade att arbeta med.

Sen kunde man såklart ha ställt stativet med blixten bakom modellen, och helt enkelt retuscherat bort det i Photoshop efteråt. Då skulle man inte se hur skynklig bakgrunden var.

Inte så erfaren, men ändå ok

Men, ibland är det rätt skönt att gå tillbaka till gamla bilder och se hur man kunde ha förbättrat det med de kunskaper och erfarenheter jag har idag. Fast det är fortfarande en bra bild, och jag gillar den skarpt. Så då gör inte alla dessa halvmissar något. Sen skadar det inte att ha en person som blir väldigt bra på bild och uppenbarligen tyckte att det var lite kul.

Fotograferad med en Nikon D2x, ett 17-55 mm/2.8 Nikkor-objektiv och konverterad till svartvitt i Photoshop. Det fanns lite ljusare nyanser i den svarta bakgrunden, men dem tog jag bort för att få den att fungera i layouten.

Bilden ska vara med i senaste numret av Femina som sagt, som jag tyvärr inte sett än. Ska försöka hitta tidningen innan den försvinner från butikshyllorna. Alltid kul att bli publicerad.

Ett av mina verksamhetsområden som fotograf är författarporträtt för bokförlag, en väldigt rolig syssla kan jag meddela eftersom man får träffa personerna bakom böcker man kanske har läst, eller åtminstone har hört talats om. Och de är alltid väldigt trevliga, har inte mött på något undantag ännu.

Just i det här fallet är det extra trevligt eftersom författaren på bilden ovan, Ulf Nilsson, även är min svåger, och blir alltid bra på bild. Så egentligen är det lite fusk, men vem tackar nej till ett uppdrag där man både får ta bra bilder och ha en trevlig pratstund?

Ljussättning för författarporträtt

Klicka för fler inlägg med diagram över ljussättning

Clam shell för beauty eller författare

Jag brukar inte använda denna ljussättningsteknik ofta, men ibland blir det väldigt bra resultat av att köra på ljussättning för s k ”beauty”-porträtt även med de som inte är perfekt sminkade eller modeller.

Clam shell, som den kallas, går som namnet antyder ut på att man gör ett öppet snäckskal av huvudljuset och/eller reflexskärm. Man kan antingen ha en blixt ovan och en nedanför ansiktet, eller bara en ovan plus reflexskärm nedan. I det här porträttet använde jag en rund reflexskärm med silverfärgad yta, dels för att få en skarp reflektion i nederdelen av ögat och dels för att jag ville ha rätt mycket ljus underifrån som var skarpt och framhävde alla ansiktsdrag, rynkor och allt.

Reflexskärm på stativ eller i knäet

För enkelhetens skull monterade jag reflexskärmen på ett lågt stativ och vinklade upp det så reflektionen från huvudljuset föll där det skulle, man ser ganska tydligt med bara inställningsljuset från blixtarna vad som är rätt.

Det går såklart att be personen man fotograferar att hålla i reflexskärmen, men allt som distraherar eller känns lite onaturligt är ju bra att ta bort ur ekvationen vid porträtt. Eller så låter man ett bord fungera som reflexskärm, vissa cafeer envisas ju med att ha silverfärgade bord på sommaren av någon märklig anledning.

Istället för beautydish, en softbox

Många exempel på clamshell-tekniken använder en beautydish som huvudljus, mest för att den är väldigt bra för modeller med perfekt hy, och för det här porträttet hade det nog också blivit bra, men jag ville satsa på något mer åt det naturliga ljuset, så jag tog en större ljuskälla.

Så det blev som vanligt en 150 cm softbox Octa från Profoto, men placerade högt upp och vinklad nedåt eftersom modellen i det här fallet satt på en stol. Den var nog inte mycket mer än en meter bort från stolen, om man mäter från stolens bas till stativets bas, så sett ur modellens perspektiv var det en jättestor ljuskälla.

ND-filter för kort skärpedjup

Som alltid med Compact-blixtar från Profoto och när de används ganska nära modellen blir det väldigt mycket ljus. Och väldigt mycket ljus innebär ofta korta slutartider eller små bländaröppningar (stora bländartal). Eftersom min Nikon D700 inte kan synka på kortare tider än 1/200 sekund återstår bara bländaren som variabel jag kan ändra. För huvudljuset var redan på lägsta effekt.

Till detta porträtt använde jag ett ND8-filter som tar bort tre bländarsteg av ljus i kameran, det innebär samtidigt att det blir väldigt mörkt i sökaren och att autofokus kan få lite problem. Enda lösningen för det är att ha på modelljuset på blixten för fullt. Det blir lite skarpt ljus i fotostudion, men hellre det än att 90% av bilderna har skärpan på fel ställe.

Jag fick i alla fall mitt korta skärpedjup som jag ville ha, en bländare på 3.2 när man tar nära ansiktsporträtt med ett 85mm-objektiv blir så.

Mjukt kantljus bakifrån

Som du kanske har sett gillar jag kantljus bakifrån, jag tycker det alltid gör porträtt bättre och personen på porträtten snyggare eller mer intressanta som utseende. Ansiktsdragen definieras och huvudet blir mer tredimensionellt, vilket ofta är något bra vid porträttfotografering.

Kombinerar man diffuserat kantljus bakifrån med kort skärpeljup får man en skön flytande kontur som känns lite som när man fotograferar porträtt med ett stort fönster i bakgrunden. Skillnaden här är väl att bakgrunden fortfarande är grå (som bakgrundspappret var ursprungligen).

Alla blir snyggare med kort skärpedjup, så är det bara.

Ljuset bakifrån kom från två stycken Profoto Compact-blixtar, den ena i en mellanstor softbox där ljuset hade diffuserats/mjukats ut ytterligare av en reflexskärm med halvtransparent material, och den andra från en 30x 120 cm Strip Softbox där jag hade minskat på ljuset och ytan ännu mer genom att sätta på en stripmask vilket gör att ljuskällan är 7 cm bred. Allt för att få ljuset exakt där jag vill ha det.

En vacker dag ska jag köpa nya blixtar, troligtvis Profoto D1, som man kan ställa ner effekten på ännu mer och ställa in mer exakt. Men, tills dess får jag experimentera med ND-filter på kameran (aningens krångligt för fokuseringen som sagt) och ND-filter på blixtarna (enkelt på vissa reflektorer, krångligare på andra).

Samma uppställning på blixtarna användes även för porträttfotografering av en illustratör som Ulf arbetar tillsammans med, med det får bli en separat bloggpost tror jag, nu har det som vanligt blivit långt nog.

Skriv gärna en kommentar, det gör mig alltid glad.

Bland det roligaste med porträttfotografering, förutom att ta bra bilder, är att man får träffa på så många olika människor som gör så många olika saker. Och oftast ha tid att prata lite om vad de gör, för när man står där bakom kameran och de svettas bland blixtarna är det oftast just pratet som gör att det blir bra bilder till slut. För det mesta.

Den här gången var det en ståuppare som heter Erik Löfmarck som kom förbi för en porträttfotografering. Det jag glömde fråga dock var om man säger stand up komiker (låter konstigt och ser lite skumt ut utan bindestreck) eller ståupp, eller standup. Det verkar variera väldigt.

Den färdiga ljussättningen

Klicka för fler inlägg med diagram över ljussättning

Tre blixtar, två diffuseringsskärmar + en reflexskärm

Det här är alltså vad jag hade tänkt mig när jag tog den här bilden till höger, fast nu hade jag satt på alla blixtar och använde inte bara den stora softboxen till vänster.

Man kan se ganska tydligt hur mycket det gör med lite mer ljus på bakgrunden plus ett kantljus för att ge ansiktet lite mer karaktär och få ansiktsdragen att bli mer tydliga.

På den färdiga bilden har jag zoomat in lite mer på, men alla andra inställningar är samma på kameran.

Huvudljuset är som på den mindre, mörkare bilden en Profoto softbox 5′ Octa med en diameter på 150 cm. Den står en meter till vänster om modellen, sett från kameran, och själva blixten är ungefär i huvudhöjd.

Reflexskärm och kantljus

I den mörkare bilden där reflexskärmen var det enda som lättade upp skuggorna på en halvan av ansiktet är det fortfarande rätt mörkt där. Kantljuset som kommer snett bakifrån och följer benstrukturen i ansiktet så att alla anletsdrag blir tydligare. Det förstärks såklart av ett ansikte som är så pass tydligt, och en frisyr som inte blockerar allt ljus bakifrån.

Eftersom studion är så pass liten blir det samtidigt lite mer allmänljus av att flera blixtar är igång, så då lättas alla skuggor upp lite mer. På gott och ont såklart. Det går såklart att skärma av ljus mer med hjälp av lite olika skärmväggar eller svart material av något slag.

Den andra bakgrundsblixten stod bakom en halvtransparent mjölkvit skärm med diffuseringsmaterial, för att sprida ljuset lite mer på bakgrunden. Jag hade nog egentligen tänkt att det skulle vara en tydligare ljushet på hans ljusare halva av ansiktet, men så blev det inte. Det hjälpte dock att få ett hyfsat jämt ljus på bakgrunden, så man slapp sitta och trixa med det i efterhand i Photoshop.

Efterbehandling

När väl fotograferandet var klart valde Erik ut de bilder han ville använda och jag retuscherade dem så de blev så bra som jag hade tänkt. Framkallade i Nikon Capture NX2, men gjorde merparten denna gång i Photoshop. Mest handlar det om att få en bra textur i huden och jämna ut vissa saker så allt känns bra.

Vill du veta mer när Erik uppträder finns mer information på hans blogg.

Ett av de enklaste sätten att ljussätta med bara en blixt är att ställa den bredvid modellen som ska fotograferas. Bilden ovan är egentligen en testbild jag tog när jag höll på att göra de sista finjusteringarna innan vi satte igång med porträttfotograferingen på allvar.

Jag hade innan fotograferingen ställt in ljuset och tagit lite testbilder på mig själv (som jag börjar bli rejält trött på) och gick sedan på lunch. Sen kom Erik som när han inte fotograferas håller på med stand-up comedy, och vi började prata om hur han ville ha det och allt det där.

Så jag satte troligtvis bara på en blixt och började sen ta några testbilder för att se hur ljuset fungerade på honom. Själv har jag inte så mycket hår, så det brukar alltid vara smart att finjustera lite när det kommer folk med frisyrer. Plus att alla blir olika, beroende på hudtyp och annat. För att inte tala om hur olika klädsel påverkar känslan i bilden.

Ljussättningsdiagram: en blixt + reflexskärm

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

En stor ljuskälla på ena sidan

Egentligen behöver det uppenbarligen inte vara mer komplicerat än så. Den färdiga bilden som jag hade tänkt den blev till slut en som använde sig av tre olika blixtar, men den här gillar jag också. Speciellt som just den här uppställningen är väldigt flexibel, vilket många andra inte är.

Just porträttfotografering i fotostudio kan annars vara lite krångligt om man ska fotografera ett större antal människor. Vissa är långa, korta, tjocka, har hår eller inte. Osv. Den här typen av ljus kan man nog mer likna vid att ställa upp någon vid ett stort fönster, vilket ofta blir bra.

Blixten stod på ett stativ och själva ljusmodifieraren i det här fallet var min gamla Profoto softbox Octa, en åttkantig softbox med en diameter på 150 cm. Höjden på blixten var ungefär 1,8 meter, så det är lite över ögonhöjd på modellen på bild (kan man se lite på reflexerna i ögonen).

…och en stor reflexskärm på andra sidan

Eftersom bakgrunden var någon slags mellangrå kulör (egentligen vitt bakgrundspapper på rulle, men eftersom den var en bit bort blev den inte ljusare än så) hade det varit synd om Erik skulle smält ihop med den på skuggsidan.

Så jag tog en stor vit två meter hög kartongskiva jag brukar använda till det mesta när det gäller att reflektera eller avgränsa ljus och placerade den på motsatta sidan från softboxen. Det går såklart att använda det mesta som är vitt och reflekterar ljus som reflexskärm, men den här verkade mest praktiskt idag.

Det räckte för att det inte skulle bli kolsvart i skuggorna på den svarta skjortan och så gav det även lite ljus åt skuggsidan av ansiktet. För en skarpare effekt kunde jag nog ha använt en silverfärgad reflexskärm, men då blir det genast ett annan typ av porträtt. Plus att jag som sagt inte hade tänkt att det här var så det skulle vara, det var ju två andra blixtar som skulle varit igång. Sen kan man alltid flytta reflexskärmen närmare eller längre ifrån modellen för att på så sätt styra hur starkt ljuset som reflekteras blir i bild.

Enkel men flexibel ljussättning

Men men, intressant att kanske gå tillbaka till det enklaste enkla ibland. Och det här är nog i den kategorin. Huvudsaken är att man har en stor ljuskälla, annars blir det inte lika förlåtande och flexibelt. Nu skulle modellen kunna vara 20 centimeter kortare eller längre, och det hade ändå blivit ungefär likadant resultat.

Bakgrunden fixade jag aningens i efterhand med Photoshop (jämnade ut lite ljusmässigt), men på det stora hela är bilden bara öppnad i Nikon Capture NX2 och sparad som JPEG.

Ett ljus – flera varianter

Det smarta med det här ljuset, kom jag på (men provade aldrig) är att om man flyttar modell + ljus närmare bakgrunden får man en ljus bakgrund, och vice versa. Sen kan man experimentera med att ha olika mycket upplättningsljus från reflexskärmen (eller prova en silverfärgad) för att se hur det blir.

Flaggar man av ljuset lite från softboxen kan man rätt enkelt skapa en tonad bakgrund som går från ljusare till mörkare, om man vill det.

Den stora poängen med att ha ljuset rakt från sidan är att man inte behöver tänka lika mycket på att ljuset ska komma snett uppifrån i en viss vinkel (samma höjd och vinkel passar inte alla). Här är det rätt rakt på sak, och jag tycker nog det är ett rätt bra ljus då det visar upp hur någon ser ut med lagom mycket ansiktsdrag och rynkor. Flyttar man däremot modellen ”för” långt fram jämfört med ljuskällan kommer det att göra att det inte kommer något direktljus i ögat på skuggsidan av ansiktet, och då blir det genast något annat. Och kanske inte lika användbart. Om man inte fotograferar åt musiker som vill ha det så dvs.

Ska nog vid tillfälle prova vad man kan göra med den här ljussättningen, men kanske försöka att ta mer än bara en bild så jag har lite att jämföra med.

Får återkomma med exempel när jag har dem.

En av årets första porträttfotograferingar i min lilla fotostudio började med att bokförlaget Bonnier Carlsen behövde ett nytaget författarporträtt på författaren, tecknaren, illustratören (och mycket annat) Johan Unenge till sitt bildarkiv.

Ett känt ansikte

Jag har fotograferat Johan (tillsammans med kollegan Måns Gahrton) tidigare (vi har även gjort en kalender för Bonnier Carlsen ihop) så att fotografera honom är mer som att ha en trevlig pratstund än att jobba med att få honom att stå rätt och le fint.

Det är något väldigt skönt med att veta hur någon ser ut och hur de fungerar framför kameran innan man funderar på hur man ska sätta upp blixtarna och ställa in ljuset. Bara det att fotografera en enda person är lyxigt på något sätt, då kan det bli lite mer skräddarsytt och personligt för just det utseendet, inget som behöver fungera för en massa olika ansiktstyper och sånt.

Ljussättning med tre blixtar

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

En beautydish för porträttfotografering

Vissa tycker att man inte kan använda en beautydish för porträtt, om inte modellen har perfekt hy och är typ 16. Det kan väl ha en viss sanning i sig, eftersom ljuset från en sådan kanske lyfter fram snarare än döljer alla möjliga ansiktsdrag, så vill man tona ner rynkor och ta ett mjukt porträtt finns det bättre vägar att gå.

Vid den här porträttfotograferingen placerade jag den väldigt nära, cirka en meter ifrån, Johan för att ändå mjuka upp ljuset aningens. Står den för långt ifrån är det ingen riktigt vits med att använda just en sådan, då blir det bara en liten ljuskälla.

Hög och nära placering av blixten

Efter lite flyttande hittade jag en lagom höjd och ett lagom avstånd, precis så att det blir tydliga skuggor under näsan och i ögonhålorna, men att det ändå kommer lite ljus in i själva ögat och på ögonlocken.

Lite närmare, och det hade blivit lite för mörkt i mitt tycke och kanske inga ”catchlights”/reflexer i ögonen, vilket ofta gör att folk kan se ut som hajar och inte så glada ut. Nu finns där ett litet blänk, och genast ser det mycket trevligare ut.

En reflexskärm för upplättning

Bredvid Johan ställde jag en enkel reflexskärm som egentligen bara är en stor vitt skiva wellpapp, för att reflektera lite av ljuset från huvudljuset. Det kan såklart vara vad som helst man använder till detta, alternativ ett lakan eller något annat vitfärgat. En stor skiva frigolit funkar också bra.

En svart skiva för avskärmning

När man fotograferar i en liten fotostudio får man oftast jobba ganska mycket med att få ljuset att studsa runt så lite som möjligt. Är det större avstånd till väggar och tak brukar det spela mindre roll, men så har jag det oftast inte vid porträttfotograferingar som denna. Då är det bara att försöka styra ljuset så gott det går.

En svart stor pannå placerade jag vid blixten som lyser upp bakgrunden, mest för att inte ljuset från denna inte ska gå direkt in i kameran och kanske skapa reflexer. Det kan vara kul ibland, men inte nu. Sen ville jag inte heller ha något skarpt kantljus på Johans skuggsida denna gång.

Halvtransparent reflexskärm för sidoljus

Jag vet inte om det syns så tydligt på just denna bild, men idén var i alla fall att den blixten som står parallellt med bakgrunden inte bara skulle jämna ut belysningen på denna utan även ljusa upp Johans högra kind lite ytterligare.

Det kan vara en skön effekt att ibland låta de olika ”planen” i ansiktet få olika mycket ljus, det förstärker den tredimensionella känslan i porträtt.

Efter fotograferingen

Jag använde Nikon Capture NX2 för att ”framkalla” detta porträtt, och efter att dragit ner lite på färgmättnaden gjorde jag faktiskt inte så mycket. Lite anpassning av kurvor för att öka kontrasten i vissa delar, men mer var det nog inte.

Nikon 70-200/2.8 VRII som porträttobjektiv

Det här var första gången jag använde mitt nya teleobjektiv i studion för porträtt, och även om det var bra på många sätt tycker jag nog ändå inte det slår 85/1.4 som porträttobjektiv, förutom att man kan zooma då kanske.

Till sist, de gröna siffrorna i diagrammet är avstånd i meter (inte superexakt, men ändå), för de som kan vara intresserade.

Som vanligt, lite för lång text, måste hitta fler bilder att smycka ut de här inläggen med framöver känner jag.

Skriv gärna en kommentar, det uppskattar jag alltid.

Ibland får det stora, mjuka ljuset ta en paus och ersättas av en lite mindre och därmed också skarpare ljuskälla. Istället för att använda min 150 cm Profoto Octa som jag ofta har till porträtt, både ansikte och halvkropp, valde jag att köra huvudljuset med en beautydish (vissa kallar den skönhetsdisk, men det låter rätt trist).

En glad copywriter + två projektledare/strateger

Studiofotograferingen för dagen gällde något så nära till hands som mina hyresvärdar, reklambyrån BKC Sthlm, som jag hyr kontorsplats hos. Två av de jag fotograferat porträtt av har en separat verksamhet nischad mot fastighetsbranschen, läs mer om detta på Property People.där de arbetar med place branding och andra saker som hjälper fastighetsägare och andra att bli bättre.

Klicka på bilden för fler ljussättningsdiagram

Ljussättning för halvkroppsporträtt med beautydish

I vanliga fall när jag fotograferar personalporträtt eller vanliga porträtt av grupper brukar jag använda en stor ljuskälla/ljusmodifierare som huvudljus. Mycket för att det är praktiskt med ett ganska förlåtande ljus som passar olika ansiktstyper, hudtyper och utseenden.

Men, nu var det bara tre personer, och eftersom jag vet hur de ser ut och har fotograferat dem förut kunde jag tillåta mig själv att ha ett lite spetsigare ljus. Ett som kräver att modellerna håller sig inom ett ganska litet område och att det inte är så stora skillnader i deras längd. Man kan givetvis flytta på blixtarna, men det gjorde jag inte idag.

Inte riktigt som solljus, men lite

Beautydishen som var på ungefär 2,5 meters höjd riktades rakt mot ansiktet. Eftersom den inte hade något raster lyser den upp ett ganska så stort område och ger relativt hårda och definierade skuggor. Istället för att mjuka ut ansiktsdrag och dölja rynkor som en stor softbox gör, händer snarare det motsatta här. Allt blir väldigt tydligt. Vissa tycker att en beautydish inte passar för folk över 20, men jag tycker nog att det har sina poänger att inte få alla att se ut som dockor hela tiden.

Lite Mycket ljus i håret

För att kontra detta lät jag en Profoto Magnum-reflektor stå för kanljuset/hårljuset bakifrån. Utan den hade det blivit väldigt mörkt på skuggsidan och personen på bilden hade smält ihop med bakgrunden på ett trist sätt.

Just en Magnum-reflektor ger otroligt skarpt och väldigt mycket ljus, så för att det inte skulle bränna ut alla högdagrar satte jag ett lager ND-filter (gråfilter som minskar ljusgenomsläppet) för att få ner effekten lite. Det blev vissa små delar av det belysta håret som inte har några detaljer kvar och är i princip kritvitt, men det tycker jag funkar ibland. Roligare dynamik om inte allt är perfekt jämt.

Grått, belyst bakgrundspapper

Bakgrunden var en rulle mellangrått bakgrundspapper som inte var helt nedrullad, därav det lite ljusare längst ned i bilden. För att det inte skulle bli för mörkt och trist placerade jag en studioblixt på golvet med ett raster på för att lysa upp delar av bakgrunden och skapa lite toningar.

Lite lens flare också

Hårljuset satt på en autopole precis bredvid bakgrundspappret och var inte avskärmad mot objektivet, så lite ljusspill gjorde att det blev en lätt linsöverstrålning (lens flare) uppe i högra hörnet. Det hade varit lätt att få bort med hjälp av retusch eller bara placera en svart pappskiva där, men jag tycker att det passar in på något sätt.

Utrustning som användes

• 3 st Profoto Compact-blixtar
• 1 Beautydish
• 1 Magnum-reflektor
• 1 Grå pappersbakgrund
• 1 Normalreflektor med raster
• Några stativ
• 1 Nikon D700

Retusch

Jag behövde i princip inte retuschera alls i Photoshop, lite färgkorrigeringar i Lightroom och sen lät jag det vara. Börjar man pilla med bakgrunden är det lätt att det blir för perfekt och nästan känns frilagt, så jag var nöjd som det var.

Som sagt, inte ett ljus som passar alla, men kul att använda ibland.

Klicka här om du vill se min portfolio.

Skriv gärna en kommentar, då blir jag glad.