Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).
Den mest flexibla ljussättningen
Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.
Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan
Svenska modeskaparen Fräulein von Hast(klädmärket heter så) anlitade mig före sommaren för att fotografera ett par av deras kollektioner med drygt 100 plagg. Produktbilderna skulle sedan användas till deras nya webbshop så det behövdes inte bara bilder på kläderna rakt framifrån utan även från olika sidor och i olika varianter.
Jag har tänkt länge på att skriva ihop ett litet reportage om hur jag gjorde, hur ljussättningen vid produktfotograferingen av så många olika bilder såg ut och lite vad jag har lärt mig av arbetsgången. Som tur var tog jag lite ”behind the scenes”-bilder från plåtningen så det inte bara blir text, utan även lite bilder från bakom kulisserna i fotostudion tillsammans med exempelbilder och några färdiga produktbilder.
David Hobby som driver bloggen Strobist.com, som även har en grupp på Flickr med 74.900 medlemmar och 348.341 bilder, verkar ha upprört vissa av hans anhängare rejält.
Hur då?
Jo, efter att ha skrivit bra och väldigt genomtänkta inlägg den senaste tiden om hur han har tänkt inför ett köp av ”Big Lights”, slarvigt översatt studioblixtar där han testat och funderat på AlienBees(säljs nästan bara i USA, men verkar ha en trogen skara användare), Elinchrom och Profoto.
Han valde Profoto, och skrev ett lika långt inlägg om varför, hur han hade tänkt och vad det blev för produkter han köpte till slut.
Läs gärna alla inlägg om du funderar på att köpa studioblixtar, det finns massvis med smarta grejer man kan tänka på, sen beror det såklart på budget och personliga preferenser vad man väljer, men han har verkligen gjort sin hemläxa och funderat igenom sitt val ordentligt. Klart läsvärt.
Vilket svek (?)
Problemet verkar, om man läser kommentarerna till senaste nyheten, att herr Strobist nu har köpt stora blixtar för massor med dollar, och därför har ”svikit” alla som sett upp till honom och blivit inspirerade av att han kunnat göra så mycket med så små resurser.
T ex en snoot av tejp och några sugrör, eller använt ett paket flingor för att avgränsa ljuset från blixten. Och till råga på allt, får bilderna publicerade i tidningar.
Själv förstår jag mig inte på den där mentaliteten, men tråkig är den hursomhelst. Varför vara avundsjuk på någon som lagt ner så otroligt mycket tid på att dela med sig av sin kunskap?
Jag har som säkert framgått varit en väldigt nöjd Profoto-kund de senaste åren. Började med att köpa det s.k. Sverigepaketet som då bestod av 2 st Profoto Compact 300, två Manfrotto-stativ, ett svart paraply med vit insida och ett halvgenomskinligt vitt, plus en väska.
När Profoto släppte deras kompaktaggregat D1(en modern och mycket bättre variant av Compact) gjorde de samtidigt några väldigt enkla och bra instruktionsfilmer som presenteras av fotografen Tony Corbell som verkligen är en skön typ. Riktigt bra på att lugnt och sakligt visa olika saker man kan göra bara genom att vrida, vända och flytta på sina blixtar.
Studioporträtt med en blixt
Studioporträtt med två blixtar
Studioporträtt med tre blixtar
Studioporträtt med fyra blixtar
Inget märkvärdigt egentligen, men otroligt bra samtidigt. Tål att ses lite då och då, speciellt om man vill lära sig grunderna i porträttfotografering i studio med olika många blixtar. De är som sagt ganska grundläggande, men bra.
Grejen med alla filmerna är att de visar på hur enkelt det kan vara om man bara tar sig tid att experimentera lite. Sen kan man såklart göra på tusen olika sätt, och bildbehandla bilderna hur man vill för att få fram helt olika resultat. Men grunderna är ändå bra att ha sittandes i ryggmärgen.
Jag brukar sällan orka att titta på Youtube-filmer, mest för att de så ofta innehåller så mycket dötid. Men ibland hittar man bra saker, och då är ju en bra producerad film med lite blandat från bakom kulisserna och de färdiga bilderna väldigt bra underlag om man vill lära sig hur saker görs.
Skriv gärna en kommentar om du har några bra tips, tack.
Det här är ingen ny bild på Stina Wirsén. Femina behövde en bild till ett reportage om en av Sveriges bästa illustratörer i min mening, och hittade denna på min webb från en fotografering jag gjorde för typ tre år sedan för bokförlaget Bonnier Carlsen och deras katalog. Så de köpte rättigheten att använda den, vilket såklart är väldigt roligt. Händer mig väldigt sällan.
Det roliga med att ha en rätt omfattande webbportfolio, tycker jag, är att det finns så många ingångar för företag att hitta mig. Även om man inte alltid tycker att bilderna håller. Men just denna är jag barnsligt förtjust i fortfarande, även om den inte alls är en sån bild jag skulle ha tagit idag.
Ett enkelt porträtt med två blixtar
Bilden är tagen på den tiden jag faktiskt bara ägde två studioblixtar, hade köpt ”Sverigepaketet” från Kameradoktorn tidigare och det innehöll just två blixtar, två paraplyer och två stativ. Plus en väska.
Och bokförlaget ville ha bilder till katalogen som var nästan kolsvarta i bakgrunden för att kunna lägga text lite överallt på sidan. Så vad gör man med två blixtar?
Jag använde den ena Profoto Compact 300 med en mellanstor softbox som huvudljus högt upp på ett stativ ganska nära modellen, och den andra med ett svart paraply bakom/ovanför för att ge ett hårljus och separera personen aningens från bakgrunden.
Det som är lite klurigt att visa med ett diagram som bara visar hur det såg ut från ovan är att förklara var blixten med paraplyet egentligen stod. För det minns jag rätt tydligt. Det var inte så högt i tak, och på den tiden hade jag inte mina bakgrunder uppsatta på autopoles(för att spara golvutrymme) utan de hängde på en bakgrundshållare/stång som i sin tur hängde på två stativ.
Krångel i små utrymmen
För att ljuset bakifrån skulle ”komma åt” modellen sänkte jag bakgrunden så mycket det gick utan att rullen syntes i bild, och ställde stativet med blixten bakom bakgrunden med paraplyet ovanför, så det ”tittade” ner på bakhuvudet och håret.
Det hade såklart varit enklare att ha lite mer takhöjd, eller åtminstone ett bomstativ med motvikt för att slippa krångla, men det här var vad jag hade att arbeta med.
Sen kunde man såklart ha ställt stativet med blixten bakom modellen, och helt enkelt retuscherat bort det i Photoshop efteråt. Då skulle man inte se hur skynklig bakgrunden var.
Inte så erfaren, men ändå ok
Men, ibland är det rätt skönt att gå tillbaka till gamla bilder och se hur man kunde ha förbättrat det med de kunskaper och erfarenheter jag har idag. Fast det är fortfarande en bra bild, och jag gillar den skarpt. Så då gör inte alla dessa halvmissar något. Sen skadar det inte att ha en person som blir väldigt bra på bild och uppenbarligen tyckte att det var lite kul.
Fotograferad med en Nikon D2x, ett 17-55 mm/2.8 Nikkor-objektiv och konverterad till svartvitt i Photoshop. Det fanns lite ljusare nyanser i den svarta bakgrunden, men dem tog jag bort för att få den att fungera i layouten.
Bilden ska vara med i senaste numret av Femina som sagt, som jag tyvärr inte sett än. Ska försöka hitta tidningen innan den försvinner från butikshyllorna. Alltid kul att bli publicerad.
