Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).

Den mest flexibla ljussättningen

Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.

Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan

Ljussättning för alla

I min bok är nog den mest användbara ljussättningen den som klarar av långa som korta personer, tjocka och smala, de med hår och de utan, ljus hy eller mörk, små ögon och stora, plus att den ska ge ett livfullt intryck hos personen (ljus i ögonen, oavsett storlek).

Sen skadar det inte om bilderna blir bra i både stora och små format (det är inte alltid så självklart). Blir porträtten lika bra i svartvitt som färg är det såklart också ett plus. Utan att behöva bli tråkiga och platta.

Med eller utan bakgrund

Viss ljussättning fungerar jättebra i en viss miljö men faller platt om man skulle få för sig att frilägga personen på bilden, det omvända är ju rätt vanligt det också. Det mest praktiska är såklart om det kan fungera som en grundljussättning man kan bygga vidare på beroende på vilken miljö man hamnar i.

Ska gärna fungera i små lokaler också

Det kanske är det sista men ack så viktiga punkten, för det där konferensrummet som man blev lovad att kunna bygga om till en tillfällig fotostudio visar sig ofta vara betydligt mindre än vad som är roligt eller användbart.

Takhöjden är kanske det minsta problemet, för är det alldeles för lågt kan man alltid låta de som ska fotograferas sitta på en stol, och kanske vid ett bord (som då kan extraknäcka som reflexskärm).

Ljus vi är vana att se

Alla som har läst en serietidning eller kanske t om försökt lära sig teckna vet att det ska vara en liten skugga under näsan, lite skugga under hakan och gärna något som definierar käkbenet litegrann. Och ofta att ljuset kommer lite från sidan så att ansiktet känns lite mer tredimensionellt, t ex utmed ena kinden.

Kolla t ex på den klassiska tecknaren och instruktören Andrew Loomis och hans anatomiböcker för tecknare, finns att beskåda på Fineart.sk gratis om man kan tåla att de dyker upp litet nakenbilder ibland (inget att oroa sig för egentligen då det bara är som krokimodeller fast på nätet).

Det mesta av hans lektioner bygger på ungefär samma ljussättning, lite hårt ljus för att det ska vara enkelt att rita en förenkling av ansiktet, och lite uppifrån från sidan. Och det är väl så det blir enklast, när ansiktet delas in några olika plan/skivor/delar/områden med väl definierade kanter.

Ljussättning med två blixtar

Krångligare än såhär behöver det nog inte vara för att få till bra porträtt som fungerar för olika ansiktstyper. En beauty dish som huvudljus och en softbox som kantljus (och även för att lysa upp den vita pappersbakgrunden).

Det går såklart att använda ett silverfärgat eller vitt paraply som huvudljus, eller en softbox. Placeras de en så pass lång bit ifrån ansiktet som här blir de ändå mest en rätt liten ljuskälla som kommer ge ett relativt hårt och kontrastrikt ljus med tydliga skuggor. Vill man ha mer skugga på ena sidan av ansiktet är det bara att flytta blixten längre från kamerans ”axel”, i det här fallet mer till vänster.

Lätta upp skuggor

Blir skuggorna för mörka kan man placera en reflexskärm till höger om modellen sett från kameran så kommer det genast bli mjukare kontraster. Alternativt placera modellen hyfsat nära en vit vägg, så behöver man ingen extra utrustning.

Effekten av kantljus

Kantljuset som kommer snett bakifrån kommer troligtvis att ge olika resultat på olika personer, se exempel ovan. Det finns en poäng med att inte ha det för lågt då det kan lysa upp hakan underifrån bakifrån för mycket, och då försvinner skuggan under hakan som är rätt bra att ha där.

Beroende på om modellen har en stor frisyr eller väldigt mycket skägg kommer effekten att variera. Men på exemplen ovan är det mer att det visar på skillnader i hudtyp och struktur. Vill man minska släpljuseffekten (som förstärker strukturen i huden) kan man alltid försöka att mjuka upp ljuset ytterligare, med något slags diffusionsmaterial.

Tänk på öronen

Det klurigaste (nästan) med kantljus bakifrån är nog att hitta en vinkel så att ljuset inte lyser genom örat på modellen, inget problem såklart om det finns en frisyr som örat kan gömma sig i. Eftersom öron är rätt tunna och fulla med blodkärl är det lätt att det ser som som något väldigt rött, och det är inte så kul. Röda öron förknippas ju ofta med saker man kanske inte vill tänka på när det gäller vanliga porträtt.

Som vanligt användes Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och en Compact 600R), en Nikon D700 med ett 85mm/1.4. Efterbehandling gick via Nikon Capture NX2 och sedan en liten vända i Photoshop CS4 (har inte hunnit installera CS5 än) för att sedan importeras i Lightroom 3 som är smidigt när man enkelt vill göra olika versioner av bilderna, t ex beskurna ansiktsporträtt.

Har man ingen reflexskärm med sig när man ska fotografera porträtt utomhus en mulen dag kan det lätt bli mörka skuggor i ögonhålorna på de man ska avporträttera. Och det är inte så kul.

Livlösa kolsvarta ögon gör att de flesta ser just livlösa ut, inte det minsta trevligt. Det brukar räcka med ett litet blänk för att det ska ändras i ett nafs, och då kan ett A4-papper vara tillräckligt, om man såklart inte har något större.

I det här fallet fotograferade jag några företagare på en innegård till en tidningsartikel, och från att det var fint väder med fint solljus som studsade ner via de vita fasadväggarna kom plötsligt molnen och gjorde allt rätt trist ljusmässigt.

Med lite hjälp av kopieringspapper och den som inte skulle fotograferas som höll upp pappret så det studsade in lite ljusblänk i nederkant på ögonen tycker jag det blev rätt bra till slut med tanke på förutsättningarna. På den lilla bilden ovan till höger syns papperskanten lite i nedre högra hörnet, närmare kunde han inte hålla den utan att förstöra bilden.

Improviserade reflexskärmar

Det optimala är såklart att använda en riktig reflexskärm för utomhusporträtt, så stor att den också minimerar eventuellt färgstick från upplyst gräs eller någon annan färg som plockas upp i reflektionen. En vit häst kan också fungera som reflexskärm ibland. Eller en stor bit frigolit som låg och skräpade på ett bygge i närheten.

Andra lösningar utan reflexskärm

Fotografera porträtten i profil eller lite vinkel åtminstone gör att skuggorna under ögonen inte gör lika mycket, som på bilden ovan. Eller så försöker man att inte vara så nära, då tycker jag inte heller att det stör direkt att det blir markanta skuggor, det är snarare en fördel om det blir lite kontraster.

Har man provat allt detta, och inte hittar någon ljus vägg som kan hjälpa till med ljussättningen lite grann (eller ett vitt/ljust bord som annars är en utmärkt reflexskärm för det mesta) kan det såklart alltid fungera att gå tillbaka till det klassiska Facebook-porträttet och fotografera lite uppifrån. Har man ingen stege kan

Brukar göra underverk för eventuella dubbelhakor, påsar under ögonen och ge ett jämt, fint ljus i hela ansiktet tillsammans med ljusa ögon fulla av liv (och reflektioner). Förutsatt det inte är för starkt solsken och alla kisar.

Eller så ser man till att alltid ha med sig en reflexskärm (eller börjar gilla upplättningsblixt).

När jag fotograferade porträtt för annonskampanjen jag nämnde tidigare, porträttfotografering till reklamkampanj (en ljussättning som använde fyra blixtar och massor med reflexskärmar m.m.), har jag försökt förenkla den ljussättning till ett minimum som krävs för att få ett bra porträtt. Det är lätt att krångla till det, men betydligt svårare att förenkla det utan att det blir trist.

Sen ville jag inte att alla bilder skulle se exakt likadana ut, men det är ju bara en bonus i sammanhanget.

Ansiktsporträtt med en blixt

Efter att ha tagit bort (eller snarare stängt av) båda blixtarna bakifrån, var det bara en blixt kvar för detta porträtt. Plus en silverfärgad reflexskärm under modellens ansikte och en vit reflexskärm (vit vikvägg i papp) för att lätta upp skuggorna på skuggsidan av ansiktet.

Ljusa ögon och mjuka skuggor

Det tror jag är själva kärnan i de här porträtten. Och kanske även mjukheten som kommer av att det är ett relativt kort skärpedjup som gör att fokus ytterligare centreras på ögonen.

Fotografera lite från ovan

För det mesta när jag fotograferar porträtt utan någon koppling till miljö (utomhus, kontorslandskap etc) brukar jag låta mina modeller få stå upp. Det är bra på många sätt, speciellt för hållningen.

Ibland är ett sittande porträtt, åtminstone ansiktsporträtt, väldigt mycket enklare att arbeta med. Modellen behöver inte bry sig så mycket om var de ska göra av sina händer eller hur de ska stå. De kan bara sitta där, bekvämt och fokusera på att få till en naturlig min.

Hur kan man förbättra porträtten?

Porträttfotografering med fyra blixtar

Utan att använda fler blixtar skulle man på ett relativt enkelt sätt kunna få lite mer stuns i de här porträtten. Det skulle dock troligtvis kräva lite stativ och gärna med bom, för att kunna positionera reflexskärmar av olika slag på ett sätt så de kan göra det jobb som blixtar annars gör.

Nu gillar jag de här bilderna, så att de flyter ihop aningens med bakgrunden stör mig inte, men vill man lösa det enkelt skulle man kunna placera reflexskärmar av något slag (vitt eller silverfärgat papper) bakom modellen på sidorna så de kastade tillbaka ljus och skapade ett svagt kantljus eller hårljus. Men, en blixt är såklart enklare och lättare att handskas med, skulle jag nog säga. En silverfärgad reflexskärm är kanske det bästa valet om man ska få ljus att studsa tillbaka med någon slags effekt, vita varianter sprider snarare ljuset lite hur som helst.

Vill du se alla porträtt sida vid sida och jämföra effekten av en blixt eller flera så hittar du dem här; Porträttfotografering annonskampanj Amendo, i min portfolio. Så snart jag har alla annonser ska jag visa upp dem också, kan ju vara lättare att se bilderna i den ”miljö” de användes i.

Hade jag följt Strobist-principen skulle jag inte behöva släpa med mig så mycket studioutrustning när jag är ute och fotograferar hos kunder på uppdrag, åtminstone inte när det gäller porträttfotografering och personalfotografering.

Min packningslista för personalfotografering

Nu är inte den helt satt i sten, och det kan variera lite beroende på uppdrag, ljussättning och humör. Men, för att visa på ett ungefär hur det ser ut när allt är uppackat på ett bord så ser det ut som på bilden ovan. Stativ, studioblixtar, softboxar, paraplyer och sladdar i massor.

• 4-5 st studiostativ
• 1 st kamerastativ
• 3 st Profoto Compact (2 st 300 & 1 st 600R)
• 1 st 1×2 meter reflexskärm
• 3 st nätsladdar
• 2 st förlängningssladdar/dosor
• 1 st vitt paraply
• 1 st svart paraply
• 1 st Profoto softbox Octa 150 cm
• 1 st Profoto Speedring
• 1 rulle silvertejp
• 1 paket häftmassa
• 2 st reflexskärmshållare
• Snöre
• Måttband
• 2 st synksladd
• vitt tyg
• ND-filter
• klämmor
• spännband

Just denna utrustning var anpassad för en personalfotografering jag har gjort för Poolia ett par gånger tidigare (här hittar du skiss över tidigare ljussättning), och bilderna ska friläggas innan de monteras in på en bakgrund, så jag behövde inte tänka på att få till en bra bakgrund direkt.

Portabla fotostudion uppackad

Fast portabel är nästan att ta i, den fyller två halvstora avlånga väskor och väger ett par kilo totalt. Inget man vill bära längre sträckor vet jag (en gång var det snökaos och ingen taxichafför ville arbeta, så jag vet).

Softboxar tar plats

För det mesta i porträttväg fungerar det här. Jag använder nog oftare softboxar än paraplyer, då man har betydligt bättre kontroll över ljuset, men för detta tillfälle räckte blixtparaplyer bra. En softbox i sig tar kanske inte så stor plats när man vikt ihop den, men Profotos speedringar (för att koppla fast softboxen på blixtaggregatet) är lite otympliga i en smal väska. Så för denna gång blev det bara en sådan.

Tror att det var ungefär samma utrustning som när jag gjorde en personalfotografering på plats hos fastighetsmäklare tidigare i år. (Samma gång jag var tvungen att släpa mig genom snön på vägen hem för att taxichafförerna inte gillade underlaget).

Stativ är A och O

Man kan nog aldrig ha för många lätta stativ. Varje gång jag är korkad och tar med för få kommer jag på att jag nog hade behövt ett till. Visst, man ska inte glömma något av det som står på listan, men att ha några stativ extra förenklar det mesta.

Man vet aldrig hur det ser ut på plats (om man inte kollat det innan dvs) och ett stativ tillsammans med några klämmor eller snöre eller tejp kan lösa det mesta, bli en bra bakgrundshållare eller avskärmare. Eller vad som helst.

Sladdar också, gärna långa

På den här typen av uppdrag tar jag nästan alltid med mig mina Profoto Compact-blixtar, en vacker dag ska de uppgraderas till D1:or eller så ska jag bli mer mobil och köpa en till AcuteB 600R (eller med Air, vi får se).

Men, tills dess är det dessa som gäller, och då behöver man el. El från ett eluttag, eftersom de gillar nätström. Och för att komma åt el behöver man sladdar, ibland väldigt långa eftersom eluttag kan sitta lite överallt. Oftast långt bort från där de behövs. Så många sladdar är alltid bra. Men tar plats de också.

Det går såklart att experimentera med ett portabelt batteri (sinuskonverterare kallar vissa dem, tror jag) från Innovatronix, men det har jag aldrig provat. Och är man ändå där det finns el känns det lite onödigt mycket att släpa på.

En, men gärna flera reflexskärmar

I min lilla fotostudio har jag alla möjliga typer av paneler och reflexskärmar, men de är rätt otympliga (2×3 meter stor vikbar pappskärm t ex). Då är det oslagbart med ihopfällbara reflexskärmar, gärna med någon slags ram i plast eller aluminium.

De där man brottas med att fälla ihop som man lägger i en rund väska tycker jag är bökiga att bära med alla andra väskor. I mindre format är de mer praktiska dock. Det smarta med de som har en ram är att när den väl står där med sitt stativ har man genast många ställen att fästa andra saker på om om det behövs.

Det går att ha mindre utrustning

Första gången jag fotograferade personalen på Poolia använde jag tre blixtar, två reflexskärmar och en bakgrund jag hade med mig. Nu när jag vet vad jag behöver har jag skippat bakgrunden och fotograferar mot en vit vägg istället, och en av reflexskärmarna gjorde inte så mycket nytta, så den fick stanna hemma.

Den blixten som är riktad mot den vita väggen är inte livsnödvändig, men bra. Utan den blir bakgrunden inte helt vit och det gör friläggningen aningens mer tidkrävande. Men det skulle gå bra utan den också.

Till sist, måttbandet

Ett sista tips innan jag hejdar mig. Glöm inte måttband, det är otroligt smidigt om man vet innan hur långt det ska vara (ungefär) mellan modellen, blixtar, reflexskärm och bakgrund när man fotograferar samma sorts bilder vid upprepade tillfällen. Det går så mycket snabbare att ställa upp allt och sedan finjustera istället för att uppfinna hjulet på nytt.

Det var nog allt.

Ett av mina senaste fotouppdrag från Bonnierförlagen var att fotografera några porträtt av den otroligt talangfulla tecknaren Kim W Andersson, känd från t ex serietidningen Nemi med serien Love Hurts (och nyligen Puppy Love).

Själv har jag alltid fått höra att ”du är så bra på att rita”, åtminstone när jag var yngre, men när jag träffar tecknare som Kim, eller t ex Peter Bergting (han som t ex tecknat Gängkrig 145, skriven av Jens Lapidus), känner jag att det inte riktigt är rättvisande. För vad är då de?

Nu var det inte det jag skulle göra, utan det gällde en gammal hederlig porträttfotografering som bokförlaget kommer använda så mycket de bara kan (hoppas jag) för att marknadsföra Kims inblandning i kommande boken ”Spindelbarnen” han gör tillsammans med författaren Gudrun Wessnert (som jag såklart också fotograferat).

Lite bildsök är alltid en bra förberedelse

Inför alla porträttfotograferingar jag gör, och kanske speciellt när det gäller författarporträtt, brukar jag göra en enkel bildsökning på Google för att se om det finns några bilder på personen i fråga.

Det brukar vara en bra start när jag ska bestämma mig för vilken ljussättning jag vill använda mig av. Beroende på hur bilderna ska användas (pressbild, personalbild etc), vilken typ de ska vara (officiellt och strikt eller mer personligt och lekfullt) och hur personen ser ut (stor, liten, mycket hår, inget hår etc) kan man ju anpassa ljuset så man får fram den bild man vill ha. Om allt går som man vill, dvs.

I det här fallet var ”samlarkortet” det som dök upp mest i sökningen, så jag utgick lite från det (inte stilen, men hur han såg ut). Det visade sig att så inte riktigt var fallet. Visst, vissa likheter fanns, men inte så man ramlade av stilen direkt.

Ljussättningsdiagram för tecknarporträtt

Klicka på diagrammet för fler ljussättningsdiagram

En beautydish och lite upplättningsljus

Efter att ha tittat på de bilder som fanns på Kim bestämde jag mig för att köra på en ljussättning som skulle markera han ganska tydliga ansiktsdrag på ett bra sätt. Och med bra sätt menar jag tydligt, eller accentuerat sätt (om jag får svänga mig med lite ovanliga ord). Dvs att hans framträdande drag skulle bli ännu mer tydliga.

För detta använde jag en Profoto beautydish (Softlight Reflector) som huvudljus, och det är den som gör hela bilden egentligen. Med ett raster på hamnar ljuset från denna bara på honom och utan några andra ljuskällor hade det blivit väldigt mycket kontrast och troligtvis väldigt hårda skuggor också.

Upplättningsljus en bit bort

För att skuggorna inte skulle bli så djupa och mörka ställde jag en mellanstor softbox så långt bort som mitt lilla rum tillåter och använde även ND-filter på denna för att få ner effekten ytterligare.

Ljuset från denna sprider sig lite i rummet via vita väggar, så det hade nog gått lika bra att använda ett paraply eller egentligen vad som helst. Men, en softbox använde jag. Huvudsaken var att det fanns tillräckligt starkt allmänljus som kunde få bort det svartaste svarta ur bilden.

Svagt blixtljus för kort skärpedjup

Huvudljuset kom från en Profoto AcuteB 600R inställd på sin lägsta effekt för att få så lite ljus som det gick via min beautydish. Jag ville använde en bländare på 2-någonting (det blev f/2.5) för att få ett porträtt med kort skärpedjup.

Tillsammans med mitt favoritobjektiv för porträttfotografering, ett 85 mm/1.4 från Nikon, blev det ett porträtt där en väldigt liten del av ansiktet ligger i fokus (detta gäller främst ansiktsporträttet, går man lite längre ifrån så är effekten inte lika synlig).

Problemet med att fotografera med ett så kort skärpedjup är att det försvinner många bilder vid urvalet. Även om en bild ser jätteskarp ut på rätt ställen i kameran så kan det visa sig på skärmen att skärpan låg halvvägs upp på näsan eller ögonbrynen när man ville ha skarpa ögon. Och det är ju trist.

Tillsammans med två andra blixtar för hårljus och kantljus blev det ett porträtt där det både finns markerade skuggor och en upplyst oskärpa från tinningarna och bakåt. Den mellangrå pappersbakgrunden blev ungefär så mellangrå som den ser ut, och det fungerade bra med hans mörka tröja som hade ett tacksamt mönster av färgare linjer som livade upp det hela lite.

Efterbehandlat och ganska naturligt

Den övre bilden (den med en tatuering) redigerade jag bakgrunden på så den har en helt jämn kulör. Det ser, i min mening, inte helt naturligt, och nästan lite inklippt, ut. Men, poängen med detta är att bokförlaget kan förlänga (förstora bakgrunden alltså) bilden åt vänster och uppåt om de skulle vilja använda bilden på ett sånt sätt.

Det brukar uppskattas när bilder ska använda i någon slags layout, att det finns bilder man kan lägga text på utan problem, gärna med stora ytor av en jämn kulör eller låg kontrast. Så jag gjorde en sådan variant.

Den andra bilden är inte fixat på det sättet och blir alltså aningens mer ojämn, men jag gillar nog när det ser lite naturligt och lite levande ut i bakgrunden, även om det bara är en grå bakgrund.

Alla bilder är skärpta på väsentliga delar genom att lägga på Smart Sharpen på ett Smart Object (mycket smart) och sedan maskera de delar man inte vill ha skarpa. Det är ju ingen bra idé att skärpa bakgrunden t ex när man gjort sig sånt besvär att hålla den oskarp. Det blir mest att man förstärker det brus som finns i alla bilder. Helt i onödan.

Så, nog om detta. Gå nu istället och kolla på den otroligt duktiga Kim W Andersson och hans underhållande och innehållsrika webb. Läsvärd och sevärd, även om man inte kan rita lika bra.

Nu senast fick jag möjligheten att fotografera några skådespelarporträtt åt en svensk skådespelerska, Violetta, som behövde några bra och enkla bilder som visar hur hon ser ut. Lite som fotomodeller har sina portfolios behöver ju också skådespelare visa upp sig, och det ska ju helst vara så rent och avskalat som möjligt. Resten får de fixa när de väl ska in i en roll, med allt vad det innebär.

Idén var att ta några bilder utan make-up och inte retuschera dem mer än nödvändigt (detta var dock i februari, och då kan alla behöva en liten släng Photoshop). Men man vill ju att det ska vara hyfsat verklighetstroget.

När man har lyxen att få en modell med lite mycket kameravana (ok, mer filmkameror än stillbild kanske) så kan man tillåta sig att krångla till det lite mer. Så, bort med det stora ljuset som jag så ofta kör och in med en klassisk clamshell där en beautydish fick agera huvudljus ovanifrån. För att det skulle bli en ”clam” (mussla) av det hela behövs något underifrån, och för detta använde jag en mellanstor softbox (Profoto 60×90 cm).

Ljussättning för skådespelarporträtt

Klicka för fler ljussättningsdiagram

Beautydish uppifrån (med raster)

Har tyvärr inga mått och avstånd antecknade för denna, men modellen satt ned på en stol och utifrån det kan jag väl gissa att blixten med beautydish var en bit ovanför och framför hennes huvudhöjd, riktad rakt mot hennes ansikte. Eftersom jag ville fotografera lite lite ovanifrån kunde jag inte ha den för nära eftersom den då skulle skymma ansiktet, och det är ju synd när man ska ta porträtt.

Kolla riktningen på ljuset

När man använder raster på ljusmodifierare (softboxar och sånt) är det smart att kolla så riktningen är rätt även för den person som ska fotograferas, använder man sig själv som testmodell kan det ju skilja lite i längd och det är ganska petigt när man sätter på ett raster eftersom ljuset får en så mycket smalare ljuskägla.

Vilket kan göra att det ljus som träffar dig själv perfekt i ansiktet hamnar i bröstet eller håret på den du ska fotografera, beroende på längd. Det kan ju såklart vara en effekt att låta det bli så ibland, för att få ett annorlunda ljus, men då är man i alla fall medveten om det.

En softbox underifrån för ögonen & skuggorna

Softboxen som jag placerade framför modellen på golvet (eller snarare, på ett lågt golvstativ) riktades uppåt så det gav ett blänk (catchlight) i nederdelen på ögats iris. Ju större reflektor eller ljuskälla, desto större blänk (eller så placerar man allt närmare bara).

Det ger en rätt skön effekt att iris blir så ljus. Ganska lätt att uppnå en solig dag utomhus om man har ett silvrigt cafébord i närheten, eller bara ett vitt bord. Men, som David Bicho (kolla gärna hans blogg också, klart läsvärd), en väldigt inspirerande och duktig fotograf kommenterar på D70sveriges forum blir det lätt ljus underifrån under nästippen (som på den liggande bilden ovan och nedan) och om det är snyggt eller inte är ju en smaksak. Just på denna bild tycker jag nog det funkar, men det är ju lätt att det kan se konstigt ut med för tydligt ljus underifrån.

Bakgrundsljus med modifikation

För att hennes kolsvarta hår inte skulle smälta in i den grå bakgrunden som nästan var svart eftersom den inte fick något direkt ljus från varken softboxen eller beautydishen placerade jag en blixt på golvet med ett raster för att ge en liten upplättning/toning åt mittpartiet. Denna effekt förstärkte jag lite i efterhand för att det skulle bli aningens tydligare.

Till nästa gång

Det jag tror mig har lärt mig av detta är nog att den här typen av ljussättning ska man göra med lite tajtare utsnitt, dvs gå lite närmare. Tror den blir roligare om det nästan bara är ansiktet man ser. Sen kan det nog bli enklare att få till effekten med blänk i ögon och sånt om man fokuserar på ansiktet med en liten inramning av håret. Sen kanske en ljusare bakgrund kunde livat upp det hela också. Då kan man också flytta blixtarna närmare och styra det mer noga.

Men men, det här vad vad jag hade tänkt och jag och Violetta är nöjda med resultatet. Målsättningen var som sagt att producera bilder som inte skulle vara alltför konstlade eftersom de ska användas för att visa upp hur hon ser ut på ett hyggligt neutralt sätt utan att vara tråkiga.

Som vanligt var det en Nikon D700 med ett 85 mm/1.4 som tog bilderna, jag stod bakom. Och tre Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och två Compact), en beautydish, en 60×90 cm softbox och en reflektor med raster. Plus en mellangrå pappersbakgrund.

Har jag missat något, kommentera gärna.

I min strävan att ha fotograferat varje författare i Sverige minst en gång kom turen till debuterande författare (författarinna, kan man säga det?) Anna Ehring som kommer med en barnbok under 2010.

Hon var en fantastisk modell, som så många är när de väl kommer på att det är rätt kul att få sitt porträtt taget. Och i hennes fall skadade det nog inte heller att hon varit skådespelare tidigare i livet.

För Bonnierförlagen i allmänhet och barnboksförlaget Bonnier Carlsen i synnerhet skulle vi ta några olika porträttbilder som används som författarporträtt i böckerna, marknadsföring och givetvis på deras webbplats.

Clamshell för mjuka närgångna porträtt

2 blixtar och 2 reflexskärmar

Eftersom det inte är så högt i tak i min lilla fotostudio har jag börjat köra mer sittande porträtt, och då har man genast mer plats uppåt, vilket är ett måste om man ska få till den här ljussättningen.

Precis som i porträttet av Sarah Sheppard och barnboksförfattaren Ulf Nilsson använde jag mig av en ”clamshell”-uppställning för huvudljuset. Det är ganska nytt för mig med studioblixtar, inte blixtarna utan ljussättningen, men det blir väldigt lättjobbat och det ljuset gillar verkligen ansikten. Och speciellt ögon.

Det man egenligen behöver för det här är bara en blixt, den andra använde jag för att göra en ljusbox av bakgrunden.

Relativ storlek på ljuskällan

Som så ofta annars använde jag mig av en Profoto Compact 600R som huvudljus, i en softbox 5′ octa (150 cm diameter). Det är väldigt tacksamt och lättjobbat att ha en stor ljuskälla som huvudljus, och ögonen blir väldigt livfulla när de får mycket ljus att spegla sig i. Tycker jag.

För att lätta upp skuggorna monterade jag en vanlig rund reflexskärm på stativ i en vinkel under huvudljuset så det speglades upp i ansiktet och gav allt ett mjukt och behagligt ljus.

Vill man göra en liknande setup går det såklart att använda andra typer av ljusmodifierare som huvudljus. Den relativa storleken på ljuskällan är vad som spelar roll, så har du en mindre softbox får du experimentera med att placera den närmare ansiktet bara. Och eftersom det här skulle vara just ett ansiktsporträtt (har beskurit det lite ytterligare för webben) kunde jag i princip ha den precis utanför bild, dvs jättenära.

Softbox som belyst bakgrund

Egentligen var denna uppställning bara en modifikation av den jag hade använt för porträtten av Sarah och Ulf, men jag placerade mig och kameran lite mer till vänster så att en av softboxarna i bakgrunden hamnade rätt bakom modellen i fråga.

Mellan modellen och softboxen stod en reflexskärm med en halvgenomskinlig diffusionsduk på ram, och den fick bli bakgrunden. Blixten i softboxen bakom mjukas upp och tonas ner aningens av reflexskärmen och blir lite som de där HiLite som Lastolite säljer för skuggfria bakgrunder. Det här är samma princip, nästan.

Den lite blå ton är inget som fanns där egenligen, men jag tyckte att det blev en lite roligare kontrast till Annas guldgula hår, så det inte alltid är vit eller grå bakgrund. Vem vet, det kanske blir en färgad bakgrund en vacker dag?

Kul porträtt tycker jag, och väldigt enkelt att göra. Ska bli mer av det framöver.

Sarah Sheppard är en svensk illustratör som på senare tid gjort två populära barnböcker om dinosaurer, Varning för Köttgänget (recension i DN) och Massor av dinosaurier. Annars jobbar hon bl a med grafisk formgivning av olika saker, se hennes egen hemsida här, eller presentationssidan hos Bonnier Carlsen.

Samma ljussättning – olika bilder

Mitt uppdrag från Bonnierförlagen var dels att ta porträttbilder på barnboksförfattaren Ulf Nilsson (som jag redan skrivit om) och dels en porträttfotografering av Sarah. Plus några gruppbilder på dem tillsammans som troligtvis ska användas i en kommande katalog.

Den ljussättning jag använde mig av i den alltid lika trånga fotostudion var en variant på det som kallas clamshell, dvs ett ljus uppe och ett ljus/en reflektor nere.

Klicka på diagrammet för fler inlägg om ljussättning

3 blixtar och massor med reflexskärmar

Som sagt, den här ljussättningen har jag redan gått igenom mer i detalj här: Clamshell-ljussättning med tre blixtar, men det roliga är att den uppenbarligen var rätt användbar till mer än bara närgångna ansiktsporträtt.

Det enda egentligen som är lika är just ljussättningen, att det blir helt olika porträtt beror på en massa andra saker. Fotograferingsvinkel, utsnitt, beskärning och såklart utseendet på modellerna för dagen. Ett böljande blont hår blir såklart något annat än en gråvit kalufs, och jämn hy ”reagerar” helt annorlunda på ljus än vad ett fårat ansikte med mer rynkor gör.

Kort skärpedjup och avstånd

Sen blir det såklart annorlunda bara av att komma närmare, som i bilden med Ulf. Effekten av det korta skärpedjupet syns knappt på bilden med Sarah medan det blir väldigt påtagligt när man kommer riktigt nära.

Ljus på kinder eller hår

Jag gillar kantljus bakifrån, det har jag säkert sagt förut. Men effekten av det blir så annorlunda beroende på frisyr och benstruktur. Är det en korthårig person finns det troligtvis inget hår som är ”i vägen” för ljuset och det hamnar på sidan av kindbenen och då samtidigt gör ansiktet lite smalare och mer väldefinierat. Är det en person med långt hår stannar oftast allt ljus i håret, och det kan ju bli en annan effekt av det. Men något helt annat.

Beroende på vinkeln på huvudet och ljuset bakifrån kommer ljuset att bete sig olika, eller snarare träffa ansiktet på olika sätt. Tidigare har jag konsekvent (nästan) försökt undvika att blixten står så långt fram att ljuset även träffar sidan av näsan, men ibland kan det bli bra det med.

Samla på användbart ljus

Är det en sak som man lär sig genom att skriva bloggposter som denna och göra diagram för varje porträttfotografering man har genomfört är det hur man kan ta delar från en ljussättning och utveckla till något bättre. Eller bara hitta ett flexibelt ljus som enkelt kan justeras lite för att producera helt olika resultat.

Ungefär samma inställning på blixtarna och uppställning av reflexskärmar använde jag nyligen till ett helt annat uppdrag, en porträttfotografering för en reklamkampanj, där bilderna ska vara svartvita. Och de bilderna ser återigen annorlunda ut än dessa, även fast jag i princip inte flyttat på varken blixtar eller reflexskärmar i studion mellan fotograferingstillfällena.

Det kan tyckas rätt trist att göra exakt samma sak gång på gång, men om bilderna skiljer sig åt och alla blir bra (och kunderna nöjda), varför inte?

Man behöver inte uppfinna hjulet varje gång, bättre att ha gjort några bra ritningar så man kan fokusera på annat, t ex fotografera.

Ett av mina verksamhetsområden som fotograf är författarporträtt för bokförlag, en väldigt rolig syssla kan jag meddela eftersom man får träffa personerna bakom böcker man kanske har läst, eller åtminstone har hört talats om. Och de är alltid väldigt trevliga, har inte mött på något undantag ännu.

Just i det här fallet är det extra trevligt eftersom författaren på bilden ovan, Ulf Nilsson, även är min svåger, och blir alltid bra på bild. Så egentligen är det lite fusk, men vem tackar nej till ett uppdrag där man både får ta bra bilder och ha en trevlig pratstund?

Ljussättning för författarporträtt

Klicka för fler inlägg med diagram över ljussättning

Clam shell för beauty eller författare

Jag brukar inte använda denna ljussättningsteknik ofta, men ibland blir det väldigt bra resultat av att köra på ljussättning för s k ”beauty”-porträtt även med de som inte är perfekt sminkade eller modeller.

Clam shell, som den kallas, går som namnet antyder ut på att man gör ett öppet snäckskal av huvudljuset och/eller reflexskärm. Man kan antingen ha en blixt ovan och en nedanför ansiktet, eller bara en ovan plus reflexskärm nedan. I det här porträttet använde jag en rund reflexskärm med silverfärgad yta, dels för att få en skarp reflektion i nederdelen av ögat och dels för att jag ville ha rätt mycket ljus underifrån som var skarpt och framhävde alla ansiktsdrag, rynkor och allt.

Reflexskärm på stativ eller i knäet

För enkelhetens skull monterade jag reflexskärmen på ett lågt stativ och vinklade upp det så reflektionen från huvudljuset föll där det skulle, man ser ganska tydligt med bara inställningsljuset från blixtarna vad som är rätt.

Det går såklart att be personen man fotograferar att hålla i reflexskärmen, men allt som distraherar eller känns lite onaturligt är ju bra att ta bort ur ekvationen vid porträtt. Eller så låter man ett bord fungera som reflexskärm, vissa cafeer envisas ju med att ha silverfärgade bord på sommaren av någon märklig anledning.

Istället för beautydish, en softbox

Många exempel på clamshell-tekniken använder en beautydish som huvudljus, mest för att den är väldigt bra för modeller med perfekt hy, och för det här porträttet hade det nog också blivit bra, men jag ville satsa på något mer åt det naturliga ljuset, så jag tog en större ljuskälla.

Så det blev som vanligt en 150 cm softbox Octa från Profoto, men placerade högt upp och vinklad nedåt eftersom modellen i det här fallet satt på en stol. Den var nog inte mycket mer än en meter bort från stolen, om man mäter från stolens bas till stativets bas, så sett ur modellens perspektiv var det en jättestor ljuskälla.

ND-filter för kort skärpedjup

Som alltid med Compact-blixtar från Profoto och när de används ganska nära modellen blir det väldigt mycket ljus. Och väldigt mycket ljus innebär ofta korta slutartider eller små bländaröppningar (stora bländartal). Eftersom min Nikon D700 inte kan synka på kortare tider än 1/200 sekund återstår bara bländaren som variabel jag kan ändra. För huvudljuset var redan på lägsta effekt.

Till detta porträtt använde jag ett ND8-filter som tar bort tre bländarsteg av ljus i kameran, det innebär samtidigt att det blir väldigt mörkt i sökaren och att autofokus kan få lite problem. Enda lösningen för det är att ha på modelljuset på blixten för fullt. Det blir lite skarpt ljus i fotostudion, men hellre det än att 90% av bilderna har skärpan på fel ställe.

Jag fick i alla fall mitt korta skärpedjup som jag ville ha, en bländare på 3.2 när man tar nära ansiktsporträtt med ett 85mm-objektiv blir så.

Mjukt kantljus bakifrån

Som du kanske har sett gillar jag kantljus bakifrån, jag tycker det alltid gör porträtt bättre och personen på porträtten snyggare eller mer intressanta som utseende. Ansiktsdragen definieras och huvudet blir mer tredimensionellt, vilket ofta är något bra vid porträttfotografering.

Kombinerar man diffuserat kantljus bakifrån med kort skärpeljup får man en skön flytande kontur som känns lite som när man fotograferar porträtt med ett stort fönster i bakgrunden. Skillnaden här är väl att bakgrunden fortfarande är grå (som bakgrundspappret var ursprungligen).

Alla blir snyggare med kort skärpedjup, så är det bara.

Ljuset bakifrån kom från två stycken Profoto Compact-blixtar, den ena i en mellanstor softbox där ljuset hade diffuserats/mjukats ut ytterligare av en reflexskärm med halvtransparent material, och den andra från en 30x 120 cm Strip Softbox där jag hade minskat på ljuset och ytan ännu mer genom att sätta på en stripmask vilket gör att ljuskällan är 7 cm bred. Allt för att få ljuset exakt där jag vill ha det.

En vacker dag ska jag köpa nya blixtar, troligtvis Profoto D1, som man kan ställa ner effekten på ännu mer och ställa in mer exakt. Men, tills dess får jag experimentera med ND-filter på kameran (aningens krångligt för fokuseringen som sagt) och ND-filter på blixtarna (enkelt på vissa reflektorer, krångligare på andra).

Samma uppställning på blixtarna användes även för porträttfotografering av en illustratör som Ulf arbetar tillsammans med, med det får bli en separat bloggpost tror jag, nu har det som vanligt blivit långt nog.

Skriv gärna en kommentar, det gör mig alltid glad.

Bland det roligaste med porträttfotografering, förutom att ta bra bilder, är att man får träffa på så många olika människor som gör så många olika saker. Och oftast ha tid att prata lite om vad de gör, för när man står där bakom kameran och de svettas bland blixtarna är det oftast just pratet som gör att det blir bra bilder till slut. För det mesta.

Den här gången var det en ståuppare som heter Erik Löfmarck som kom förbi för en porträttfotografering. Det jag glömde fråga dock var om man säger stand up komiker (låter konstigt och ser lite skumt ut utan bindestreck) eller ståupp, eller standup. Det verkar variera väldigt.

Den färdiga ljussättningen

Klicka för fler inlägg med diagram över ljussättning

Tre blixtar, två diffuseringsskärmar + en reflexskärm

Det här är alltså vad jag hade tänkt mig när jag tog den här bilden till höger, fast nu hade jag satt på alla blixtar och använde inte bara den stora softboxen till vänster.

Man kan se ganska tydligt hur mycket det gör med lite mer ljus på bakgrunden plus ett kantljus för att ge ansiktet lite mer karaktär och få ansiktsdragen att bli mer tydliga.

På den färdiga bilden har jag zoomat in lite mer på, men alla andra inställningar är samma på kameran.

Huvudljuset är som på den mindre, mörkare bilden en Profoto softbox 5′ Octa med en diameter på 150 cm. Den står en meter till vänster om modellen, sett från kameran, och själva blixten är ungefär i huvudhöjd.

Reflexskärm och kantljus

I den mörkare bilden där reflexskärmen var det enda som lättade upp skuggorna på en halvan av ansiktet är det fortfarande rätt mörkt där. Kantljuset som kommer snett bakifrån och följer benstrukturen i ansiktet så att alla anletsdrag blir tydligare. Det förstärks såklart av ett ansikte som är så pass tydligt, och en frisyr som inte blockerar allt ljus bakifrån.

Eftersom studion är så pass liten blir det samtidigt lite mer allmänljus av att flera blixtar är igång, så då lättas alla skuggor upp lite mer. På gott och ont såklart. Det går såklart att skärma av ljus mer med hjälp av lite olika skärmväggar eller svart material av något slag.

Den andra bakgrundsblixten stod bakom en halvtransparent mjölkvit skärm med diffuseringsmaterial, för att sprida ljuset lite mer på bakgrunden. Jag hade nog egentligen tänkt att det skulle vara en tydligare ljushet på hans ljusare halva av ansiktet, men så blev det inte. Det hjälpte dock att få ett hyfsat jämt ljus på bakgrunden, så man slapp sitta och trixa med det i efterhand i Photoshop.

Efterbehandling

När väl fotograferandet var klart valde Erik ut de bilder han ville använda och jag retuscherade dem så de blev så bra som jag hade tänkt. Framkallade i Nikon Capture NX2, men gjorde merparten denna gång i Photoshop. Mest handlar det om att få en bra textur i huden och jämna ut vissa saker så allt känns bra.

Vill du veta mer när Erik uppträder finns mer information på hans blogg.