Nu börjar det bli lite mer naturligt ljus ute, och man kan börja smyga in solljus i bilderna utan att det krävs så mycket utrustning för det. Senaste gången var när jag fotograferade personalporträtt för Refero, ett företag som är specialister på att finna kapitalläckage (vilket inte är samma sak som alla pengar man lägger på fika har jag förstått).

Uppdraget var lite blandat, jag hade med mig studioblixtar och annan studioutrustning för att dels kunna ta porträttbilder av de som arbetar på företaget, och dels fotografera lite miljöbilder från deras fina kontorsmiljö i några slags iscensatta miljöbilder där de anställda fick agera modeller och leka möte m.m.

Mitt i allt undrade de om jag samtidigt kunde ta några pressbilder av en kille som skulle användas till en tidningsartikel, och då kanske porträtt mot vit bakgrund kan kännas lite trist, så vi tog bort den och fick bilden ovan.

En mix av solljus och blixtljus

Här är vår ”studio” för dagen, snett ovan till vänster placerades en 150 cm Profoto Softbox Octa med en Profoto D1 250 Air, högt upp på ett stativ. Bilden är inte exakt som allt stod när bilden ovan togs, men kamerans plats är korrekt, och personen på bilden stod lite framför vänstra dörrkarmen till höger i bild.

Diagrammet är så alla blixtar och annan utrustning var placerade när vi tog bilden. Huvudljuset är som sagt från en Profoto D1, men eftersom det var mitt på dagen och starkt solljus ute fylldes rummet med tillräckligt mycket ljus att några extra reflexskärmar eller annan upplättning inte krävdes.

Det jag inte fick med på diagrammet är fönstret direkt till höger om kameran, som vi var tvungna att täcka för det fönstret med en reflexskärm och svart material. Solljuset kom in från höger och var väldigt starkt, något som syns tydligt på bakgrunden där det helt fräter ut vissa delar, det vill man inte ha i ett ansikte.

Solljus från fönster som kantljus

Däremot var det utmärkt för att använda som kantljus på huvud och kropp, höger sida sett från kameran. Det ljuset lyser snett in genom det fönster som är snett till höger om honom, och reflektionerna från fönstrets insida (en sån där bred fönsterkarm eller snarare öppning som brukar finnas i gamla hus). Det lyser upp lite snyggt på hans huvud och lättar upp ena kinden.

Kantljuset på andra sidan huvudet är däremot fejk. I rummet innanför står en annan Profoto D1 med en Zoomreflektor riktad snett mot dörröppningen, den användes senare för att belysa en halvtransparent, mjölkvit, reflexskärm bakifrån och göra den till något som liknar en ljuslåda. En enkel bakgrund för porträtt på plats om man inte hittar en bra vit bakgrund i miljön.

Men, som sagt, vi tog bort bakgrunden för denna bild, för att få med lite av rummet och miljön. Ljuset var redan inställt, men ser man på denna bild är kantljuset från blixten kanske aningens för starkt eftersom det fräter ur lite detaljer, men å andra sidan brukar solljus kunna göra det också ibland.

Svårare behöver det inte vara på den här tiden på året att blanda studioljus med naturligt ljus, åtminstone inte mitt på dagen inomhus om det finns hyfsat med fönster som släpper in solljus. Fast nu är det minst lika viktigt att ta med reflexskärmar för att täcka direktljus som det är att använda dem som just reflexskärmar. Det kan räcka med svart och vitt tyg, plus massor med silvertejp, men många gånger är stativ och reflexskärmar enklare.

Bilderna togs med en Nikon D700, ett 85mm/1.4. Slutartid 1/200s och bländare f/3.2. För att utlösa blixtarna använde jag en Profoto Air Remote, otroligt smidigt och praktiskt att enkelt kunna justera effekt på de olika blixtarna utan att behöva gå ifrån kameran eller klättra på stegar. Kunde de lägga till en display på den så man såg respektive blixts inställda effekt vore det såklart ännu bättre, men det kommer väl i nästa version kan man hoppas.

Sen, ett litet tips, när man ändå är på plats hos en kund, föreslå att låta medarbetarna agera statister (eller modeller om man ska kalla dem så) för att få till lite arbetsbilder i rätt kontorsmiljö. Det brukar vara rätt enkelt att få till, behöver inte kräva så mycket ljussättning på den här årstiden men ger väldigt mycket.

Vips har kunden ett gäng bilder på deras personal som agerar i miljö, något som ofta kan vara otroligt mycket mer användbart till små bilder för webb eller trycksaker än att de ska behöva köpa anonyma bildbyråbilder för att visa upp deras verksamhet.

Det enklaste sättet är att föreslå att de ska ”leka möte”, det brukar kunna vara lite flamsigt ett tag, men folk gillar generellt att vara med på bild om de får något att göra, och leka möte är ju säkert något som de flesta som jobbar på kontor vet hur man gör. Enda problemet är om man låter de prata för mycket, då får man sortera bort massvis med bilder där folk pratar, som annars kunde blivit bra.

Kan vara ett enkelt sätt att leverera mycket mer än det ursprungliga, utan att det behöver ta så mycket längre tid eller kosta så mycket mer.

Här är en till porträttbild från min första TFP-fotografering, denna gång med alla blixtar på till skillnad från testbilden jag visade upp tidigare (utan kantljus). Totalt är det fyra blixtar, i princip en från varje håll, som används.

Själva idén med Time For Print är ju rätt skön, alla jobbar tillsammans för sig själva och det egna varumärket/marknadsföringen. Så är det ju inte direkt lika uttalat på kundfotograferingar, även om alla där också vill göra sitt bästa.

Det blev i alla fall en ljussättning som baserades på en beautydish.

Ljussättning med fyra blixtar & vikväggar

Diagrammet ovan visar hur blixtarna stod för bilden i detta blogginlägg, men för att experimentera lite flyttades huvudljuset och upplättningsljuset runt lite för olika bilder, vad är annars vitsen att experimentera om man inte ändrar på lite saker? Sen är det ju smart om man kommer ihåg vad som gjorde att en viss uppställning fungerade, så man lär sig något.

Huvudljus och huvudljus

Just i det här exemplet kanske det är lite fel att prata om ett huvudljus, eftersom den relativa ljusstyrkan från höger (Profoto D1 250 Air + beautydish) och från vänster (Profoto D1 250 Air + 150 cm softbox Octa) inte skiljer sig åt så jättemycket. Skuggorna i ansiktet och på halsen svajar lite till vänster, sett från kameran, men det kommer lika mycket från att det är ett mer kontrastrikt ljus från beautydishen (från höger).

De stora vikväggarna som syns på bilden är ett både enkelt och smart sätt om man vill styra ljuset lite mer som man vill. Eftersom det är vita väggar bara en, två meter bort åt vardera håll, får man annars rätt mycket reflekterat ljus som kommer in och bråkar med en idéer.

Det går såklart nästan lika bra att göra med hjälp av ett stativ som håller en gardinstång där man hänger något neutralt svart tyg som får blockera ljuset från att studsa överallt. Det behöver inte vara en otymplig vikvägg (som också börjar se aningens skev ut).

Gamla och nya studioblixtar

Eftersom jag bara har två nya Profoto D1, och behövde ytterligare två blixtar för att få till ljussättningen som jag ville ha den, var jag tvungen att komplettera med två gamla Profoto Compact.

De är inga dåliga blixtar, de har tjänat mig otroligt väl under många år utan ett endaste problem, men i kombination med de moderna, digitala, superexakta D1:orna känns det lite som att blanda yxor med skalpeller. Bra yxor, men ändå yxor.

Den stora stora skillnaden, förutom att de går att ställa in med stor nogrannhet, är att Profoto D1 kan ställas ner väldigt mycket så man kan ha en relativt stor bländaröppning utan att behöva tejpa på ND-filter hela tiden för att få ner ljuseffekten. Det måste man däremot göra på Compact-blixtarna.

Kantljuset bakifrån slogs genom vardera en reflexskärm på ram med en diffusionsduk för att göra det lite mjukare, men om det är något som jag skulle förbättra på många, inte alla, av bilderna så är det att ändra vinkeln och flytta runt dessa blixtar så kantljuset och hårljuset varierade lite mer. Alternativt bara flytta vikväggarna närmare och längre bort från kameran.

Retusch och svartvitt

Niouscha, modellen, ville främst ha svartvita bilder, så jag har bara gjort i ordning dem i svartvitt. Får se om det finns tid att ta fram några i färg framöver. Hursomhelst så är ju nästan all retusch betydligt lättare i svartvitt, man behöver nästan bara tänka på kontraster, inte hudtoner, och kommer undan med lite saker som skulle sticka ut i färg. Men speciellt så kan man lättare ha jättemycket kontrast utan att det blir konstigt, eller jättelite.

Grundinställningarna gjordes i Lightroom 3, men jag fortsatte sedan i Photoshop CS5 för att göra lite mer lokal kontrast och putsa upp lite detaljer. Lightrooms Adjustment Brush i all ära, men lager och masker är betydligt enklare om man vill justera något i efterhand.

Sen inser jag varje gång jag har möjlighet att göra lite mer pysslig hudretusch att jag oftast gör det väldigt mycket först, och sen drar ner opaciteten på alla lager tills det känns hyfsat naturligt igen. Och för de här bilderna tycker jag det passar, eftersom modellen var osminkad och håret inte heller hade träffat någon stylist dagen för plåtningen.

Ordning och reda

Jag brukar ha originalbilden kvar, helt orörd, i det understa lagret i Photoshop, och sedan lägga olika justeringslager och rena pixelförändringar i separata lager med masker som jag sorterar i olika grupper, t ex ”justeringslager”, ”hudretusch” eller liknande. Allt ligger sedan i en enda grupp där alla lager och undergrupper är samlade.

Detta dels för att det är smidigt med ordning, och dels för att jag enkelt kan dölja och visa all retusch, eller bara de bitar som jag vill se effekten av. Efter att ha skrivit detta inlägg på min engelska fotoblogg för något dag sedan fick jag ett tips av en dansk att man i Photoshop kan hålla ner Alt-tangenten och klicka på ett lager för att bara visa det lagret, och alla andra ska döljas (Option-klick på Mac). En liten genväg jag faktiskt inte visste (men hur ska man kunna alla tangenbordskombinationer i Photoshop, egentligen?).

Utrustning som användes:

Nikon D700
Nikkor 85mm/1.4
Manfrotto kamerastativ
2 x Profoto D1 250 Air
Profoto Air Remote
2 x Profoto Compact 300
Profoto Softlight Reflector (vit beautydish)
Profoto 150 cm Softbox Octa
2 x Chimera panel med diffusionstyg
Flera studiostativ
2 x vikväggar
Vit bakgrundspapper
Fotomodell
Fotograf
Silvertejp

Skriv gärna en kommentar om det är något jag har missat eller förklarat på ett förvirrande sätt. Eller om du bara vill säga hej.

Peter Barlach gör en massa olika saker, förutom att bli bra på bild, t ex så skriver han tv-manus, uppträder, sjunger och annat. Och så skriver han böcker, vilket förde honom till min fotostudio för några år sedan när det skulle fotograferas författarporträtt till bokförlaget Bonnier Carlsen.

Nu var det dags igen, och är det något jag verkligen gillar så är det att få fotografera personer jag har fotograferat tidigare en gång till. Även om det var ett par år sedan sist hade jag ändå en väldigt klar bild av hur jag skulle vilja förbättra den bild jag tog tidigare (om jag varit lite bättre på att fotografera då). En andra chans så att säga.

Ljussättning av författarporträtt

Det blev en ljussättning i clamshell-stil, med huvudljuset från en ganska hård vinkel uppifrån, och en silverfärgad reflexskärm (Chimera 1 x 1 meter) i midjehöjd underifrån.

Avskärma ljus från alla håll

Har man en liten fotostudio måste man förr eller senare göra den ännu mindre för att ljuset inte ska studsa runt överallt mot de vita väggarna och helt förstöra idén med att använda dyra ljusformare för en speciell effekt.

För att inte huvudljuset från min beautydish skulle lysa upp bakgrunden för mycket, satte jag en svart pannå på en arm som en slags ”barndoor” eller keps . Utan den skulle bakgrunden blivit mycket ljusare, åtminstone den i den övre delen av porträttet.

På vardera sida om Peter stod det ”bookends” eller helt enkelt vikväggar, svartmålade, för att blockera eventuellt ljus som studsat på väggarna.

Kantljus och hårljus

Det hade säkert blivit ett alldeles utmärkt porträtt med bara detta, fast lite hårt kanske.

En Profoto Compact med två lager ND-filter och en Zoom Reflector fick ge lite blänk åt håret och ena kinden. Allt för att få ner effekten och ljuset så jag kunde fortsätta ha ett relativt kort skärpedjup.

Som upplättningsljus eller allmänljus gjorde jag det ganska enkelt för mig och ställde en Profoto D1 bakom kameran med bara ett vitt halvtransparent paraply på (syns på bilden med pannån). Idén är få lite mer ljus som kan lätta upp skuggorna i ansiktet aningens aningens. Så skuggorna inte blir alltför mörka.

Efterbehandlingen bestod egentligen mest av det gamla vanliga i Lightroom och Photoshop, men sen justerade jag bakgrundsfärgen till något som jag tyckte passade porträttet bättre, en blågrå nyans.

Jag förstärkte även den ljusare toningen bakom hans nacke så det nästan ser ut som ett bakgrundsljus hade varit där. Men det är bara fusk denna gång.

Det nedre blänket i hans ögon är förresten också lite fuskat med, i originalbilderna kom reflektionen från reflexskärmen lite väl högt upp i pupillen och var rätt stark, men med en mjuk pensel i Photoshop tonade jag ner effekten av detta till något som kändes mer lagom.

På färgbilden syns en liten skugga från hans öra på ena kinden, och den kunde jag såklart ha upptäckt lite tidigare. Skulle varit relativt enkel att få bort genom att flytta den blixten bara litegrann. Men men.

Nikon D700, 85mm/1.4, bländare 4 och tre blixtar.

Peter Barlachs hemsida hittar du här.

Man måste verkligen inte le på bild för att det ska bli ett bra porträtt, vilket jag tycker att denna bild visar med all önskvärd tydlighet.

En enkel ljussättning med en blixt framifrån och en blixt bakifrån, en herre i kostym. Plus en blixt på bakgrunden för att skapa en liten toning mot det mörka (och se till att mannen och kostymen inte smälter in i bakgrunden).

Ljussättning av herre i kostym med tre blixtar

Klicka här för fler inlägg med ljussättningsdiagram…

Egentligen är det här samma gamla ljussättning jag har använt så många gånger tidigare, med den lilla skillnaden att jag bytte ut en beautydish som tidigare satt på ett bomstativ och agerade kantljus/hårljus mot en Profoto Strip Softbox, en avlång softbox helt enkelt. Som även hade en sk strip mask på sig vilket gjorde att ljusutsläppet bara blev sju centimeter brett.

Se även: Ljussättning av företagsporträtt

Stor ljuskälla snett framifrån

Egentligen är det inte mer komplicerat än så, den Profoto Octa jag använder är 150 cm i diameter och stod på lite mer än en meters avstånd från mannen på bilden. För att inte få ljus från denna blixt på bakgrunden och även få en mer intressant effekt av blixtljuset är den inte riktad rakt mot hans ansikte/kropp utan siktar en bit framför.

Höjden på blixten på stativet är en bit ovanför hans huvud, vilket man kan se rätt tydligt i hans ögon eftersom blänket (catchlight) ligger i ovansidan av pupillen. Vilket också ger, i min mening, lagom mycket skugga under näsa och haka som passar de flesta ansikten.

Vinkel på ljus, huvud och höjden

Den här posen och vinkeln mot kameran är kanske lite väl klassisk, men fungerar väldigt väl om man vill ta porträtt som känns tredimensionella. Vinkeln på ansiktet gentemot vinkeln på blixtljuset gör att ljuset faller på den sida av ansiktet som är vänt bort från kameran.

Höjden på blixtljuset som är riktat lite snett nedåt (men inte mycket) ger också skugga under hakan som kan vara bra så hals och haka inte flyter ihop. Eftersom ljuskällan är så stor blir det lite lagom skugga i ögonhålorna vilket i min mening ofta är bra, utan att själva ögonen skuggas.

Ett mjukare kantljus & hårljus

Eftersom jag använde en softbox istället för en beautydish med raster som ljus bakifrån blev också effekten mjukare. Ibland vill man få till lite kontrast i håret av hårljuset, men när bilden är så pass lugn som denna kan det vara skönt att det mest är en upplättning av skuggorna som skiljer huvudet lite från bakgrunden.

Funkar såklart med en vanlig softbox, men att minska ytan det lyser från gör det lite lättare att styra och kontrollera var ljuset faller. Just denna lilla ljusmodifierare går såklart att göra själv med lite svart papp eller papper som man tejpar på softboxen för att göra ljusspringan smalare. Kan vara smart och smidigt ibland.

Olika bakgrundsljus = olika bilder

När man ljussätter delar av bakgrunden med en blixt för att få en toning från ljus till mörk går det såklart att göra på hundra olika sätt. För de här bilderna använde jag en Profoto Compact ståendes bakom personerna på en kort golvstativ. På blixten sitter en reflektor med raster för att begränsa ljuskäglan och dess spridning till en mindre yta.

Beroende på hur man riktar blixten mot bakgrunden, hur långt från bakgrunden blixten står och vilket typ av av raster man använder blir toningen därefter. Vill man ha en ännu mindre ljusfläck på bakgrunden kan man såklart använda en snoot på blixten.

Det kluriga när man använder denna typ av bakgrundsbelysning till porträtt av flera olika personer är att få toningen att hamna relativt på samma ställe för alla porträtt. Ett sätt är att justera höjden på blixten, ett annat är att låta personerna stå på något så de blir ungefär lika långa.

Konvertering till svartvitt i Lightroom

Att göra färgbilder till svartvitt är verkligen en konst i sig, det finns några olika plugins och program som kan hjälpa till på vägen, men jag brukar oftast göra en sk ”Virtual Copy” i Lightroom och sedan pröva mig fram för att få ett resultat som jag gillar.

Beroende på hudfärg och hudtyp, tillsammans med lite annat i porträttet kan en konvertering se jättebra ut på en person men göra någon annan konstig. Drar man lite i de olika färgblandningsreglagen ser man lätt effekten direkt, det finns även en Auto-funktion man kan börja med och sedan justera reglagen tills man blir nöjd.

Bilden till vänster är resultatet av att klicka på Auto-konvertering, och den till höger är efter att jag har justerat de olika färgreglagen för att få lite mer lyster och ljus i ögonen (utan att behöva ändra någon annan inställning) samt att få huden att kännas mer intressant i porträttet.

Som sagt, det är svårt att ge några generella råd eftersom effekten av olika inställningar blir helt olika beroende på vilken bild man utgår från, även om de är exakt likadant ljussatta.

Den här typen av lite mer allvarliga affärsporträtt går att variera i all oändlighet, ändra någon vinkel eller storleken på bakgrundsljuset så blir det genast något helt annat. Det svåra är alltid att välja.

Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).

Den mest flexibla ljussättningen

Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.

Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan

Ljussättning för alla

I min bok är nog den mest användbara ljussättningen den som klarar av långa som korta personer, tjocka och smala, de med hår och de utan, ljus hy eller mörk, små ögon och stora, plus att den ska ge ett livfullt intryck hos personen (ljus i ögonen, oavsett storlek).

Sen skadar det inte om bilderna blir bra i både stora och små format (det är inte alltid så självklart). Blir porträtten lika bra i svartvitt som färg är det såklart också ett plus. Utan att behöva bli tråkiga och platta.

Med eller utan bakgrund

Viss ljussättning fungerar jättebra i en viss miljö men faller platt om man skulle få för sig att frilägga personen på bilden, det omvända är ju rätt vanligt det också. Det mest praktiska är såklart om det kan fungera som en grundljussättning man kan bygga vidare på beroende på vilken miljö man hamnar i.

Ska gärna fungera i små lokaler också

Det kanske är det sista men ack så viktiga punkten, för det där konferensrummet som man blev lovad att kunna bygga om till en tillfällig fotostudio visar sig ofta vara betydligt mindre än vad som är roligt eller användbart.

Takhöjden är kanske det minsta problemet, för är det alldeles för lågt kan man alltid låta de som ska fotograferas sitta på en stol, och kanske vid ett bord (som då kan extraknäcka som reflexskärm).

Ljus vi är vana att se

Alla som har läst en serietidning eller kanske t om försökt lära sig teckna vet att det ska vara en liten skugga under näsan, lite skugga under hakan och gärna något som definierar käkbenet litegrann. Och ofta att ljuset kommer lite från sidan så att ansiktet känns lite mer tredimensionellt, t ex utmed ena kinden.

Kolla t ex på den klassiska tecknaren och instruktören Andrew Loomis och hans anatomiböcker för tecknare, finns att beskåda på Fineart.sk gratis om man kan tåla att de dyker upp litet nakenbilder ibland (inget att oroa sig för egentligen då det bara är som krokimodeller fast på nätet).

Det mesta av hans lektioner bygger på ungefär samma ljussättning, lite hårt ljus för att det ska vara enkelt att rita en förenkling av ansiktet, och lite uppifrån från sidan. Och det är väl så det blir enklast, när ansiktet delas in några olika plan/skivor/delar/områden med väl definierade kanter.

Ljussättning med två blixtar

Krångligare än såhär behöver det nog inte vara för att få till bra porträtt som fungerar för olika ansiktstyper. En beauty dish som huvudljus och en softbox som kantljus (och även för att lysa upp den vita pappersbakgrunden).

Det går såklart att använda ett silverfärgat eller vitt paraply som huvudljus, eller en softbox. Placeras de en så pass lång bit ifrån ansiktet som här blir de ändå mest en rätt liten ljuskälla som kommer ge ett relativt hårt och kontrastrikt ljus med tydliga skuggor. Vill man ha mer skugga på ena sidan av ansiktet är det bara att flytta blixten längre från kamerans ”axel”, i det här fallet mer till vänster.

Lätta upp skuggor

Blir skuggorna för mörka kan man placera en reflexskärm till höger om modellen sett från kameran så kommer det genast bli mjukare kontraster. Alternativt placera modellen hyfsat nära en vit vägg, så behöver man ingen extra utrustning.

Effekten av kantljus

Kantljuset som kommer snett bakifrån kommer troligtvis att ge olika resultat på olika personer, se exempel ovan. Det finns en poäng med att inte ha det för lågt då det kan lysa upp hakan underifrån bakifrån för mycket, och då försvinner skuggan under hakan som är rätt bra att ha där.

Beroende på om modellen har en stor frisyr eller väldigt mycket skägg kommer effekten att variera. Men på exemplen ovan är det mer att det visar på skillnader i hudtyp och struktur. Vill man minska släpljuseffekten (som förstärker strukturen i huden) kan man alltid försöka att mjuka upp ljuset ytterligare, med något slags diffusionsmaterial.

Tänk på öronen

Det klurigaste (nästan) med kantljus bakifrån är nog att hitta en vinkel så att ljuset inte lyser genom örat på modellen, inget problem såklart om det finns en frisyr som örat kan gömma sig i. Eftersom öron är rätt tunna och fulla med blodkärl är det lätt att det ser som som något väldigt rött, och det är inte så kul. Röda öron förknippas ju ofta med saker man kanske inte vill tänka på när det gäller vanliga porträtt.

Som vanligt användes Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och en Compact 600R), en Nikon D700 med ett 85mm/1.4. Efterbehandling gick via Nikon Capture NX2 och sedan en liten vända i Photoshop CS4 (har inte hunnit installera CS5 än) för att sedan importeras i Lightroom 3 som är smidigt när man enkelt vill göra olika versioner av bilderna, t ex beskurna ansiktsporträtt.

Bland det roligaste med porträttfotografering, förutom att ta bra bilder, är att man får träffa på så många olika människor som gör så många olika saker. Och oftast ha tid att prata lite om vad de gör, för när man står där bakom kameran och de svettas bland blixtarna är det oftast just pratet som gör att det blir bra bilder till slut. För det mesta.

Den här gången var det en ståuppare som heter Erik Löfmarck som kom förbi för en porträttfotografering. Det jag glömde fråga dock var om man säger stand up komiker (låter konstigt och ser lite skumt ut utan bindestreck) eller ståupp, eller standup. Det verkar variera väldigt.

Den färdiga ljussättningen

Klicka för fler inlägg med diagram över ljussättning

Tre blixtar, två diffuseringsskärmar + en reflexskärm

Det här är alltså vad jag hade tänkt mig när jag tog den här bilden till höger, fast nu hade jag satt på alla blixtar och använde inte bara den stora softboxen till vänster.

Man kan se ganska tydligt hur mycket det gör med lite mer ljus på bakgrunden plus ett kantljus för att ge ansiktet lite mer karaktär och få ansiktsdragen att bli mer tydliga.

På den färdiga bilden har jag zoomat in lite mer på, men alla andra inställningar är samma på kameran.

Huvudljuset är som på den mindre, mörkare bilden en Profoto softbox 5′ Octa med en diameter på 150 cm. Den står en meter till vänster om modellen, sett från kameran, och själva blixten är ungefär i huvudhöjd.

Reflexskärm och kantljus

I den mörkare bilden där reflexskärmen var det enda som lättade upp skuggorna på en halvan av ansiktet är det fortfarande rätt mörkt där. Kantljuset som kommer snett bakifrån och följer benstrukturen i ansiktet så att alla anletsdrag blir tydligare. Det förstärks såklart av ett ansikte som är så pass tydligt, och en frisyr som inte blockerar allt ljus bakifrån.

Eftersom studion är så pass liten blir det samtidigt lite mer allmänljus av att flera blixtar är igång, så då lättas alla skuggor upp lite mer. På gott och ont såklart. Det går såklart att skärma av ljus mer med hjälp av lite olika skärmväggar eller svart material av något slag.

Den andra bakgrundsblixten stod bakom en halvtransparent mjölkvit skärm med diffuseringsmaterial, för att sprida ljuset lite mer på bakgrunden. Jag hade nog egentligen tänkt att det skulle vara en tydligare ljushet på hans ljusare halva av ansiktet, men så blev det inte. Det hjälpte dock att få ett hyfsat jämt ljus på bakgrunden, så man slapp sitta och trixa med det i efterhand i Photoshop.

Efterbehandling

När väl fotograferandet var klart valde Erik ut de bilder han ville använda och jag retuscherade dem så de blev så bra som jag hade tänkt. Framkallade i Nikon Capture NX2, men gjorde merparten denna gång i Photoshop. Mest handlar det om att få en bra textur i huden och jämna ut vissa saker så allt känns bra.

Vill du veta mer när Erik uppträder finns mer information på hans blogg.

Studioporträtt av olika företags personal är något jag gör rätt mycket av. Det brukar vara roliga uppdrag där man får coacha folk som kanske inte står i blixtljuset så ofta för att få dem att slappna av och bli fantastiska på bild. Det är i alla fall min målsättning, för även hur mycket man kan göra i Photoshop i efterbehandlingen så är det alltid roligast om det blir bra från början.

Ju mer jag håller på med porträttfotografering desto mer inser jag att huvudsaken är att personen som ska vara med på bild kommer känna sig nöjd med så som de ser ut på bilden. Och oftast handlar det inte om att det ska vara ett stort leende, bara de inte ser arga ut blir det bra. För det sitter rätt mycket i blicken, är den bra så blir resten oftast bra. Kan man få till något i mungiporna skadar det inte, men det behöver inte vara så mycket mer.

Bilden ovan föreställer Henrik som är nyanställd på ACAD som håller på med akustik och sånt. Jag har tidigare fotograferat deras personal och nu kom det några fler så de ville att de nya bilderna skulle se likadana ut som de jag tidigare hade tagit. Och då är det bra att ha fört några slags anteckningar om hur blixtarna stod och kunna använda sig av lager från de tidigare Photoshop-filerna så att retuschen blir densamma.

Fotograferades i min fotostudio med enklast möjliga ljussättning (nästan). Vit bakgrund, en blixt som kantljus på vänstra kinden (sett härifrån) i en avlång softbox med raster och en till höger om kameran i en stor 150 cm Octabox från Profoto för att lysa upp ansiktet och ge lite ljus på bakgrunden.

Även om ljuset blev bra så är det blicken som lyfter bilden, tycker jag.