Stockholm
Posts tagged as:
När det gäller porträttfotografering utomhus behöver man egentligen sällan blixt när det är soligt ute. En silverfärgad reflexskärm (eller vit om man vill ha mjukare ljus), skuggan från ett träd och lite solljus som strilar ned genom bladverket. Modellen kan vara fotoassistent, som i det här fallet.
Det här är ingen ny bild på Stina Wirsén. Femina behövde en bild till ett reportage om en av Sveriges bästa illustratörer i min mening, och hittade denna på min webb från en fotografering jag gjorde för typ tre år sedan för bokförlaget Bonnier Carlsen och deras katalog. Så de köpte rättigheten att använda den, vilket såklart är väldigt roligt. Händer mig väldigt sällan.
Det roliga med att ha en rätt omfattande webbportfolio, tycker jag, är att det finns så många ingångar för företag att hitta mig. Även om man inte alltid tycker att bilderna håller. Men just denna är jag barnsligt förtjust i fortfarande, även om den inte alls är en sån bild jag skulle ha tagit idag.
Bilden är tagen på den tiden jag faktiskt bara ägde två studioblixtar, hade köpt ”Sverigepaketet” från Kameradoktorn tidigare och det innehöll just två blixtar, två paraplyer och två stativ. Plus en väska.
Och bokförlaget ville ha bilder till katalogen som var nästan kolsvarta i bakgrunden för att kunna lägga text lite överallt på sidan. Så vad gör man med två blixtar?
Jag använde den ena Profoto Compact 300 med en mellanstor softbox som huvudljus högt upp på ett stativ ganska nära modellen, och den andra med ett svart paraply bakom/ovanför för att ge ett hårljus och separera personen aningens från bakgrunden.
Det som är lite klurigt att visa med ett diagram som bara visar hur det såg ut från ovan är att förklara var blixten med paraplyet egentligen stod. För det minns jag rätt tydligt. Det var inte så högt i tak, och på den tiden hade jag inte mina bakgrunder uppsatta på autopoles (för att spara golvutrymme) utan de hängde på en bakgrundshållare/stång som i sin tur hängde på två stativ.
För att ljuset bakifrån skulle ”komma åt” modellen sänkte jag bakgrunden så mycket det gick utan att rullen syntes i bild, och ställde stativet med blixten bakom bakgrunden med paraplyet ovanför, så det ”tittade” ner på bakhuvudet och håret.
Det hade såklart varit enklare att ha lite mer takhöjd, eller åtminstone ett bomstativ med motvikt för att slippa krångla, men det här var vad jag hade att arbeta med.
Sen kunde man såklart ha ställt stativet med blixten bakom modellen, och helt enkelt retuscherat bort det i Photoshop efteråt. Då skulle man inte se hur skynklig bakgrunden var.
Men, ibland är det rätt skönt att gå tillbaka till gamla bilder och se hur man kunde ha förbättrat det med de kunskaper och erfarenheter jag har idag. Fast det är fortfarande en bra bild, och jag gillar den skarpt. Så då gör inte alla dessa halvmissar något. Sen skadar det inte att ha en person som blir väldigt bra på bild och uppenbarligen tyckte att det var lite kul.
Fotograferad med en Nikon D2x, ett 17-55 mm/2.8 Nikkor-objektiv och konverterad till svartvitt i Photoshop. Det fanns lite ljusare nyanser i den svarta bakgrunden, men dem tog jag bort för att få den att fungera i layouten.
Bilden ska vara med i senaste numret av Femina som sagt, som jag tyvärr inte sett än. Ska försöka hitta tidningen innan den försvinner från butikshyllorna. Alltid kul att bli publicerad.
En av årets första porträttfotograferingar i min lilla fotostudio började med att bokförlaget Bonnier Carlsen behövde ett nytaget författarporträtt på författaren, tecknaren, illustratören (och mycket annat) Johan Unenge till sitt bildarkiv.
Jag har fotograferat Johan (tillsammans med kollegan Måns Gahrton) tidigare (vi har även gjort en kalender för Bonnier Carlsen ihop) så att fotografera honom är mer som att ha en trevlig pratstund än att jobba med att få honom att stå rätt och le fint.
Det är något väldigt skönt med att veta hur någon ser ut och hur de fungerar framför kameran innan man funderar på hur man ska sätta upp blixtarna och ställa in ljuset. Bara det att fotografera en enda person är lyxigt på något sätt, då kan det bli lite mer skräddarsytt och personligt för just det utseendet, inget som behöver fungera för en massa olika ansiktstyper och sånt.
Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram
Vissa tycker att man inte kan använda en beautydish för porträtt, om inte modellen har perfekt hy och är typ 16. Det kan väl ha en viss sanning i sig, eftersom ljuset från en sådan kanske lyfter fram snarare än döljer alla möjliga ansiktsdrag, så vill man tona ner rynkor och ta ett mjukt porträtt finns det bättre vägar att gå.
Vid den här porträttfotograferingen placerade jag den väldigt nära, cirka en meter ifrån, Johan för att ändå mjuka upp ljuset aningens. Står den för långt ifrån är det ingen riktigt vits med att använda just en sådan, då blir det bara en liten ljuskälla.
Efter lite flyttande hittade jag en lagom höjd och ett lagom avstånd, precis så att det blir tydliga skuggor under näsan och i ögonhålorna, men att det ändå kommer lite ljus in i själva ögat och på ögonlocken.
Lite närmare, och det hade blivit lite för mörkt i mitt tycke och kanske inga ”catchlights”/reflexer i ögonen, vilket ofta gör att folk kan se ut som hajar och inte så glada ut. Nu finns där ett litet blänk, och genast ser det mycket trevligare ut.
Bredvid Johan ställde jag en enkel reflexskärm som egentligen bara är en stor vitt skiva wellpapp, för att reflektera lite av ljuset från huvudljuset. Det kan såklart vara vad som helst man använder till detta, alternativ ett lakan eller något annat vitfärgat. En stor skiva frigolit funkar också bra.
När man fotograferar i en liten fotostudio får man oftast jobba ganska mycket med att få ljuset att studsa runt så lite som möjligt. Är det större avstånd till väggar och tak brukar det spela mindre roll, men så har jag det oftast inte vid porträttfotograferingar som denna. Då är det bara att försöka styra ljuset så gott det går.
En svart stor pannå placerade jag vid blixten som lyser upp bakgrunden, mest för att inte ljuset från denna inte ska gå direkt in i kameran och kanske skapa reflexer. Det kan vara kul ibland, men inte nu. Sen ville jag inte heller ha något skarpt kantljus på Johans skuggsida denna gång.
Jag vet inte om det syns så tydligt på just denna bild, men idén var i alla fall att den blixten som står parallellt med bakgrunden inte bara skulle jämna ut belysningen på denna utan även ljusa upp Johans högra kind lite ytterligare.
Det kan vara en skön effekt att ibland låta de olika ”planen” i ansiktet få olika mycket ljus, det förstärker den tredimensionella känslan i porträtt.
Jag använde Nikon Capture NX2 för att ”framkalla” detta porträtt, och efter att dragit ner lite på färgmättnaden gjorde jag faktiskt inte så mycket. Lite anpassning av kurvor för att öka kontrasten i vissa delar, men mer var det nog inte.
Det här var första gången jag använde mitt nya teleobjektiv i studion för porträtt, och även om det var bra på många sätt tycker jag nog ändå inte det slår 85/1.4 som porträttobjektiv, förutom att man kan zooma då kanske.
Till sist, de gröna siffrorna i diagrammet är avstånd i meter (inte superexakt, men ändå), för de som kan vara intresserade.
Som vanligt, lite för lång text, måste hitta fler bilder att smycka ut de här inläggen med framöver känner jag.
Skriv gärna en kommentar, det uppskattar jag alltid.
Det vore väl på tiden. Har inte köpt Adobe CS4 än men planerar att göra det innan årsskiftet. Alltid bra om det kan vara lite lugnare och inte mitt i jobbhetsen när man uppgraderar så man slipper obehagliga överraskningar som måste lösas mitt i brinnande jobb.
Hur bra CS3 än är så har Illustrator fortfarande varit hopplöst långsam att starta upp, har aldrig mätt exakt hur långsam men tid har det tagit. Nu har de enligt Joe Nacks blogg på Adobe jobbat på problemet och tidsvinsterna ser ni ovan, eller i hans inlägg. Känns som en bra förbättring och en väldigt efterlängtad sådan.
Visst, man startar kanske inte Illustrator så många gånger per dag, men att vänta är alltid segt.
Sen väntar jag fortfarande på att Adobe (och alla andra programutvecklare) kunde hitta något smart sätt att välja hur man vill starta sitt (deras) program. Många gånger när jag öppnar Photoshop eller Illustrator är det för att hålla på med en viss sak under en längre tid, och då vore det bra med att kunna välja mellan olika startlägen där bara vissa komponenter startades, t ex en avskalad retusch-variant utan en massa olika filter, lite som deras skärmlägen fungerar. Men, det kommer väl?
Sen måste jag bara få ur mig att det är otroligt bra med bloggar som denna på Adobe, om fler företag kunde kommunicera lika entusiastiskt och öppet om sina produkter/tjänster skulle jag bli glad.
.
Serietecknaren Peter Bergting arbetar tillsammans med hustrun Sofia på ett projekt där han ritar och hon skriver. Jag fick äran av bokförlaget Bonnier Carlsen att fotografera det äkta paret i min lilla fotostudio och det var en väldigt givande session. Alltid roligt att höra om andras projekt och hur de får tid över att genomföra dem, tänker i det här fallet på Sofia som har ett ”vanligt” jobb men ändå hinner med att skriva en bok.
Kände tyvärr inte till någon av dem innan jag träffade dem, men efter lite undersökningar på nätet visade det sig att Peter är en väldigt produktiv och fantastiskt duktig fantasy-tecknare, har bland annat illustrerat till diverse rollspel, den egna serien ”The Portent” och ett avsnitt av Hellboy. För att nämna några exempel.
Peter Bergtings egna hemsida: www.bergting.com
