Ibland är det enklaste sättet det bästa. T ex när jag skulle fotografera entreprenören, politikern och mångsysslaren Amir Sajadi för VeterinärMagazinet. De använde dock bara utomhusbilderna jag tog av honom på Drottninggatan, och de kanske var ännu enklare om man ska tänka så.

I alla fall, jag hade tänkt att de skulle ha nytta av några superenkla porträtt, gärna använda i svartvitt när han står mot grå bakgrund i olika poser. Sånt tycker jag ofta brukar funka i artiklar, när man kan variera bildstilen lite och blanda studiobilder med miljöbilder. Lätt att slänga ut på sidorna lite överallt.

Såhär enkelt såg det ut i fotostudion, En vit pappersbakgrund (det var innan vi hade byggt vår rundfond), ett stativ och en mellanstor Profoto Softbox (60 x 90 cm) där ljuset kom från en Profoto D1 250 Air.

En blixt rakt uppifrån, nästan

Softboxen hänger lite lite framför och ovanför där Amir står på golvet med hjälp av ett bomstativ. Den pekar inte exakt rakt ner, lite pekandes mot honom och bakgrunden. Avståndet från hans huvud upp till softboxen är mindre än en meter.

Eftersom ljuskällan är så nära modellen kommer minsta lilla förflyttning eller ändring av vinkeln på ljuset förändra hur personen i bilden blir belyst och hur skuggorna faller. Kliver man in lite för långt direkt under blixten blir ljuset på pannan starkt och skuggorna i ögonhålorna mörka.

Riktar man blixten lite snett blir bakgrunden genast belyst på ett annat sätt om man står nära bakgrunden, men det kan ju ha en poäng ibland.

Enklast är att sätta en tejpbit på golvet eller sätta något som gör att modellen inte går för nära ljuset, eller så lättar man upp med en reflexskärm av något slag underifrån (vilket jag inte gjorde här).

Apropå reflexskärm så blir en vit skjorta automatiskt en reflexskärm i sig, även om den inte hjälper mot skuggor i ansiktet, det blir mest att det studsar upp ljus under hakan (där man kanske hade velat ha det mörkt ändå). Men så är det med vitt.

Mer ljus + längre avstånd = enklare

Vill man inte vara så begränsad av att ljuset förändras av minsta lilla förflyttning kan man istället ta en ljuskälla och placera längre bort (en större ljuskälla som relativt blir lika stor som denna på lite mer avstånd t ex). Då är ljuset mer konstant över ett längre avstånd. Men då blir det också en annan sorts bild.

Alla bilder togs med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv. Slutartiden var konstant 1/200 sekund och bländaren f/2.8. Tror jag körde blixten på lägsta effekten vilket motsvaras av en inställning på 4 (varför nu den skalan börjar på 4, har jag aldrig fattat).

För fler inlägg på samma tema: Ljussättning med en blixt

Jag gillar den här typen av bilder, ska försöka göra fler i samma stil framöver. Det är ju också väldigt enkelt om man är ute hos kund, att bara ha med sig en blixt men kunna göra porträtt i olika miljöer. Kanske ta med en reflexskärm också för säkerhets skulle, men inte krångla till det så mycket alltid.

Det enda som kan begränsa är såklart takhöjden, på vissa kontor kan det vara aningens för lågt i tak för att det ska fungera att få upp en blixt som helst ska vara utanför bild, men det brukar funka.

Här är en till porträttbild från min första TFP-fotografering, denna gång med alla blixtar på till skillnad från testbilden jag visade upp tidigare (utan kantljus). Totalt är det fyra blixtar, i princip en från varje håll, som används.

Själva idén med Time For Print är ju rätt skön, alla jobbar tillsammans för sig själva och det egna varumärket/marknadsföringen. Så är det ju inte direkt lika uttalat på kundfotograferingar, även om alla där också vill göra sitt bästa.

Det blev i alla fall en ljussättning som baserades på en beautydish.

Ljussättning med fyra blixtar & vikväggar

Diagrammet ovan visar hur blixtarna stod för bilden i detta blogginlägg, men för att experimentera lite flyttades huvudljuset och upplättningsljuset runt lite för olika bilder, vad är annars vitsen att experimentera om man inte ändrar på lite saker? Sen är det ju smart om man kommer ihåg vad som gjorde att en viss uppställning fungerade, så man lär sig något.

Huvudljus och huvudljus

Just i det här exemplet kanske det är lite fel att prata om ett huvudljus, eftersom den relativa ljusstyrkan från höger (Profoto D1 250 Air + beautydish) och från vänster (Profoto D1 250 Air + 150 cm softbox Octa) inte skiljer sig åt så jättemycket. Skuggorna i ansiktet och på halsen svajar lite till vänster, sett från kameran, men det kommer lika mycket från att det är ett mer kontrastrikt ljus från beautydishen (från höger).

De stora vikväggarna som syns på bilden är ett både enkelt och smart sätt om man vill styra ljuset lite mer som man vill. Eftersom det är vita väggar bara en, två meter bort åt vardera håll, får man annars rätt mycket reflekterat ljus som kommer in och bråkar med en idéer.

Det går såklart nästan lika bra att göra med hjälp av ett stativ som håller en gardinstång där man hänger något neutralt svart tyg som får blockera ljuset från att studsa överallt. Det behöver inte vara en otymplig vikvägg (som också börjar se aningens skev ut).

Gamla och nya studioblixtar

Eftersom jag bara har två nya Profoto D1, och behövde ytterligare två blixtar för att få till ljussättningen som jag ville ha den, var jag tvungen att komplettera med två gamla Profoto Compact.

De är inga dåliga blixtar, de har tjänat mig otroligt väl under många år utan ett endaste problem, men i kombination med de moderna, digitala, superexakta D1:orna känns det lite som att blanda yxor med skalpeller. Bra yxor, men ändå yxor.

Den stora stora skillnaden, förutom att de går att ställa in med stor nogrannhet, är att Profoto D1 kan ställas ner väldigt mycket så man kan ha en relativt stor bländaröppning utan att behöva tejpa på ND-filter hela tiden för att få ner ljuseffekten. Det måste man däremot göra på Compact-blixtarna.

Kantljuset bakifrån slogs genom vardera en reflexskärm på ram med en diffusionsduk för att göra det lite mjukare, men om det är något som jag skulle förbättra på många, inte alla, av bilderna så är det att ändra vinkeln och flytta runt dessa blixtar så kantljuset och hårljuset varierade lite mer. Alternativt bara flytta vikväggarna närmare och längre bort från kameran.

Retusch och svartvitt

Niouscha, modellen, ville främst ha svartvita bilder, så jag har bara gjort i ordning dem i svartvitt. Får se om det finns tid att ta fram några i färg framöver. Hursomhelst så är ju nästan all retusch betydligt lättare i svartvitt, man behöver nästan bara tänka på kontraster, inte hudtoner, och kommer undan med lite saker som skulle sticka ut i färg. Men speciellt så kan man lättare ha jättemycket kontrast utan att det blir konstigt, eller jättelite.

Grundinställningarna gjordes i Lightroom 3, men jag fortsatte sedan i Photoshop CS5 för att göra lite mer lokal kontrast och putsa upp lite detaljer. Lightrooms Adjustment Brush i all ära, men lager och masker är betydligt enklare om man vill justera något i efterhand.

Sen inser jag varje gång jag har möjlighet att göra lite mer pysslig hudretusch att jag oftast gör det väldigt mycket först, och sen drar ner opaciteten på alla lager tills det känns hyfsat naturligt igen. Och för de här bilderna tycker jag det passar, eftersom modellen var osminkad och håret inte heller hade träffat någon stylist dagen för plåtningen.

Ordning och reda

Jag brukar ha originalbilden kvar, helt orörd, i det understa lagret i Photoshop, och sedan lägga olika justeringslager och rena pixelförändringar i separata lager med masker som jag sorterar i olika grupper, t ex ”justeringslager”, ”hudretusch” eller liknande. Allt ligger sedan i en enda grupp där alla lager och undergrupper är samlade.

Detta dels för att det är smidigt med ordning, och dels för att jag enkelt kan dölja och visa all retusch, eller bara de bitar som jag vill se effekten av. Efter att ha skrivit detta inlägg på min engelska fotoblogg för något dag sedan fick jag ett tips av en dansk att man i Photoshop kan hålla ner Alt-tangenten och klicka på ett lager för att bara visa det lagret, och alla andra ska döljas (Option-klick på Mac). En liten genväg jag faktiskt inte visste (men hur ska man kunna alla tangenbordskombinationer i Photoshop, egentligen?).

Utrustning som användes:

Nikon D700
Nikkor 85mm/1.4
Manfrotto kamerastativ
2 x Profoto D1 250 Air
Profoto Air Remote
2 x Profoto Compact 300
Profoto Softlight Reflector (vit beautydish)
Profoto 150 cm Softbox Octa
2 x Chimera panel med diffusionstyg
Flera studiostativ
2 x vikväggar
Vit bakgrundspapper
Fotomodell
Fotograf
Silvertejp

Skriv gärna en kommentar om det är något jag har missat eller förklarat på ett förvirrande sätt. Eller om du bara vill säga hej.

Elin Hedberg och Emma Hammer driver produktionsledarbyrån Production Aid tillsammans och behövde några fina porträtt och gruppbilder för sin egen marknadsföring, och pressbilder som deras gamla skola, Berghs School of Communication, skulle använda i en artikel om studenter som lyckats.

Eftersom Emma tidigare har arbetat som fotomodell runtom i Europa kändes det inte som jag direkt kunde imponera med varken en stor fotostudio (som jag inte har) eller jättestora blixtar (som jag heller inte har).

Så jag använde två lagom stora blixtar och en reflexskärm, plus en grå bakgrund. Det blev såklart bra det också, med så bra modeller.

Ljussättning för enkla svartvita bilder

Gör det riktigt enkelt

Porträttfotografering för mig handlar nästan uteslutande om en person i bild i taget. Gruppbilder gör jag då och då, men väldigt sällan några större grupper (senast var det tre komiker i fotostudion, men det är inte så många det heller). Det kan annars vara en gruppbild med en styrelse eller ledningsgrupp, men de är oftast rätt enkla och liknar rätt ofta ett skolfoto.

Eftersom bilderna främst var för nyhetsartikeln Berghs skrev om deras nystartade företag satsade vi på något som känns väldigt mycket reklambransch; svarta kläder, grå bakgrund och enkelt ljus. Lite som med ståuppkomikerna jag plåtade tidigare gör det att man kan satsa på att känslan och uttrycken blir rätt, resten är bara avskalat.

Två blixtar och en reflexskärm

Bakom mig står en Profoto 5′ Softbox Octa (150 cm) och på ett bomstativ snett ovanför tjejerna hänger en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) riktad snett nedåt mot dem. Ungefär i knähöjd står en 1×2 meter stor reflexskärm (silver/vit yta).

Tillsammans blir det ett rätt platt ljus men ändå, i mitt tycke, passande för den här typen av bilder. Det är mer i konverteringen till svartvitt som man bestämmer exakt hur mycket kontrast och svärta det ska bli i de färdiga bilderna, det finns ju rätt mycket omfång att arbeta med.

Vill man ändra kontrasten i bilden och hur hårda skuggorna ska bli ljusmässigt är det bara att ändra förhållandet mellan ljuskällorna (avstånd eller effekt, beroende på vad man vill förändra).

Beautydishen är ju ganska mycket närmare modellerna (den övre ljusreflektionen i ögat) och styr i det här fallet mer hur bilden ser ut. Utan varken softboxen bakom eller reflexskärmen underifrån hade en stor del av deras kläder varit helt kolsvarta, tillsammans med betydligt mörkare ögonhålor och skuggor generellt.

Kul med bra pressbilder

Nu är jag såklart partisk, eftersom jag delvis försörjer mig på att ta porträttbilder oavsett vad de används till. Men, det glädjer mig alltid när företag satsar några kronor på att ha bra bildmaterial. Har man bra bilder så är ju chansen större att de används, även om just dessa två produktionsledare kanske inte behöver mer jobb för närvarande.

Saxat från artikeln på Berghs:  ”Just nu arbetar Elin på Join the Carnival med en produktion för Reebok och Emma är på Klapp & Co”.

Sen ska väl tilläggas att införsäljningen av just denna fotografering skedde vid kaffekokaren på kontoret eftersom jag hyr kontorsplats på Klapp & Co numera. Dock är det desto viktigare att bilderna blev bra, annars kanske det hamnar häftstift på stolen?

Att fotografera porträtt kan ibland vara svårt och ibland vara lätt, men så länge det är en person man ska hålla reda på är det alltid relativt lätthanterligt. Tre personer i samma bild är minst tre gånger så svårt, om inte svårare än då.

Denna gång var det tre komiker, ståupp-komiker för att vara exakt (har fortfarande inte kommit på det optimala sättet att skriva termen) och de behövde nya pressbilder för deras samarbetsprojekt. Erik Löfmarck, Agneta Wallin och Lasse Nilsen heter de, och tillsammans har de kört Lobbyn på Kulturhuset inför valet 2010.

Just gruppbilder är det lätt att krångla till i onödan, speciellt om man har lite trångt i fotostudion. Så jag körde en väldigt enkel ljussättning med två blixtar och lät mina stjärnor göra resten av jobbet.

Enkel gruppbild, enkel ljussättning

Gruppbilder behöver inte vara svårare än såhär, eller mer krångliga heller för den delen. Man har som fotograf jobb nog att få tre kroppar med tre huvuden, sex armar och sex ben med tillhörande fötter att se ut på en någorlunda vettigt sätt.Det går såklart att klippa och klistra i Photoshop, men det är bara i absoluta nödfall som man kan föreslå den lösningar.

Personligen tycker jag att gruppbilder nästan enbart hänger på dynamiken i gruppen, man tar liksom inte tre porträtt i ett (när tre personer ska vara med) utan snarare ett porträtt av en grupp/sak med tre huvuden. Det är samspelet mellan dessa som gör om det blir kul, bra eller intressant.

Då är det skönt att ha resten av bilden väldigt enkel.

För att inte tala om att det är tre gånger så stor risk att någon blundar, pratar, gäspar eller gör något annat som resulterar i en bild som inte går att använda. Vi testade t ex att ta en typisk DN-bild där alla fick blunda, men även då krävdes ett par bilder för att de skulle blunda samtidigt.

Enkel ljussättning med två blixtar

Receptet; en blixt med beautydish från en bit ovanför huvudhöjd, riktad i brösthöjd ungefär, ger ett rätt kontrastrikt ljus med tydliga skuggor utan att vara alltför hårt. Får helst inte vara för snäv vinkel ovanfrån så blänket i ögonen inte syns, eller det blir alltför djupa skuggor i ögonhålorna (om man inte fotograferar hårdrockare dvs, då är ofta djupa skuggor ett plus eller ett måste).

En andra blixt står bakom en reflexskärm med diffusionsmaterial för att mjuka upp ljuset aningens, det syns fortfarande som en liten prick i nederkant av ögonen, men sprids lite bättre och lättar upp alla skuggor. Riktad snett uppåt. En softbox modell större eller åtminstone inte för liten går också bra. Ett paraply skulle säkert också funka.

Den andra blixten hjälper även till att göra ljuset på golvet och bakgrunden hyfsat jämn. Inget måste, men det är lättare att använda en blixt för detta  snarare än bara en reflexskärm när det gäller gruppbilder.

Ljuset från rakt ovanför kameran

Med en så enkel ljussättning som denna behöver man inte tänka så mycket på att alla har sina bästa sidor hit eller dit för att det ska funka med kantljus och hårljus, eller hur huvudljuset från ena sidan fungerar ihop med fyllnadsljuset från andra sidan. Det är bara att fotografera.

Ställer man sedan de som ska fotograferas i gruppbilden ganska nära bakgrunden, i det här fallet stod de nästan mot bakgrunden, får man automatiskt lite skuggor som gör att bilden känns lite mer levande i mitt tycke. Och en mellangrå pappersbakgrund gör att bilden blir ganska lättanvänd. En ruta man kan lägga in i en layout och som känns ganska lugn och harmonisk.

Svartvita gruppbilder är enklare

Jag levererade både gruppbilderna i färg och svartvitt, men tycker nog att de svartvita fungerar bättre och känns enklare att använda. En svartvit bild av en grupp människor är också enklare att kompensera för olika människors olika hudtyp och hudtoner utan att det blir konstigt.

Alla bilder togs med exakt samma ljussättning och inställningar i kameran, framkallades sedan i Lightroom 3 för att sedan få lite mer kontrast här och där i Photoshop, mest ett kurvlager och Gradient Map (blandningsläge Soft Light med låg opacitet).

Jag använde en Nikon D700 med ett 24-70/2.8. Inte mitt favoritobjektiv i fotostudion, men för att få med alla i helkropp var det enda alternativet. Blixtarna var en Profoto Compact 300 (ljuset underifrån) och en Profoto Compact 600R i en vit Softlight Reflector (beauty dish).

Vill ni följa Lobbyn på Facebook så har de en egen sida, annars har medlemmarna egna hemsidor också; Erik Löfmarck, Agneta Wallin och Lasse Nilsen.

Just Erik har jag fotograferat tidigare vid två tillfällen, en gång i studion med en blixt och med tre blixtar och en gång på Drottninggatan.

Hoppas jag lyckas se dem live på riktigt denna gång, inte bara i fotostudion.

Sarah Sheppard är en svensk illustratör som på senare tid gjort två populära barnböcker om dinosaurer, Varning för Köttgänget (recension i DN) och Massor av dinosaurier. Annars jobbar hon bl a med grafisk formgivning av olika saker, se hennes egen hemsida här, eller presentationssidan hos Bonnier Carlsen.

Samma ljussättning – olika bilder

Mitt uppdrag från Bonnierförlagen var dels att ta porträttbilder på barnboksförfattaren Ulf Nilsson (som jag redan skrivit om) och dels en porträttfotografering av Sarah. Plus några gruppbilder på dem tillsammans som troligtvis ska användas i en kommande katalog.

Den ljussättning jag använde mig av i den alltid lika trånga fotostudion var en variant på det som kallas clamshell, dvs ett ljus uppe och ett ljus/en reflektor nere.

Klicka på diagrammet för fler inlägg om ljussättning

3 blixtar och massor med reflexskärmar

Som sagt, den här ljussättningen har jag redan gått igenom mer i detalj här: Clamshell-ljussättning med tre blixtar, men det roliga är att den uppenbarligen var rätt användbar till mer än bara närgångna ansiktsporträtt.

Det enda egentligen som är lika är just ljussättningen, att det blir helt olika porträtt beror på en massa andra saker. Fotograferingsvinkel, utsnitt, beskärning och såklart utseendet på modellerna för dagen. Ett böljande blont hår blir såklart något annat än en gråvit kalufs, och jämn hy ”reagerar” helt annorlunda på ljus än vad ett fårat ansikte med mer rynkor gör.

Kort skärpedjup och avstånd

Sen blir det såklart annorlunda bara av att komma närmare, som i bilden med Ulf. Effekten av det korta skärpedjupet syns knappt på bilden med Sarah medan det blir väldigt påtagligt när man kommer riktigt nära.

Ljus på kinder eller hår

Jag gillar kantljus bakifrån, det har jag säkert sagt förut. Men effekten av det blir så annorlunda beroende på frisyr och benstruktur. Är det en korthårig person finns det troligtvis inget hår som är ”i vägen” för ljuset och det hamnar på sidan av kindbenen och då samtidigt gör ansiktet lite smalare och mer väldefinierat. Är det en person med långt hår stannar oftast allt ljus i håret, och det kan ju bli en annan effekt av det. Men något helt annat.

Beroende på vinkeln på huvudet och ljuset bakifrån kommer ljuset att bete sig olika, eller snarare träffa ansiktet på olika sätt. Tidigare har jag konsekvent (nästan) försökt undvika att blixten står så långt fram att ljuset även träffar sidan av näsan, men ibland kan det bli bra det med.

Samla på användbart ljus

Är det en sak som man lär sig genom att skriva bloggposter som denna och göra diagram för varje porträttfotografering man har genomfört är det hur man kan ta delar från en ljussättning och utveckla till något bättre. Eller bara hitta ett flexibelt ljus som enkelt kan justeras lite för att producera helt olika resultat.

Ungefär samma inställning på blixtarna och uppställning av reflexskärmar använde jag nyligen till ett helt annat uppdrag, en porträttfotografering för en reklamkampanj, där bilderna ska vara svartvita. Och de bilderna ser återigen annorlunda ut än dessa, även fast jag i princip inte flyttat på varken blixtar eller reflexskärmar i studion mellan fotograferingstillfällena.

Det kan tyckas rätt trist att göra exakt samma sak gång på gång, men om bilderna skiljer sig åt och alla blir bra (och kunderna nöjda), varför inte?

Man behöver inte uppfinna hjulet varje gång, bättre att ha gjort några bra ritningar så man kan fokusera på annat, t ex fotografera.

Bland det roligaste med porträttfotografering, förutom att ta bra bilder, är att man får träffa på så många olika människor som gör så många olika saker. Och oftast ha tid att prata lite om vad de gör, för när man står där bakom kameran och de svettas bland blixtarna är det oftast just pratet som gör att det blir bra bilder till slut. För det mesta.

Den här gången var det en ståuppare som heter Erik Löfmarck som kom förbi för en porträttfotografering. Det jag glömde fråga dock var om man säger stand up komiker (låter konstigt och ser lite skumt ut utan bindestreck) eller ståupp, eller standup. Det verkar variera väldigt.

Den färdiga ljussättningen

Klicka för fler inlägg med diagram över ljussättning

Tre blixtar, två diffuseringsskärmar + en reflexskärm

Det här är alltså vad jag hade tänkt mig när jag tog den här bilden till höger, fast nu hade jag satt på alla blixtar och använde inte bara den stora softboxen till vänster.

Man kan se ganska tydligt hur mycket det gör med lite mer ljus på bakgrunden plus ett kantljus för att ge ansiktet lite mer karaktär och få ansiktsdragen att bli mer tydliga.

På den färdiga bilden har jag zoomat in lite mer på, men alla andra inställningar är samma på kameran.

Huvudljuset är som på den mindre, mörkare bilden en Profoto softbox 5′ Octa med en diameter på 150 cm. Den står en meter till vänster om modellen, sett från kameran, och själva blixten är ungefär i huvudhöjd.

Reflexskärm och kantljus

I den mörkare bilden där reflexskärmen var det enda som lättade upp skuggorna på en halvan av ansiktet är det fortfarande rätt mörkt där. Kantljuset som kommer snett bakifrån och följer benstrukturen i ansiktet så att alla anletsdrag blir tydligare. Det förstärks såklart av ett ansikte som är så pass tydligt, och en frisyr som inte blockerar allt ljus bakifrån.

Eftersom studion är så pass liten blir det samtidigt lite mer allmänljus av att flera blixtar är igång, så då lättas alla skuggor upp lite mer. På gott och ont såklart. Det går såklart att skärma av ljus mer med hjälp av lite olika skärmväggar eller svart material av något slag.

Den andra bakgrundsblixten stod bakom en halvtransparent mjölkvit skärm med diffuseringsmaterial, för att sprida ljuset lite mer på bakgrunden. Jag hade nog egentligen tänkt att det skulle vara en tydligare ljushet på hans ljusare halva av ansiktet, men så blev det inte. Det hjälpte dock att få ett hyfsat jämt ljus på bakgrunden, så man slapp sitta och trixa med det i efterhand i Photoshop.

Efterbehandling

När väl fotograferandet var klart valde Erik ut de bilder han ville använda och jag retuscherade dem så de blev så bra som jag hade tänkt. Framkallade i Nikon Capture NX2, men gjorde merparten denna gång i Photoshop. Mest handlar det om att få en bra textur i huden och jämna ut vissa saker så allt känns bra.

Vill du veta mer när Erik uppträder finns mer information på hans blogg.

Ett av de enklaste sätten att ljussätta med bara en blixt är att ställa den bredvid modellen som ska fotograferas. Bilden ovan är egentligen en testbild jag tog när jag höll på att göra de sista finjusteringarna innan vi satte igång med porträttfotograferingen på allvar.

Jag hade innan fotograferingen ställt in ljuset och tagit lite testbilder på mig själv (som jag börjar bli rejält trött på) och gick sedan på lunch. Sen kom Erik som när han inte fotograferas håller på med stand-up comedy, och vi började prata om hur han ville ha det och allt det där.

Så jag satte troligtvis bara på en blixt och började sen ta några testbilder för att se hur ljuset fungerade på honom. Själv har jag inte så mycket hår, så det brukar alltid vara smart att finjustera lite när det kommer folk med frisyrer. Plus att alla blir olika, beroende på hudtyp och annat. För att inte tala om hur olika klädsel påverkar känslan i bilden.

Ljussättningsdiagram: en blixt + reflexskärm

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

En stor ljuskälla på ena sidan

Egentligen behöver det uppenbarligen inte vara mer komplicerat än så. Den färdiga bilden som jag hade tänkt den blev till slut en som använde sig av tre olika blixtar, men den här gillar jag också. Speciellt som just den här uppställningen är väldigt flexibel, vilket många andra inte är.

Just porträttfotografering i fotostudio kan annars vara lite krångligt om man ska fotografera ett större antal människor. Vissa är långa, korta, tjocka, har hår eller inte. Osv. Den här typen av ljus kan man nog mer likna vid att ställa upp någon vid ett stort fönster, vilket ofta blir bra.

Blixten stod på ett stativ och själva ljusmodifieraren i det här fallet var min gamla Profoto softbox Octa, en åttkantig softbox med en diameter på 150 cm. Höjden på blixten var ungefär 1,8 meter, så det är lite över ögonhöjd på modellen på bild (kan man se lite på reflexerna i ögonen).

…och en stor reflexskärm på andra sidan

Eftersom bakgrunden var någon slags mellangrå kulör (egentligen vitt bakgrundspapper på rulle, men eftersom den var en bit bort blev den inte ljusare än så) hade det varit synd om Erik skulle smält ihop med den på skuggsidan.

Så jag tog en stor vit två meter hög kartongskiva jag brukar använda till det mesta när det gäller att reflektera eller avgränsa ljus och placerade den på motsatta sidan från softboxen. Det går såklart att använda det mesta som är vitt och reflekterar ljus som reflexskärm, men den här verkade mest praktiskt idag.

Det räckte för att det inte skulle bli kolsvart i skuggorna på den svarta skjortan och så gav det även lite ljus åt skuggsidan av ansiktet. För en skarpare effekt kunde jag nog ha använt en silverfärgad reflexskärm, men då blir det genast ett annan typ av porträtt. Plus att jag som sagt inte hade tänkt att det här var så det skulle vara, det var ju två andra blixtar som skulle varit igång. Sen kan man alltid flytta reflexskärmen närmare eller längre ifrån modellen för att på så sätt styra hur starkt ljuset som reflekteras blir i bild.

Enkel men flexibel ljussättning

Men men, intressant att kanske gå tillbaka till det enklaste enkla ibland. Och det här är nog i den kategorin. Huvudsaken är att man har en stor ljuskälla, annars blir det inte lika förlåtande och flexibelt. Nu skulle modellen kunna vara 20 centimeter kortare eller längre, och det hade ändå blivit ungefär likadant resultat.

Bakgrunden fixade jag aningens i efterhand med Photoshop (jämnade ut lite ljusmässigt), men på det stora hela är bilden bara öppnad i Nikon Capture NX2 och sparad som JPEG.

Ett ljus – flera varianter

Det smarta med det här ljuset, kom jag på (men provade aldrig) är att om man flyttar modell + ljus närmare bakgrunden får man en ljus bakgrund, och vice versa. Sen kan man experimentera med att ha olika mycket upplättningsljus från reflexskärmen (eller prova en silverfärgad) för att se hur det blir.

Flaggar man av ljuset lite från softboxen kan man rätt enkelt skapa en tonad bakgrund som går från ljusare till mörkare, om man vill det.

Den stora poängen med att ha ljuset rakt från sidan är att man inte behöver tänka lika mycket på att ljuset ska komma snett uppifrån i en viss vinkel (samma höjd och vinkel passar inte alla). Här är det rätt rakt på sak, och jag tycker nog det är ett rätt bra ljus då det visar upp hur någon ser ut med lagom mycket ansiktsdrag och rynkor. Flyttar man däremot modellen ”för” långt fram jämfört med ljuskällan kommer det att göra att det inte kommer något direktljus i ögat på skuggsidan av ansiktet, och då blir det genast något annat. Och kanske inte lika användbart. Om man inte fotograferar åt musiker som vill ha det så dvs.

Ska nog vid tillfälle prova vad man kan göra med den här ljussättningen, men kanske försöka att ta mer än bara en bild så jag har lite att jämföra med.

Får återkomma med exempel när jag har dem.

Ibland får det stora, mjuka ljuset ta en paus och ersättas av en lite mindre och därmed också skarpare ljuskälla. Istället för att använda min 150 cm Profoto Octa som jag ofta har till porträtt, både ansikte och halvkropp, valde jag att köra huvudljuset med en beautydish (vissa kallar den skönhetsdisk, men det låter rätt trist).

En glad copywriter + två projektledare/strateger

Studiofotograferingen för dagen gällde något så nära till hands som mina hyresvärdar, reklambyrån BKC Sthlm, som jag hyr kontorsplats hos. Två av de jag fotograferat porträtt av har en separat verksamhet nischad mot fastighetsbranschen, läs mer om detta på Property People.där de arbetar med place branding och andra saker som hjälper fastighetsägare och andra att bli bättre.

Klicka på bilden för fler ljussättningsdiagram

Ljussättning för halvkroppsporträtt med beautydish

I vanliga fall när jag fotograferar personalporträtt eller vanliga porträtt av grupper brukar jag använda en stor ljuskälla/ljusmodifierare som huvudljus. Mycket för att det är praktiskt med ett ganska förlåtande ljus som passar olika ansiktstyper, hudtyper och utseenden.

Men, nu var det bara tre personer, och eftersom jag vet hur de ser ut och har fotograferat dem förut kunde jag tillåta mig själv att ha ett lite spetsigare ljus. Ett som kräver att modellerna håller sig inom ett ganska litet område och att det inte är så stora skillnader i deras längd. Man kan givetvis flytta på blixtarna, men det gjorde jag inte idag.

Inte riktigt som solljus, men lite

Beautydishen som var på ungefär 2,5 meters höjd riktades rakt mot ansiktet. Eftersom den inte hade något raster lyser den upp ett ganska så stort område och ger relativt hårda och definierade skuggor. Istället för att mjuka ut ansiktsdrag och dölja rynkor som en stor softbox gör, händer snarare det motsatta här. Allt blir väldigt tydligt. Vissa tycker att en beautydish inte passar för folk över 20, men jag tycker nog att det har sina poänger att inte få alla att se ut som dockor hela tiden.

Lite Mycket ljus i håret

För att kontra detta lät jag en Profoto Magnum-reflektor stå för kanljuset/hårljuset bakifrån. Utan den hade det blivit väldigt mörkt på skuggsidan och personen på bilden hade smält ihop med bakgrunden på ett trist sätt.

Just en Magnum-reflektor ger otroligt skarpt och väldigt mycket ljus, så för att det inte skulle bränna ut alla högdagrar satte jag ett lager ND-filter (gråfilter som minskar ljusgenomsläppet) för att få ner effekten lite. Det blev vissa små delar av det belysta håret som inte har några detaljer kvar och är i princip kritvitt, men det tycker jag funkar ibland. Roligare dynamik om inte allt är perfekt jämt.

Grått, belyst bakgrundspapper

Bakgrunden var en rulle mellangrått bakgrundspapper som inte var helt nedrullad, därav det lite ljusare längst ned i bilden. För att det inte skulle bli för mörkt och trist placerade jag en studioblixt på golvet med ett raster på för att lysa upp delar av bakgrunden och skapa lite toningar.

Lite lens flare också

Hårljuset satt på en autopole precis bredvid bakgrundspappret och var inte avskärmad mot objektivet, så lite ljusspill gjorde att det blev en lätt linsöverstrålning (lens flare) uppe i högra hörnet. Det hade varit lätt att få bort med hjälp av retusch eller bara placera en svart pappskiva där, men jag tycker att det passar in på något sätt.

Utrustning som användes

• 3 st Profoto Compact-blixtar
• 1 Beautydish
• 1 Magnum-reflektor
• 1 Grå pappersbakgrund
• 1 Normalreflektor med raster
• Några stativ
• 1 Nikon D700

Retusch

Jag behövde i princip inte retuschera alls i Photoshop, lite färgkorrigeringar i Lightroom och sen lät jag det vara. Börjar man pilla med bakgrunden är det lätt att det blir för perfekt och nästan känns frilagt, så jag var nöjd som det var.

Som sagt, inte ett ljus som passar alla, men kul att använda ibland.

Klicka här om du vill se min portfolio.

Skriv gärna en kommentar, då blir jag glad.