Jag har den senaste tiden funderat lite på varför jag gillar ljussättningen i vissa filmer och tv-serier, där det känns som ljuset gör att personernas ansikten är målade med i princip bara två nyanser av samma färg. En ljusare nyans av hudfärg för de ljusare delarna av ansiktet, och en mörkare hudton för skuggorna. Men med detaljer överallt och inget som försvinner helt i skugga.

När jag skulle fotografera ett författarporträtt av Olle Wilson som snart kommer ut med en bok om bensinmackar fick jag chansen att testa den här typen av ljussättning, det kändes som att det skulle passa porträttet.

Beautydish med raster och en Octa

Ljussättningen gjorde jag på ett rätt enkelt sätt, en blixt från vänster om kameran, ungefär 45 graders vinkel, en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) med raster som huvudljus. Och en stor 150 cm Profoto softbox Octa från vänster som fyllnads/upplättningsljus. Båda med Profoto D1 som ljuskälla.

Båda ljuskällorna var ungefär lika högt upp, en liten bit ovanför huvudhöjd, vinklade nedåt mot hans ansikte. Huvudljuset hade raster och spillde därför inte över mer än där det skulle träffa, medan upplättningsljuset var stort och hamnade lite överallt. Även på den ljusa sidan av ansiktet.

Som vanligt var det en Nikon D700 och ett 85 mm/1.4-objektiv jag använde, bilden justerades lite i Lightroom 3 men mest lite skärpa och kontrast, plus färgjusteringar så allt hade en varm ton. Slutartid 1/200s och bländare f/2.8.

Jag ska som jag kanske nämnt tidigare snart köpa två stycken silverfärgade Profoto Umbrella XL och komplettera med tillhörande diffusionsduk. Med dessa hade jag tänkt utforska den här typen av ljussättning lite mer framöver.

Känns som det kan passa bra att ha två likadana ljuskällor och experimentera med att ha en med mjukare ljus och en med mer kontrast, eller tvärtom, eller bara flytta på dem, eller ändra vinkel eller ljusstyrka.

Bilder med mörka skuggor och hårda kontraster kan vara kul, de gör jag gärna, men det vore roligt att försöka bemästra den här typen av ljussättning bättre framöver, en ljussättning där man inte är lika beroende av huvudets vinkel eller den typen av saker för att få ett bra porträtt.

Det finns liksom detaljer överallt utan att det blir platt och trist, lite som att måla ett porträtt med två olika nyanser av hudton.

Tänkte kalla det snygga porträtt av mina kollegor, men det är ju ändå snart jul, så man kan försöka vara lite snällare. Snygga blev de i alla fall, tycker jag. Några saknas tyvärr, men de flesta i huset där jag hyr kontorsplats och har min fotostudio på Holländargatan 30 finns med. Hälften är från reklambyrån Klapp & Co, resten är frilansare i olika konstellationer.

När jag ändå finns väldigt nära till hands vore det ju korkat att inte fotografera några fina porträtt, men som vanligt med upptagna människor har det såklart dröjt, sen byggde vi en rundfond, vilket ytterligare försenade fotoprojektet. Men nu är nästan alla fotograferade och klara.

Själva upplägget för fotograferingen var inte så komplicerat, jag hade fria händer bara det blev svartvita porträtt i slutändan.

Till ljussättningen använde jag bara två blixtar, en för upplättningsljus med lite kontrast (tog bort alla diffusorer från min 150 cm Profoto softbox Octa för att detta ljus inte skulle vara för mjukt, brukar i princip alltid köra med intre diffusorn på, men yttre borttagen) rakt bakom kameran.

För att inte få en helt platt bild utan skuggor satte jag upp en Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beauty dish) på en Autopole till vänster om kameran, ganska högt.

Henrik, som är på bilden ovan, fick ta mitt porträtt. Här syns det också lite tydligare hur stor ljuskällan upplevs, men eftersom alla bilder är tagna med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv blev avståndet till modellerna en bit, så även om softboxen är 150 cm i diameter upplevs den inte gigantisk.

Skuggorna i ansiktet och under hakan är tack vare beautydishen, vinkeln snett uppifrån vänster, sett från kameran, tycker jag är bland de bästa sätten att ge en tredimensionell karaktär åt ansikten och huvuden.

Och varför inte, vi är ju tredimensionella? Sen gör såklart det relativt hårda huvudljuset snett uppifrån att rynkor förstärks lite och eventuella påsar under ögonen inte försvinner direkt.

Men, det är ju en del av ens utseende, så varför oroa sig för sånt. En silverfärgad reflexskärm underifrån kan hjälpa till lite att få upp ljus i skuggorna så de inte blir kolsvarta, men det är mer för att det är snyggt än att det skulle jämna ut ljuset helt. Då får man helt enkelt ljussätta på något annat sätt.

I många fall använder jag en vanligt rund ihopfällbar reflexskärm, även om de kan kännas lite sladdriga trots reflexskärmshållare. Den lösning jag oftare har är en Chimera-panel med silverfärgat material på, nu blev den tyvärr lite för stor (1 x 1 meter är den minsta jag har) så jag fick ta det silverfärgade reflexmaterialet och spänna upp den på en 50 x 70 pannå istället med några klämmor, och det funkade bra det med.

Istället för att använda bookends/vikväggar på sidorna så ljus inte reflekteras i de vita väggarna (svårt att få till snygga övergångar från ljusa partier till skugga på det här sättet i en så liten fotostudio utan något sånt) spände jag upp mitt nyinköpta svarta Molton-tyg med öljetter (en färdigsydd ”backdrop” jag köpt, läs mer här) för att skapa en liten tunnel där bara mitt ljus fick vara.

Alla bilder är tagna med samma inställningar (1/200 sekund, ISO 200 och bländare f/5.6), justerade i Lightroom 3 och sedan en lite lättare retusch i Photoshop efter det för att förstärka viss kontrast och plocka bort damm.

Jag hade mitt stativ på samma plats hela tiden, justerade höjden lite ibland efter längden på personen, men den stora skillnaden i hur alla porträtt ser ut, eller snarare, anledningen till att de inte ser likadana ut är att jag var lite slarvig med att få dem att stå på exakt den plats jag hade tänkt.

Och då blir det skillnad i hur huvudljuset och fyllnadsljuset hamnar på huden, och hur ljussättningen upplevs, speciellt när man har huvudljuset så väldigt nära ansiktet. Ett halvt steg bakåt och skuggorna faller på ett helt annat sätt än det ursprungligen var tänkt.

Men men, jag är väldigt nöjd med bilderna och ska lova mig att försöka fotografera mer porträtt framöver som inte är rena uppdrag. Alla kanske inte tycker det är kul att stå framför kameran, men det är oftast när de är tvingade till det (läs personalfotografering). Man måste få experimentera lite ibland, och det ska man helst undvika att utsätta sina kunder för (kollegor däremot funkar).

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Här kommer sista modellbilden från fotograferingen jag gjorde åt kille som behövde bilder till sin modellportfolio, som det sedan hade gått bra för. Dvs, en modellagentur tyckte det blev bra och tog emot honom med öppna armar.

Efter att ha klarat av porträtten med en blixt lade jag till ett upplättningsljus från höger (sett från kameran dvs) och det syns mest som ett litet extra blänk i hans vänstra öga plus att skuggorna inte är helt svarta i ansiktet. Kavajen är fortfarande kolsvart, men det beror mer på den svartvita konverteringen än ljussättningen.

Som man kan se lite lite lite i ”behind the scenes”-bilden nedan finns det en skärm till höger om kameran, med diffusionstyg på. Bakom den står en andra Profoto D1 250 Air och Zoom-reflektor för att lätta upp skuggorna aningens.

Huvudljuset kommer precis som på Studioporträtt av blivande fotomodell, från en Profoto D1 med Magnum-reflektor, och upplättning från samma riktning från en reflexskärm under i midjehöjd ungefär, eller lite lägre.

Bilderna är helt oretuscherade i den mening att jag inte gjort några justeringar av hans hud eller specifika detaljer. Bara inställning av kontrast och sånt i Lightroom tillsammans med den svartvita konverteringen.

Men, eftersom den här med hjälp av fyllnadsljuset från den andra blixten hade mer detaljer synliga i skuggorna fick bilden en aningens mildare och inte lika kontrastrik konvertering. Vore ju onödigt att ha extraljuset där, för att sedan ta bort det helt när man drar på med kontrasten.

Här är förresten utomhusporträtten vi tog efteråt.

Fotografering med fler och fler ljuskällor

Det här med att börja enkelt med en ljuskälla och sedan lägga till fler ljuskällor med olika ljusmodifierare är en metod jag gillar mer och mer. Vissa bilder blir bättre ju enklare ljussättning man har, medan andra kan dra nytta av lite mer ljus, eller ljussättning av olika detaljer eller från olika håll.

Rent praktiskt blir det såklart viktigast att få huvudljuset riktigt bra, så de bilder man tar med en blixt ens blir användbara. Sen är det bara att bygga vidare med upplättningsljus, kantljus, hårljus, bakgrundsljus eller vad man vill.

Vid själva fotograferingen kan man utifrån en enda ”setup” och gradvis slå på de olika blixtarna för att få en mängd olika alternativa ljussättningar utan att man behöver bygga om allt medan modellen är på plats.

Just den här bilden kunde t ex kanske blivit ännu bättre med lite hårljus för att framhäva lite mer detaljer i håret. Fast funkar såklart bra såhär också.

Eller så kunde jag byggt vidare och haft en mörkare bakgrund med toning från ett bakgrundsljus. Eller lite ljus bakifrån för att framäva axlarna mer.

Allt begränsas såklart bara av hur avancerat man vill göra det, men det är väldigt tacksamt att vid urvalet av bilder att ha lite variation. Det är ju först när modellen möter en förberedda ljussättning som man ser hur det egentligen blir, och vad som fungerade. Att ha sig själv som testmodell brukar ha sina begränsningar.

Så, nu har jag mjölkat den här fotosessionen på sina blogginlägg och jag lovar att inte skriva mer om just denna fotografering.

Tidigare skrev jag om när en kille hörde av sig och ville ta några porträtt att använda i hans modellportfolio för att visa för modellagenturer, här är inlägget om utomhusfotograferingen av porträtt en mulen dag.

Innan vi gick ut för att ta de bilderna utomhus hade vi fotograferat i studion ett tag, önskemålet var att ta relativt enkla porträtt med enkel ljussättning som skulle visa lite för agenturerna hur han ser ut, rätt upp och ner. Ingen retusch eller alltför specifik ljussättning, det blev först en blixt mot vit bakgrund, som vi modifierade för att skapa lite variation.

Såhär såg det ut i fotostudion (det var före rundfonden var färdigbyggd, så vi använde vitt bakgrundspapper). Kameran flyttades runt lite för att få olika vinklar och ljus, det är en av fördelarna med att använda en väldigt enkel ljussättning med bara en blixt, man behöver inte bry sig lika mycket om vinklarna.

Har man däremot fyllt fotostudion med kantljus, skärmar och annat blir det oftast bara en vinkel som funkar, åtminstone i en så liten studio som jag har. Det känns rymligt innan man börjat ställa upp alla utrustning, sen är det knappt plats att röra sig för modellen. Fast, han skulle mest stå stilla, så det gjorde inget.

I korthet använde jag en Profoto D1 250 Air till vänster om kameran, för att spara plats på golvet fäste jag blixten och Magnum-reflektorn (+ ett raster) på en Autopole med en Super-Clamp för att slippa släpa fram mitt gigantiska Avenger-stativ.

Ljuskällan (Magnum-reflektorn) var lite över 2,5 meter upp i luften och ca 1,5-2 meter från modellen, så ljuset kom från en ganska hård vinkel vilket skapade långa skuggor under haka på halsen och djupa skuggor i ögonhålorna. Men, inte högre upp än att det ändå blev ett litet blänk i ögat på modellen.

Till höger om kameran står en svart vikvägg (även kallad bookend eller v-flat) för att blockera studsat ljus från den vita väggen som är ganska nära modellen, och göra skuggorna så mörka jag ville ha dem.

Jag hade även en Chimera-ram med vitt material på i midjehöjd, men jag är inte helt säker på om den användes till just denna bild. Eftersom jag har gjort en rätt kontrastrik och hård konvertering i Lightroom kan nog den lilla upplättande effekt den hade försvunnit helt.

Kameran som användes var som vanligt en Nikon D700 med ett 85mm/1.4-objektiv. Slutartiden var 1/200 sekund och bländaren 3.5.

Bilden är helt oretuscherad och alla justeringar är gjorda i Lightroom, mest skärpning och den svartvita konverteringen plus lite ökad svärta och kontrast.

Jag återkommer hela tiden till så enkla ljusuppsättningar jag bara kan, mest för att det är så roligt att bara använda en ljuskälla där det sedan går att få variation genom att zooma den (funkar inte på alla reflektorer, men Magnum är en av de som har den möjligheten att ändra ljuskäglan), byta vinkel eller avskärma/reflektera ljuset.

Fick äran att fotografera pressbilder av en riktigt känd kändis för ett tag sedan, har glömt att skriva om studioplåtningen vi gjorde. Jag började blogga om utomhusfotograferingen av Louise Hoffsten som också blev bra, men här kommer nästa del i berättelsen. En slags prequel om man ska vara sådan.

Louise kom till min lilla fotostudio, och fick helt enkelt slå sig ner på en stol framför en reflexskärm som jag hade placerat ut noggrannt innan det var dags.

Själva ljussättningen hade jag testat tidigare med en kollega på kontoret, fast då stående så det skiljde sig lite åt. Jag fick helt enkelt flytta runt stativ, blixten och reflexskärmen lite för att det skulle bli bra igen. Eftersom hon satt ned kom ansiktet närmare reflexskärmen än på testbilden, så den blev såklart mjukare.

Den mellanstora softboxen till vänster är inte påslagen, den gjorde ingen nytta såg jag efter några testbilder. Tanken var att ge en gradvis toning på bakgrunden och slänga lite ljus på kanten av ansiktet, men det blev bättre utan.

Här är testbilden (länk till inlägget Porträtt med en blixt & Profoto Magnum här) och som du ser är det betydligt mer kontrast, även om den svartvita konverteringen såklart har gjort att skuggor och sånt blir mer markerade.

Annars var det samma uppsättning blixtar och reflexskärm som användes, en Profoto D1 250 Air snett ovanfrån till vänster om kameran, genom en 2 x 2 meter stor Chimera reflexskärm med ett halvtransparent diffusionstyg på.

En ganska hård och markerad ljuskälla som genast blir mycket större och mjukare, men ändå behåller lite av det distinkta ljuset utan att bli helt outhärdlig för en normalt sminkad person.

Den översta bilden i inlägget är lite modifierad, jag lade till ett lite ljusare fält till höger i bild med hjälp av ett lager i Photoshop, ungefär som ett bakgrundsljus, men för att få lite dynamik i den annars ganska jämngrå bakgrunden. Den här däremot är exakt som kameran såg bilden, med lite småfix och färgjusteringar bara.

Det roliga med den här, kontra den översta, tycker jag är hur mycket blänk det syns i ögonen trots att de ligger under skuggan av kepsen.

Plus att det blir ljus under ögonbrynen som förstärker dem, utan att det i mitt tycke känns fel. Annars kan för skarpt ljus underifrån lätt bli ett sånt där monsteransikte man gör när man håller en ficklampa vid hakan.

Sen är det som sagt smart när det gäller pressbilder att variera sig lite och leverera en bredd om man kan och om miljön, tiden och vädret tillåter. Min erfarenhet är att miljöbilder har lättare att bli använda i vissa medier medan rena studioporträtt kan vara bra till annat.

Därav blandningen av porträtt.

Före fotograferingen med Louise hade jag som sagt tagit några testbilder av min kollega på kontoret, och efter denna fotografering hade två andra fotograferingar inbokade med två olika kunder. Bägge dessa var affärsporträtt av några medarbetare som och skulle användas som pressbilder.

Utifrån samma grundljus försökte jag mig på konststycket att inte börja om från början utan istället utnyttja den första blixten som starten på en lite modifierad ljussättning.

Bilden till höger på mannen i kavaj är i princip samma ljussättning som jag använde till bilderna på Louise men med ett kantljus bakifrån.

Inlägget: Affärsporträtt med två blixtar

Till den sista kunden för dagen ställde jag upp en tredje blixt, mest som fyllnadsljus för att lätta upp skuggorna lite och resultatet blev snarlikt men inte exakt likadant.

Reflexskärmen som tidigare var rakt under, vinklades lite och den tredje blixten mjukades upp aningens av ytterligare en diffusionskärm.

Här är det inlägget: Affärsporträtt med tre blixtar.

Det var det. Nu har jag nog skrivit tillräckligt med inlägg om fotograferingar från en och samma dag. Kanske blir ett sista en vacker dag när jag skriver om hur många blogginlägg man kan få ut av arbetet under en endaste arbetsdag.

Att använda en snoot på blixten för porträtt är lite trixigt men ger bra resultat, när jag skulle fotografera författaren Maria Nygren för Bonnierförlagen nyligen kändes det som ett bra tillfälle att låta den vara med i ljussättningen.

Ljussättningsdiagram, porträtt med snoot

För det här porträttet lät jag allt huvudljus komma från samma riktning framifrån, med lite extra upplättning underifrån med hjälp av en mellanstor, rund silverfärgad reflexskärm.

Det stora och mjuka ljuset kommer från en Profoto D1 250 Air i en softbox Octa (150 cm) till vänster om kameran, och ovanför denna i kant med överdelen av softboxen är en till D1:a med en snoot monterad, via en Zoom-reflektor och en filterhållare. En lite skramlig lösning, men det är så det är.

Allt ljus framifrån är som en slags hög stapel av ljus med olika karaktär. Grundljuset från Octan är mjukt och stort, så i princip ingen del av hennes ansikte är för mörkt.

Snooten lägger på lite tydligare skuggor och ett ljusare område högre upp i ansiktet, främst pannan och kinder, men gör även att håret lämnar betydligt skarpare skuggor på huden än om det bara hade varit en softbox.

Reflexskärmen eftersom den är silverfärgad studsar upp hyfsat mycket ljus under haka och andra partier av huvudet/ansiktet som annars skulle nås av ganska lite ljus.

Det här med att stapla ljus på varandra kan vara speciellt kul med porträtt, man har en ljuskälla som ser till att det finns ett bra grundljus så detaljer och struktur syns, och en annan som lägger till en dimension. Lite som när jag har fotograferat kläder åt ett svenskt klädmärke. Där var det iofs en beauty dish och inte en snoot som stod för det lite mer definierande ljuset.

För att visa på den relativa storleken på ljuskällorna är alltid reflexer i ögat en bra utgångspunkt. Här till höger syns den stora Octan, den mindre reflexskärmen under och överst en lite skarpt ljus prick från en snoot. Hur man vill att ljusförhållandet mellan de olika ljuskällorna ska vara är valfritt.

Just till detta författarporträtt ville jag mest göra en bra bild, hon skriver inga mystiska deckare så jag lät effekten från snooten inte vara lika tydlig som den skulle kunna vara. Hade jag sänkt ljusstyrkan på softboxen skulle det mer och mer liknat ljuset från en lite strålkastare. Det från snooten dvs, eftersom det ljuset är lite som en smal ljuskägla.

För ovanlighetens skull fotograferade jag mot svart bakgrund, och då kan det vara bra att ha något slags kantljus eller hårljus som gör att hon inte smälter in helt i skuggorna.

För detta använde jag en Profoto Compact som behöver ha något lager med ND-filter på sig för att komma ner i samma effekt som D1:orna. Ursprunligen var inte strecket av ljus på bakgrunden något jag hade planerat, det var en slump att tejpen lossnade i ena ändan av ND-filtret så den inte täckte hela beautydishen jag använde som hårljus.

Den lilla glipan och det odämpade ljuset som träffade bakgrunden därifrån gav den effekten. På något sätt tyckte jag det passade bilden och lät det vara kvar, ibland kan det vara sånt gör bilder lite roligare.

Det jag lärde mig av denna porträttfotografering var nog att vinkel på ansikte/huvud och hur man får den som ska porträtteras att posera rätt blir så otroligt mycket viktigare när det är ett så litet ljus (områdesmässigt) som används. Placering, vinkel och allt sånt gör att bilderna kan variera otroligt mycket, men förr eller senare får man till det.

Det gör såklart också att en betydligt större del av bilderna inte blir bra, men det är väl som alltid med insats och belöning. Känns det helt fel kan man alltid ta bort snooten och satsa på en enklare och mer säker ljussättning.

Nyligen hade jag tre olika porträttfotograferingar inbokade under samma dag med tre olika kunder, två av dem var affärsporträtt av chefer och entreprenörer, och den tredje var pressbilder för Louise Hoffsten.

Jag ville hitta en grundljussättning som jag kunde använda för alla tre porträttfotograferingar, som enkelt kunde ändras så allt inte såg likadant ut (kan ju vara lite trist att bara ta likadana bilder hela tiden).

Lösningen blev en ljussättning med bara en blixt, en Profoto D1 250 Air med en Magnum-reflektor, som jag lät lysa genom en stor diffusionsduk på ram (Chimera). Plus en reflexskärm, silverfärgad, underifrån, som upplättning.

Ljussättningsdiagram, en blixt

Huvudljuset (och det enda ljuset i denna ljussättning) kommer från ganska högt upp, jag skulle gissa att blixten är ca tre meter upp i luften.

Reflektorn har ett bikakeraster monterat på sig, för att ljuset inte ska spridas över en alltför stor yta (det blir också mindre ljus totalt i rummet som man måster hantera på något sätt).

På ett annat stativ finns en 1 x 1 meter stor silverfärgad reflexskärm som studsar upp lite ljus underifrån. Effekten syns tydligast på de sittande porträtt jag tog av Louise Hoffsten, eftersom hennes ansikte då kom relativt nära reflexskärmen, på de stående porträtten lättar den mest upp litegrann.

Resultatet blir ett rätt stort men hårt ljus, fast utan den där utfrätande effekten som hårt ljus kan ha rätt ofta. Är det då osminkade varelser framför kameran kan det bli mycket hudretusch för att rädda tillbaka alla blanka pannor.

Bakgrunden blir också hyggligt jämt belyst, även om det är en viss övergång från lite mörkare till lite ljusare, höger till vänster

På bilden till höger (den stående) kan man se en softbox titta fram lite bakom vikväggen, den använde jag inte för porträtten med skateboard utan för några affärsporträtt senare under dagen (se exempel nedan).

Den svarta vikväggen är bara där för att behålla skuggorna på skuggsidan mörka, annars hade ljuset studsat på den vita väggen som inte är långt bort, och halvt tagit bort effekten av ett kontrastrikt ljus.

En grej som den här ljussättningen blir extra känslig för är ju vinkeln på personen man fotograferar, huvudet då mest om man pratar porträtt. Vänd mot ljuset, som nedan, och det blir väldigt varm och öppet, kontra vänd mer direkt mot kameran då skuggorna nästan tar över (speciellt om man har keps).

Jag hade som sagt detta huvudljus som bas i tre fotograferingar på en dag, men med ganska enkla medel gick det att få fram hyfsat varierade bilder från denna grundingrediens, lite kantljus t ex.

För affärsporträttet av mannen i kostym lade jag bara till en softbox snett bakifrån för att få till ett kantljus som ger lite dimension till porträttet. Hade personen haft långt hår skulle det bara träffa håret och sätta ljus i det.

Just denna bild visar på ett litet problem jag stötte på, nämligen att ljuset från ovanför diffusionsskärmen kunde missa målet om jag inte vinklade det rätt.

Det som hände var helt enkelt att lite av ljuskäglan gick utanför diffusionsmaterialet och studsade direkt på den silverfärgade reflexskärmen och gav en rätt skarp reflektion mitt på hans kavaj (kan ju även ha varit direktljus också), ungefär där den knäppta knappen är. Men, men, det var rätt lätt att ordna.

Nu blev inte det här vad jag hade tänkt mig från början, nämligen att försöka simulera solljus som mjukats upp av ett parasoll eller segel. För det kommer det nog krävas lite mer experimenterande, och kanske någon annan typ av ljuskälla som bryts genom något annat material.

Fast det blev en väldigt skön grundljussättning som går att utveckla i många riktningar, om man vill ha ett grundljus som ger både tydliga skuggor men ändå ett rätt stort ljus.

Mot slutet av en porträttfotografering med författaren Peter Ekberg och illustratören Mattias Olsson (som precis gjort en bok tillsammans; Aliens! Fakta om ufo och liv i rymden) tänkte jag att det vore kul med världens enklaste gruppbild på dem tillsammans.

Själva huvudbilderna tog jag med en rätt konstig uppsättning blixtar och färgfilter (se testbild här), fyra stycken blixtar och fyra olika kulörer för att vara exakt. Och svart bakgrund.

Den här var nästan raka motsatsen.

Det jag gjorde var att rulla upp den svarta bakgrunden och rulla ned den vita bakgrunden, sen stängde jag av alla blixtar utom en Profoto D1 250 Air som fick stå ensam ganska högt upp på ett stativ, utan reflektor (bare bulb).

Egentligen ett sätt att ljussätta som är helt olikt hur jag brukar göra, då det nästan alltid är något form av ljusmodifierare på studioblixtarna. Men, just i svartvitt och mot vit bakgrund blir det en rätt rolig effekt.

I en relativt liten fotostudio som min studsar ljuset lite som det vill när man inte styr det med ljusmodifierare eller annat, men det fick vara ok. Det enda jag kompletterade med var en svart vikvägg på vänster sida från kameran sett, för att låta skuggorna få vara lite mörka, även om de blir rätt öppna med ett sådant här ljus från ett bart blixthuvud.

Jag testade även samma uppställning med bara en blixt, fast denna gång med en Profoto Magnum-reflektor, när jag ändå hade glada killar i studion som inte hade något emot att modella lite mer.

Skillnaden blir ju genast så mycket hårdare skuggor och skillnad på hur ljuset avtar (nu minns jag inte exakt hur Magnum-reflektor var zoomad, men det var mer åt hårt ljus-hållet, än det andra).

Leverera lite mer enkelt

Det blir lite att arbeta baklänges, med det kan fungera ganska bra, att först planera för en mer komplicerad ljussättning och sedan komplettera med några superenkla porträtt som inte tar så lång tid att ställa in.

De flesta kunder, och kanske speciellt de som efterfrågar porträtt som ska användas för PR och marknadsföring (t ex bokförlag), brukar vara väldigt tacksamma att få några olika porträtt med helt olika stil, så kan de använda till presskit eller bildbanken på hemsidan, och något helt annat för t ex bloggen eller deras Facebook-sida. Det kan ju lätt bli tjatigt annars.

Apropå Facebook så har jag kanske nämnt att jag nu har en sida där? Vill du hellre följa den och kommentera där så finns chansen, bara att klicka.

Nu börjar det bli lite mer naturligt ljus ute, och man kan börja smyga in solljus i bilderna utan att det krävs så mycket utrustning för det. Senaste gången var när jag fotograferade personalporträtt för Refero, ett företag som är specialister på att finna kapitalläckage (vilket inte är samma sak som alla pengar man lägger på fika har jag förstått).

Uppdraget var lite blandat, jag hade med mig studioblixtar och annan studioutrustning för att dels kunna ta porträttbilder av de som arbetar på företaget, och dels fotografera lite miljöbilder från deras fina kontorsmiljö i några slags iscensatta miljöbilder där de anställda fick agera modeller och leka möte m.m.

Mitt i allt undrade de om jag samtidigt kunde ta några pressbilder av en kille som skulle användas till en tidningsartikel, och då kanske porträtt mot vit bakgrund kan kännas lite trist, så vi tog bort den och fick bilden ovan.

En mix av solljus och blixtljus

Här är vår ”studio” för dagen, snett ovan till vänster placerades en 150 cm Profoto Softbox Octa med en Profoto D1 250 Air, högt upp på ett stativ. Bilden är inte exakt som allt stod när bilden ovan togs, men kamerans plats är korrekt, och personen på bilden stod lite framför vänstra dörrkarmen till höger i bild.

Diagrammet är så alla blixtar och annan utrustning var placerade när vi tog bilden. Huvudljuset är som sagt från en Profoto D1, men eftersom det var mitt på dagen och starkt solljus ute fylldes rummet med tillräckligt mycket ljus att några extra reflexskärmar eller annan upplättning inte krävdes.

Det jag inte fick med på diagrammet är fönstret direkt till höger om kameran, som vi var tvungna att täcka för det fönstret med en reflexskärm och svart material. Solljuset kom in från höger och var väldigt starkt, något som syns tydligt på bakgrunden där det helt fräter ut vissa delar, det vill man inte ha i ett ansikte.

Solljus från fönster som kantljus

Däremot var det utmärkt för att använda som kantljus på huvud och kropp, höger sida sett från kameran. Det ljuset lyser snett in genom det fönster som är snett till höger om honom, och reflektionerna från fönstrets insida (en sån där bred fönsterkarm eller snarare öppning som brukar finnas i gamla hus). Det lyser upp lite snyggt på hans huvud och lättar upp ena kinden.

Kantljuset på andra sidan huvudet är däremot fejk. I rummet innanför står en annan Profoto D1 med en Zoomreflektor riktad snett mot dörröppningen, den användes senare för att belysa en halvtransparent, mjölkvit, reflexskärm bakifrån och göra den till något som liknar en ljuslåda. En enkel bakgrund för porträtt på plats om man inte hittar en bra vit bakgrund i miljön.

Men, som sagt, vi tog bort bakgrunden för denna bild, för att få med lite av rummet och miljön. Ljuset var redan inställt, men ser man på denna bild är kantljuset från blixten kanske aningens för starkt eftersom det fräter ur lite detaljer, men å andra sidan brukar solljus kunna göra det också ibland.

Svårare behöver det inte vara på den här tiden på året att blanda studioljus med naturligt ljus, åtminstone inte mitt på dagen inomhus om det finns hyfsat med fönster som släpper in solljus. Fast nu är det minst lika viktigt att ta med reflexskärmar för att täcka direktljus som det är att använda dem som just reflexskärmar. Det kan räcka med svart och vitt tyg, plus massor med silvertejp, men många gånger är stativ och reflexskärmar enklare.

Bilderna togs med en Nikon D700, ett 85mm/1.4. Slutartid 1/200s och bländare f/3.2. För att utlösa blixtarna använde jag en Profoto Air Remote, otroligt smidigt och praktiskt att enkelt kunna justera effekt på de olika blixtarna utan att behöva gå ifrån kameran eller klättra på stegar. Kunde de lägga till en display på den så man såg respektive blixts inställda effekt vore det såklart ännu bättre, men det kommer väl i nästa version kan man hoppas.

Sen, ett litet tips, när man ändå är på plats hos en kund, föreslå att låta medarbetarna agera statister (eller modeller om man ska kalla dem så) för att få till lite arbetsbilder i rätt kontorsmiljö. Det brukar vara rätt enkelt att få till, behöver inte kräva så mycket ljussättning på den här årstiden men ger väldigt mycket.

Vips har kunden ett gäng bilder på deras personal som agerar i miljö, något som ofta kan vara otroligt mycket mer användbart till små bilder för webb eller trycksaker än att de ska behöva köpa anonyma bildbyråbilder för att visa upp deras verksamhet.

Det enklaste sättet är att föreslå att de ska ”leka möte”, det brukar kunna vara lite flamsigt ett tag, men folk gillar generellt att vara med på bild om de får något att göra, och leka möte är ju säkert något som de flesta som jobbar på kontor vet hur man gör. Enda problemet är om man låter de prata för mycket, då får man sortera bort massvis med bilder där folk pratar, som annars kunde blivit bra.

Kan vara ett enkelt sätt att leverera mycket mer än det ursprungliga, utan att det behöver ta så mycket längre tid eller kosta så mycket mer.