Stockholm
Posts tagged as:
Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).
För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.
Peter Barlach gör en massa olika saker, förutom att bli bra på bild, t ex så skriver han tv-manus, uppträder, sjunger och annat. Och så skriver han böcker, vilket förde honom till min fotostudio för några år sedan när det skulle fotograferas författarporträtt till bokförlaget Bonnier Carlsen.
Nu var det dags igen, och är det något jag verkligen gillar så är det att få fotografera personer jag har fotograferat tidigare en gång till. Även om det var ett par år sedan sist hade jag ändå en väldigt klar bild av hur jag skulle vilja förbättra den bild jag tog tidigare (om jag varit lite bättre på att fotografera då). En andra chans så att säga.
När jag fotograferade porträtt för annonskampanjen jag nämnde tidigare, porträttfotografering till reklamkampanj (en ljussättning som använde fyra blixtar och massor med reflexskärmar m.m.), har jag försökt förenkla den ljussättning till ett minimum som krävs för att få ett bra porträtt. Det är lätt att krångla till det, men betydligt svårare att förenkla det utan att det blir trist.
Sen ville jag inte att alla bilder skulle se exakt likadana ut, men det är ju bara en bonus i sammanhanget.
Efter att ha tagit bort (eller snarare stängt av) båda blixtarna bakifrån, var det bara en blixt kvar för detta porträtt. Plus en silverfärgad reflexskärm under modellens ansikte och en vit reflexskärm (vit vikvägg i papp) för att lätta upp skuggorna på skuggsidan av ansiktet.
Det tror jag är själva kärnan i de här porträtten. Och kanske även mjukheten som kommer av att det är ett relativt kort skärpedjup som gör att fokus ytterligare centreras på ögonen.
För det mesta när jag fotograferar porträtt utan någon koppling till miljö (utomhus, kontorslandskap etc) brukar jag låta mina modeller få stå upp. Det är bra på många sätt, speciellt för hållningen.
Ibland är ett sittande porträtt, åtminstone ansiktsporträtt, väldigt mycket enklare att arbeta med. Modellen behöver inte bry sig så mycket om var de ska göra av sina händer eller hur de ska stå. De kan bara sitta där, bekvämt och fokusera på att få till en naturlig min.
Porträttfotografering med fyra blixtar
Utan att använda fler blixtar skulle man på ett relativt enkelt sätt kunna få lite mer stuns i de här porträtten. Det skulle dock troligtvis kräva lite stativ och gärna med bom, för att kunna positionera reflexskärmar av olika slag på ett sätt så de kan göra det jobb som blixtar annars gör.
Nu gillar jag de här bilderna, så att de flyter ihop aningens med bakgrunden stör mig inte, men vill man lösa det enkelt skulle man kunna placera reflexskärmar av något slag (vitt eller silverfärgat papper) bakom modellen på sidorna så de kastade tillbaka ljus och skapade ett svagt kantljus eller hårljus. Men, en blixt är såklart enklare och lättare att handskas med, skulle jag nog säga. En silverfärgad reflexskärm är kanske det bästa valet om man ska få ljus att studsa tillbaka med någon slags effekt, vita varianter sprider snarare ljuset lite hur som helst.
Vill du se alla porträtt sida vid sida och jämföra effekten av en blixt eller flera så hittar du dem här; Porträttfotografering annonskampanj Amendo, i min portfolio. Så snart jag har alla annonser ska jag visa upp dem också, kan ju vara lättare att se bilderna i den ”miljö” de användes i.
I Veckans Affärer under våren går en reklamkampanj med helsidor och uppslagsannonser för bemannings-, och rekryteringsföretaget Amendo, producerad av reklambyrån BKC Sthlm som jag arbetar med ibland (och även delar lokal med kan väl tilläggas).
Som jag skrev om tidigare (från fotografering till annons) är annonserna uppbyggda av ett porträtt som är monterade i en separat fotograferad tavelram, plus lite text och logotyp såklart.
Men, jag lovade att återkomma med diagram över ljussättningen som skapade dessa porträttbilder (som jag är riktigt nöjd med och tycker att de ska använda mycket framöver).
Klicka på diagrammet för fler ljussättningsdiagram
Dessa porträtt är ljussatta på ungefär samma sätt som när jag fotograferade barnboksförfattaren Ulf Nilsson och illustratören Sarah Sheppard. En stor Profoto Softbox Octa (150 cm) och en rund silverfärgad reflexskärm undertill bildar en mussla (clamshell) som ger mjukt ljus i ansiktet och fina reflektioner i ögonen.
Egentligen är det här en ljussättning som man skulle kunna använda hur mycket som helst, eftersom den är väldigt tacksam för de flesta ansikten och huvudtyper. Med så mycket ljus i ögonen och mjuka skuggor gör den att den avporträtterade verkligen ser vaken och pigg ut. Och med ljus både uppifrån och nedifrån blir skuggorna ganska lätthanterliga.
Vill man ha ännu mjukare ljus är det bara att justera avståndet och placera huvudljuset och reflexskärmen ännu närmare. Vill man sedan ha större reflektioner undertill i ögat kan man alltid experimentera med en större reflexskärm, och såklart olika former. Den som användes här var en vanlig rund ihopfällbar reflexskärm med utbytbara tyger (guld, silver, vitt, sunfire etc).
Tittar man väldigt noga på bilder, speciellt i ögonen om de är tydliga, kan man lära sig mycket av vilken ljussättning som fotografen använt, även om det såklart går att retuschera så det ser ut som något helt annat. Men här ser man tydligt en softbox Octa, rund men ändå med kanter, och en lite skrynklig reflexskärm underifrån.
Ljuset på bakgrunden justerades bild för bild för att få lite variation (sen användes bilderna beskurna och monterade i en tavelram, så där syns det inte lika tydligt) med hjälp av olika svarta skärmar.
Som vanligt för att inte få modellen att helt smälta in i bakgrunden satte jag två blixtar, en från varje håll, med olika ljusmodifierare, för att skapa ett kantljus. Det ger även lite hårljus så det blänker lite fint i frisyren, men ganska lite. Dessa avskärmades också lite för att bakgrunden (en grå pappersbakgrund) inte skulle bli för jämnt belyst eller för ljus.
Med en Profoto AcuteB 600R som huvudljus (med Octa) kunde jag få ner effekten så pass mycket att jag kunde använde en ganska stor bländaröppning (f/3.2) och få ett kort skärpedjup. Den svartvita konverteringen förstärker nog effekten av mjukheten aningens.
Eftersom människor oftast först kollar på ögonen (om det gäller ett porträtt i alla fall) brukar jag i princip alltid sätta fokuspunkten på det närmaste ögat. Det går såklart att variera detta om man vill ha en viss effekt, men är fokus någon annanstans kan man lätt uppfatta bilden som konstig på något sätt, och det ville nog ingen som var inblandad i detta projekt.
Eftersom de flesta digitala systemkameror har ett antal fokuspunkter kan man enkelt byta till den som passar bäst. Är det ett ganska kort skärpedjup i bilden fungerar det inte riktigt att använda mittpunkten, låsa fokuseringen och sedan komponera om, eftersom en millimeter kan göra att bilden blir bra eller känns oskarp.
Det var nog allt jag hade att säga om denna fotografering, kolla gärna på alla bilderna till annonskampanjen här, och mer porträttfotografering jag har gjort.
Har du någon fråga eller kommentar? Dela gärna med dig.
Nu senast fick jag möjligheten att fotografera några skådespelarporträtt åt en svensk skådespelerska, Violetta, som behövde några bra och enkla bilder som visar hur hon ser ut. Lite som fotomodeller har sina portfolios behöver ju också skådespelare visa upp sig, och det ska ju helst vara så rent och avskalat som möjligt. Resten får de fixa när de väl ska in i en roll, med allt vad det innebär.
Idén var att ta några bilder utan make-up och inte retuschera dem mer än nödvändigt (detta var dock i februari, och då kan alla behöva en liten släng Photoshop). Men man vill ju att det ska vara hyfsat verklighetstroget.
När man har lyxen att få en modell med lite mycket kameravana (ok, mer filmkameror än stillbild kanske) så kan man tillåta sig att krångla till det lite mer. Så, bort med det stora ljuset som jag så ofta kör och in med en klassisk clamshell där en beautydish fick agera huvudljus ovanifrån. För att det skulle bli en ”clam” (mussla) av det hela behövs något underifrån, och för detta använde jag en mellanstor softbox (Profoto 60×90 cm).
Klicka för fler ljussättningsdiagram
Har tyvärr inga mått och avstånd antecknade för denna, men modellen satt ned på en stol och utifrån det kan jag väl gissa att blixten med beautydish var en bit ovanför och framför hennes huvudhöjd, riktad rakt mot hennes ansikte. Eftersom jag ville fotografera lite lite ovanifrån kunde jag inte ha den för nära eftersom den då skulle skymma ansiktet, och det är ju synd när man ska ta porträtt.
När man använder raster på ljusmodifierare (softboxar och sånt) är det smart att kolla så riktningen är rätt även för den person som ska fotograferas, använder man sig själv som testmodell kan det ju skilja lite i längd och det är ganska petigt när man sätter på ett raster eftersom ljuset får en så mycket smalare ljuskägla.
Vilket kan göra att det ljus som träffar dig själv perfekt i ansiktet hamnar i bröstet eller håret på den du ska fotografera, beroende på längd. Det kan ju såklart vara en effekt att låta det bli så ibland, för att få ett annorlunda ljus, men då är man i alla fall medveten om det.
Softboxen som jag placerade framför modellen på golvet (eller snarare, på ett lågt golvstativ) riktades uppåt så det gav ett blänk (catchlight) i nederdelen på ögats iris. Ju större reflektor eller ljuskälla, desto större blänk (eller så placerar man allt närmare bara).
Det ger en rätt skön effekt att iris blir så ljus. Ganska lätt att uppnå en solig dag utomhus om man har ett silvrigt cafébord i närheten, eller bara ett vitt bord. Men, som David Bicho (kolla gärna hans blogg också, klart läsvärd), en väldigt inspirerande och duktig fotograf kommenterar på D70sveriges forum blir det lätt ljus underifrån under nästippen (som på den liggande bilden ovan och nedan) och om det är snyggt eller inte är ju en smaksak. Just på denna bild tycker jag nog det funkar, men det är ju lätt att det kan se konstigt ut med för tydligt ljus underifrån.
För att hennes kolsvarta hår inte skulle smälta in i den grå bakgrunden som nästan var svart eftersom den inte fick något direkt ljus från varken softboxen eller beautydishen placerade jag en blixt på golvet med ett raster för att ge en liten upplättning/toning åt mittpartiet. Denna effekt förstärkte jag lite i efterhand för att det skulle bli aningens tydligare.
Det jag tror mig har lärt mig av detta är nog att den här typen av ljussättning ska man göra med lite tajtare utsnitt, dvs gå lite närmare. Tror den blir roligare om det nästan bara är ansiktet man ser. Sen kan det nog bli enklare att få till effekten med blänk i ögon och sånt om man fokuserar på ansiktet med en liten inramning av håret. Sen kanske en ljusare bakgrund kunde livat upp det hela också. Då kan man också flytta blixtarna närmare och styra det mer noga.
Men men, det här vad vad jag hade tänkt och jag och Violetta är nöjda med resultatet. Målsättningen var som sagt att producera bilder som inte skulle vara alltför konstlade eftersom de ska användas för att visa upp hur hon ser ut på ett hyggligt neutralt sätt utan att vara tråkiga.
Som vanligt var det en Nikon D700 med ett 85 mm/1.4 som tog bilderna, jag stod bakom. Och tre Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och två Compact), en beautydish, en 60×90 cm softbox och en reflektor med raster. Plus en mellangrå pappersbakgrund.
Har jag missat något, kommentera gärna.
