Efter att ha skrivit det tidigare inlägget om gruppfotografering med en blixt, så tänkte jag komplettera med en annan gruppfotografering jag gjorde förra året, denna gång var det fotografering av styrelse och ledningsgrupp för Poolia.

Då var det lite liknande upplägg, dels skulle medlemmarna fotograferas individuellt och dels skulle jag ta några gruppfoton. I Poolias fall var det två olika gruppbilder, ledningsgrupp och styrelse, utöver de enskilda styrelseporträtten.

För att få schemat att fungera ställde jag upp två separata fotostationer, en för de enskilda styrelseporträtten (långt bort i bild mot den blå bakgrunden) och en för gruppbilderna (där det vita paraplyet är en del av det, jag stod ungefär vid pelaren till vänster). Det är skönare att ha allt uppställt innan de alltid lika stressade styrelsemedlemmarna anländer, än att behöva riva en fotostation, sätta upp den och ställa in ljuset för gruppbilden medan de väntar.

Som på så många kontor är det inte så högt i tak i deras lokaler, men de hade i alla fall en vägg med någon slags träpanel som kunde passa som bakgrund.

Istället för att välja den enklaste ljussättningen med en blixt valde jag den näst enklaste, och egentligen den som fungerar bäst och är minst krångel med.

Det ultimata är kanske att ha två identiska ljusmodifierare från samma vinkel på varsin sida av kameran, men det har jag inte, så jag fick nöja med en stor 150 cm softbox Octa från höger och ett vitt halvtransparent paraply från vänster om kameran.

Min Octa använde jag även till de enskilda styrelseporträtten, men ljusinställningen var redan gjord innan, så jag behövde bara flytta på blixten och stativet till den plats för gruppfotograferingen jag hade märkt ut på golvet med tejpbitar. Det optimala är såklart att ta med så många blixtar att man inte behöver flytta något, men ibland är det skönt att inte behöva bära tusen kilo väskor. Om man kan slippa dvs.

För den mindre gruppbilden, dvs den på bild, fungerade denna ljussättning utmärkt, men för den lite större gruppen där alla stod på rad och därmed blev ungefär dubbelt så bred blev det genast mer småfixande för att se till att de inte skuggade varandra samt även mer efterarbete eftersom bakgrunden inte riktigt räckte till.

Ganska enkelt ordnat i Photoshop, men ändå efterarbete som måste göras. På den här bilden klonade jag bara bort skarvarna i träpanelen så det blev en jämnare bakgrund, i övrigt var den relativt oretuscherad.

Dubbel uppsättning av allt är smidigt

Jag ska snart köpa två stycken Profoto Umbrella XL i silver (läs blogginlägget från Profoto här om deras nya paraplyer) och komplettera med Front Diffusers för att kunna variera hårdheten och kontrasten på ljuset.

Det finns en stor poäng att ha två av vissa saker när det gäller blixtar och ljusmodifierare, att ha två stora exakt likadana ljuskällor tror jag kommer förenkla den här typen av fotograferingar mycket framöver, sen verkar de bra av andra anledningar också. Vikten t ex, och storleken när man ska släpa med sig dem.

Att ljussätta för enskilda porträtt kan man göra nästan hur som helst och var som helst, gruppbilder däremot kräver så otroligt mycket mer av bakgrund, avstånd och annat. I den här lokalen där jag har varit flera gånger tidigare finns det egentligen väldigt bra förutsättningar, men det är lite lågt i tak och lite pelare som nästan alltid står i vägen. Och försöker man sig på att ha ett stort avstånd mellan grupp och bakgrund riskerar man ofta att få med taket i bilden, och det är inte så kul.

Men, som jag skrev tidigare, gruppbilder är något som nästan alltid efterfrågas av kunderna och som nästan alltid hamnar mitt i ett pressat schema, så det lönar sig att ha några lösningar och ljussättningar man vet fungerar. Huvudsaken är oftast att man kan lösa uppdraget, gruppbilder i sig är oftast lite halvtrista. Men man kan göra dem så bra man kan ändå.

Peter Barlach gör en massa olika saker, förutom att bli bra på bild, t ex så skriver han tv-manus, uppträder, sjunger och annat. Och så skriver han böcker, vilket förde honom till min fotostudio för några år sedan när det skulle fotograferas författarporträtt till bokförlaget Bonnier Carlsen.

Nu var det dags igen, och är det något jag verkligen gillar så är det att få fotografera personer jag har fotograferat tidigare en gång till. Även om det var ett par år sedan sist hade jag ändå en väldigt klar bild av hur jag skulle vilja förbättra den bild jag tog tidigare (om jag varit lite bättre på att fotografera då). En andra chans så att säga.

Ljussättning av författarporträtt

Det blev en ljussättning i clamshell-stil, med huvudljuset från en ganska hård vinkel uppifrån, och en silverfärgad reflexskärm (Chimera 1 x 1 meter) i midjehöjd underifrån.

Avskärma ljus från alla håll

Har man en liten fotostudio måste man förr eller senare göra den ännu mindre för att ljuset inte ska studsa runt överallt mot de vita väggarna och helt förstöra idén med att använda dyra ljusformare för en speciell effekt.

För att inte huvudljuset från min beautydish skulle lysa upp bakgrunden för mycket, satte jag en svart pannå på en arm som en slags ”barndoor” eller keps . Utan den skulle bakgrunden blivit mycket ljusare, åtminstone den i den övre delen av porträttet.

På vardera sida om Peter stod det ”bookends” eller helt enkelt vikväggar, svartmålade, för att blockera eventuellt ljus som studsat på väggarna.

Kantljus och hårljus

Det hade säkert blivit ett alldeles utmärkt porträtt med bara detta, fast lite hårt kanske.

En Profoto Compact med två lager ND-filter och en Zoom Reflector fick ge lite blänk åt håret och ena kinden. Allt för att få ner effekten och ljuset så jag kunde fortsätta ha ett relativt kort skärpedjup.

Som upplättningsljus eller allmänljus gjorde jag det ganska enkelt för mig och ställde en Profoto D1 bakom kameran med bara ett vitt halvtransparent paraply på (syns på bilden med pannån). Idén är få lite mer ljus som kan lätta upp skuggorna i ansiktet aningens aningens. Så skuggorna inte blir alltför mörka.

Efterbehandlingen bestod egentligen mest av det gamla vanliga i Lightroom och Photoshop, men sen justerade jag bakgrundsfärgen till något som jag tyckte passade porträttet bättre, en blågrå nyans.

Jag förstärkte även den ljusare toningen bakom hans nacke så det nästan ser ut som ett bakgrundsljus hade varit där. Men det är bara fusk denna gång.

Det nedre blänket i hans ögon är förresten också lite fuskat med, i originalbilderna kom reflektionen från reflexskärmen lite väl högt upp i pupillen och var rätt stark, men med en mjuk pensel i Photoshop tonade jag ner effekten av detta till något som kändes mer lagom.

På färgbilden syns en liten skugga från hans öra på ena kinden, och den kunde jag såklart ha upptäckt lite tidigare. Skulle varit relativt enkel att få bort genom att flytta den blixten bara litegrann. Men men.

Nikon D700, 85mm/1.4, bländare 4 och tre blixtar.

Peter Barlachs hemsida hittar du här.

När det gäller personalfotografering för företag brukar de oftast ske i min studio, men många gånger är det smidigare för kunden om jag tar med mig min utrustning och sätter upp en tillfällig liten fotostudio på plats hos dem.

Det svåraste med personalfoto är nästan alltid att hitta tider då alla är på plats samtidigt, och att då även försöka planera in en liten resa till mig är ibland att krångla till det för mycket. Så var det t ex när Adobe ringde och behövde nya personalbilder för några nyckelpersoner till webb och bildarkiv.

Ljussättning för personalporträtt på plats

Fler inlägg med ljussättningsdiagram hittar du i arkivet

Sittande porträtt vid bord

För det mesta brukar jag fotografera porträtt stående (de jag fotograferar står upp alltså, jag står rätt ofta också), men denna gång hade de ett konferensrum jag fick låna och använda som tillfällig fotostudio, och där fanns ett bord som kändes bra att sätta folk vid. Inget märkvärdigt, men det passade bra i bild på något sätt, och den senapsgula väggen bakom gav det hela en bra inramning.

Till skillnad från en tidigare fotografering av jurymedlemmar i ALMA (Astrid Lindgrens Minnespris) där de hade ett jätte jättelitet rum med ett ljusgrått eller nästan vitt bord kunde det här bordet inte användas som reflexskärm.

Eller kunde och kunde. Det skulle såklart gå, men då hade färgat ljus studsat upp i ansiktet och det hade kanske inte blivit så roligt, åtminstone klurigt att färgkorrigera i efterhand.

Eftersom varje konferensrum fortfarande har stora papperblock som man kan rita på började jag med att riva av några pappersark och lägga på bordet för att gömma den gulbruna ytan och istället använda det som en reflexskärm för lite mjukt ljus underifrån. Brukar vara bra för att lätta upp skuggor och få in lite mer ljus i ögonen på de man avporträtterar.

Effekten av det vita pappret blev inte tillräcklig, så jag kompletterade med en rund reflexskärm med silveryta som jag lade på bordet ovanpå de vita pappersarken. Precis utanför bild, men tillräckligt för att det inte skulle studsa färgat ljus i alla fall.

Huvudljuset denna gång kom från en Profoto Compact i en stor Profoto Softbox Octa (5 fot/150 cm). Lite från sidan och vinklad nedåt för att ha kvar lite av skuggan under haka och näsa, plus få reflektioner från reflexskärmen.

Till höger i bilden ovan satt mina modeller för dagen, och till vänster satt jag med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv. Ganska skönt att sitta vid ett bord och fotografera faktiskt.

Den här bilden är tagen från andra hållet, till höger syns kanten på softboxen och bredvid den som ska fotograferas ställde jag en reflexskärm på ram, fast den användes inte som reflexskärm utan för att blockera huvudljuset från att lysa upp den gula väggen bakom (till vänster utanför bild).

I testbilderna utan den blev den väggen lite för skarp i färgen och den mjuka inramning som jag fick till krävde att väggen var lite mörkare, därav något som hindrade ljuset. Jag hade bara med mig ett tyg med en vit och en guldfärgad yta, så jag vände den guldfärgade ytan bort från kameran så det inte studsade tillbaka på modellen eller väggen.

Egentligen hade jag behövt en skärm till för att blockera ljuset från bakgrundsblixten till höger om modellen, på bilden till höger var den placerade lite väl nära innan jag hade fått till allt rätt, och det kom in ljus direkt på objektivet (flare). Men, det gick såklart att lösa genom att flytta den lite längre bort.

Ha alltid med svart tyg

Jag brukar ha med mig ett stort svart tygstycke för att enkelt kunna göra en ljusblockerare (flag), men av någon anledning hade jag missat att packa ner den. Annars är det enkelt att ha den för att tejpa upp på fönster eller ett stativ om man vill dämpa ljusinsläppet eller liknande. Vitt tyg är också bra, om det är neutral, då kan man göra om ett soligt fönster till något mjukare ljus med lite tejp.

Bakgrundsljus och kantljus i ett

Även om det är enklare att använda separata blixtar för kantljus och bakgrundsljus går det ofta att kombinera dem. Här är det den allra enklaste lösningen, ett vitt, genomskinligt blixtparaply som står på ett kort golvstativ och belyser både bakgrunden och ena sidan av modellerna.

Eftersom bakgrundsljuset är riktat bort från modellen och bort ur bild blir det bara det avtagande ljuset som belyser bakgrunden. En ganska svag toning alltså. Alternativet hade varit att ha en separat softbox som kantljus och kanske en snoot för bakgrunden, men det här blev bra det med.

Sen är ju kantljus något som har helt olika effekt på olika människor. På första bilden har killen inte långt hår och därför når ljuset bakifrån hela vägen fram till kanten på kinden, medan tjejen bredvid här har långt hår som är i vägen och det blir bara lite upplyst i kanterna.

Samma sak med kläder, det ska till rätt mycket och riktat ljus för att få en ljusstrimma på mörka kläder, medan samma effekt på en vit tröja eller skjorta kan bli överexponerad i kanterna om man inte justerar inställningen lite.

Bygga om för helkroppsporträtt

Sen var det några ur deras personal som även ville ha helkroppsporträtt och då krävdes bara en liten omflyttning för att sätta ljuset lite närmare väggen.

Alla bilder framkallades sedan i Lightroom och fixades till lite ytterligare i Photoshop. Av någon anledning pratade de faktiskt mindre än man kunde tro om att jag ”kunde väl använda Photoshop”. De kanske är trötta på sånt prat eftersom de jobbar på Adobe? Annars brukar det vara standardfraser vid porträtt.

Denna fotografering skedde 2010, och då fotograferade jag även Henrik Pontén på Antipiratbyrån. Det verkar vara någon som vill signalera att jag har gjort rätt som faktiskt betalar för programmen som jag använder (även om ingen frågade om jag hade gjort det).

Men ändå.

För ungefär ett år sedan köpte jag en portabel studioblixt med eget batteri (Profoto AcuteB 600R där R.et står för inbyggd radiomottagare som funkar med Pocket Wizard t ex) och hade stora planer på att ta med den överallt och fotografera mer i Strobist-stil (även om renläriga strobister kanske tycker att man måste använda en liten kamerablixt, typ en Speedlight, och blir arga när Profoto nämns). Så blev det inte.

Jag har använt den flitigt som studioblixt där den är väldigt användbar jämfört med de Profoto Compact-blixtar jag har annars då den går att använda med relativt låg effekt (alltid bra om man har liten fotostudio och vill få kort skärpedjup). Men, det verkar ju rätt korkat att betala extra för att en blixt ska vara mobil när man aldrig tar den med sig.

Nyligen fick den chansen att få komma ut lite, jag fick ett uppdrag av Bonnierförlagen att fotografera ett författarporträtt av chefen på Vasamuseet och ett av önskemålen var såklart att regalskeppet Vasa gärna skulle få vara med i bild och synas. När det ändå står där.

Blixtljus i en väldigt mörk lokal

Testbild befintligt ljus

Jag har inte varit på Vasamuseet sedan jag var rätt liten, kom jag på. De har hunnit bygga om rätt mycket, men mörkt är det fortfarande. Antar att det finns en poäng med det för bevarandet av skeppet, annat än att det blir rätt pampigt och lite mysigt. Det krånglar dock till det när man vill ljussätta en person på ett bra sätt och samtidigt få med lite av den väldigt svagt belysta bakgrunden och skeppet.

Efter att ha gått runt i lokalen med kameran och tagit lite testbilder för att hitta en slutartid och bländare som släppte in lagom mycket av det befintliga inomhusljuset kom jag fram till att det skulle krävas en slutartid på ca 1/10 sekund och bländare 3.2. Om man ber snällt kan de flesta stå stilla när man fotograferar porträtt, och även om blixtens brinntid är superkort i jämförelse med slutartiden är det ändå bra att inte riskera en suddig bild, det var trots allt inte helt kolsvart (som man kan se på testbilden).

Enklast möjliga utrustning, paraply + stativ

Testbild, blixt + befintligt ljus

Eftersom jag inte visste i förväg hur platsen jag ville fotografera på såg ut i detalj tog jag med mig så lite som möjligt. Förutom blixthuvudet, batteriaggregatet och två stativ tog jag med mig en rund reflexskärm och ett vitt/halvtransparent paraply. Plus ett kamerastativ såklart.

Blixten hissade jag upp på stativet, med det halvgenomskinliga mjölkvita paraplyet monterad. I studion tycker jag att blixtparaplyer är rätt oanvändbara, men för den här typen av fotograferingar är det rätt smidigt. Att ljuset sticker åt alla håll gör liksom inget.

Med blixten på lägsta effekt, och ett avstånd till modellen som var någonstans mellan två och tre meter, blev det ett rätt enkelt ljus som fungerar för porträtt även om det kanske inte är jättespännande. Som sagt, enkelt.

För att inte hennes skuggsida skulle smälta in i den bitvis rätt mörka bakgrunden vinklade jag upp reflexskärmen för att få lite ljus i skuggorna. Den lilla runda reflexskärmen räckte egentligen mest till för att lysa upp i ansiktet, skuggorna på kavajärmen är fortfarande rätt mörka.

Den färdiga bilden retuscherades lite lätt i Lightroom och Photoshop, jag passade t ex på att ljusa upp skeppet i högra delen av bilden för att det skulle bli lite roligare (och som en liten kontrast mot hennes skuggsida). Testbilden är nog lite ljusare, men det beror nog mest på att den är helt obehandlad och Lightrooms standardprofil inte tonar ner hudtoner lika mycket som Portrait-profilen för min kamera (Nikon D700).

En plats, två porträttbakgrunder

Platsen jag hade hittat för fotograferingen var så bra att jag kunde ta en bild med regalskeppet som fond åt ena hållet, och sedan vrida kameran 180 grader, be Martina att gå ett par steg, och sedan ta en motsvarande bild åt andra hållet med en rätt pampig glob som bakgrund.

Testbild befintligt ljus

Rakt ovanför den glob finns takfönster (som inte direkt påverkade första bilden, men syns tydligt här) och de gav lite blåaktigt ljus åt ovansidan på globen. Plus att det ljuset reflekteras i högra sidan på globen som en stor reflex bland skeppen.

Det gyllengula ljusa partiet till höger kommer nog från den inomhusbelysning som är närmast. Sen är det några andra lampor som lyser lite på övre vänstra delen. En salig blandning ljus och färgtemperatur helt enkelt. Men rätt bra egentligen.

Jag lät som sagt stativet och blixten stå ungefär på exakt samma plats som tidigare, och avståndet var också ganska exakt samma, så alla inställningar fungerade som de var. Enda skillnaden är väl egentligen att ljuset kom från höger istället för från vänster.

Förstärka skillnader i färgtemperatur

Det är ungefär det enda jag har gjort på denna bild, när väl hon stod där och blixten lyste upp henne kändes det bra att förstärka det blåaktiga ljuset från takfönstret för att få lite kontraster i vitbalansen.

Nu kan man även se att ljuset från blixtparaplyet skapar en egen reflektion i globen, men eftersom den överlappar med hennes kropp hjälper det mest till att den ljusa sidan (som ändå är rätt mörk i jämförelse med blänket) definieras tydligt mot bakgrunden.

Reflexskärmen som står till höger utanför bilden är nog lite för långt bort för att göra någon direkt nytta, men den behövdes ändå inte direkt. Skulle jag ha gått närmare tror jag reflexskärmen hade fått flytta närmare också, men nu var det rätt bra att skuggorna var rätt djupa.

Blodad tand heter det nog

Nu när lilla portabla blixten har fått göra premiär utanför studion känns det som att det kommer bli fler fotograferingar i den här stilen. Har länge varit enveten användare av befintligt ljus och reflexskärm, men med en lång mörk vinter framför oss kommer det nog fler tillfällen när lite blixtljus kan liva upp bilderna. I fall som detta går det ju inte ens att lösa det på annat sätt.

Utrustning som användes

• Nikon D700 (kamerahus)
• Nikon 24-70/2.8 (allround-objektiv)
• Nikon 85 mm/1.4 (porträttobjektiv)
• Pocket Wizard (radiosändare)
• Profoto AcuteB 600R (batteriblixt + lamphuvud)
• 2 st Manfrotto blixtstativ
• 1 st Manfrotto kamerastativ (ett måste)
• Rund reflexskärm, silver
• Reflexskärmshållare för stativ

Enkelheten i den här ljussättningen var inte helt och hållet självvald måste jag erkänna. Dagarna innan jag skulle fotografera de här författarporträtten gick min andra Pocket Wizard sönder, den slutade bara fungera, och jag har inte haft tid att lämna in den. Annars hade jag kanske kunnat hitta på något mer avancerat med en SB-800 som komplement. Men icke.

Alla är nöjda, så varför krångla till det?

Jag gillar företag som satsar lite extra på att visa upp sin personal med bra porträtt, dels för att jag verkligen tror att det är en bra investering om man vill att ens kunder ska få en lite bättre bild av hur personalen ser ut och hur företaget är, och dels för att jag försörjer mig delvis på den typen av uppdrag.

Det behöver inte heller vara så dyrt, och jämfört med de pengar som de flesta företag idag lägger på att ha bra webbplatser med publiceringssystem och allt annat känns det bara dumt att spara in på hur man visar upp sin personal.

Visa upp personalen och alla blir lite gladare

När jag själv ska kontakta ett företag är det det första jag gör, kollar om de har bra medarbetarporträtt. Kanske en yrkesskada såklart, men har jag ett ansikte på den personen som jag sen ska ringa brukar det oftast bli lite trevligare. Lättare att skälla ut någon som man inte vet hur de ser ut, t ex.

Ett av mina senaste uppdrag var att fotografera personalen hos en fastighetsmäklare, Nytt Hem Stockholm, som främst säljer nyproduktion. De ville ha bra porträtt till hemsidan och annat marknadsmaterial, och gärna fotografera på plats på deras kontor.

Ljussättningsdiagram ”on-location” på kontor

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

Porträtt i kontorsmiljö med studioblixtar

Det finns såklart massor med sätt att göra en porträttfotografering i kontorsmiljö, och man måste inte nödvändigtvis använda studioblixtar för att ljussätta porträtten eller miljön. Men det är väldigt smidigt om man vill kunna leverera likadana porträtt vid ett senare tillfälle.

Och, det är något som jag gör mer och mer. Målet för mig är såklart att ha återkommande kunder, och ett sätt att ha det är att kunna lova just detta. Att kunna fotografera vid olika tillfällen men alltid se till att porträtten ser ut att vara tagna vid samma tillfälle, oberoende av väder eller andra faktorer.

Tre blixtar och en kamera + några stativ

För den här typen av porträttfotografering på plats blir det alltid lite utrustning att släpa på. Visst kan man ta bra porträtt med bara en blixt, men då är man ganska låst vad det gäller att även kunna belysa miljön.

Jag tog med mig två väskor fulla med fyra stativ, tre Profoto Compact-blixtar, en reflexskärm med halvtransparent material på ram, en 150 cm softbox Octa, ett halvgenomskinligt vitt paraply och två standardreflektorer. Och en kamera såklart.

Skissbilder underlättar

Några dagar före själva personalfotograferingen var jag på ett kort besök hos min kund, de hade sitt kontor inte så långt ifrån mitt så det var rätt snabbt avklarat. Det är alltid skönt om man har tid att se hur miljön är och kunna planera vad man ska ha med sig och hur man kan lösa ljussättningen i den aktuella lokalen.

Jag tog en bild med mobilkameran för att ha något att utgå från, och gjorde sedan en enkel skiss med ett gammalt porträtt i Photoshop som kunden gillade och godkände. Då vet alla inblandade ungefär hur det kommer se ut, och man minskar risken för att någon i efterhand upptäcker att det inte blev som de hade tänkt sig. Om man har tid och möjlighet att jobba så dvs.

Kontorsvägg som bakgrund

Vi bestämde oss för att fotografera porträtten framför en vägg på kontoret som dekorerades av deras logotyp, mest för att få med något i bakgrunden. Det ställde lite krav på att inte bara personen som skulle bli fotograferad vad bra belyst.

Stort ljus för enkla porträtt

De första testbilderna jag tog var när jag hade placerat ut huvudljuset, en stor softbox, till vänster om modellen. Med en slutartid på 1/200 och bländare på f/4 var det inte mycket annat som syntes än den sida av personen som fick ljus från blixten. Då jag ville ha ett kort skärpedjup hade jag redan satt ett ND-filter på kameran, så egentligen blev det ytterligare tre bländarsteg mörkare i kameran.

Paraply för allmänljus

Lösningen blev att ställa upp en blixt med ett enkelt mjölkvitt halvtransparent paraply en bra bit till höger om kameran, riktad halv mot väggen och halvt mot modellen.

Jag började på lägsta effekten men kom rätt snabbt fram till att halv effekt (en Profoto Compact 300) gjorde att modellen fick lagom mycket fyllnadsljus på skuggsidan av ansiktet och bakgrunden började närma sig så som den borde se ut.

Vid det här laget kunde det blivit ett helt ok porträtt, men kanske inte så roligt. Personen på bild var lite separerad från bakgrunden av det relativt korta skärpedjupet, men skuggsidan flöt ihop lite med den mellangrå väggen, och sånt ser inte så kul ut.

Transparent reflexskärm som stor softbox

För att skapa en lite mer intressant bakgrund och samtidigt ge lite kantljus i ansiktet på personen på bild placerade jag den sista blixten till höger utanför bild precis vid väggen som utgjorde bakgrunden. Riktad parallellt med väggen med en 1×2 meter stor reflexskärm med diffusionsmaterial på ram framför blev det ett stort och mjukt ljus.

Vill man vara lite galnare går det såklart att placera färgfilter på den blixten, eller dra upp effekten för att skapa en skarpare bild kontrastmässigt, men det här tycker jag blev ganska ”lagom”.

Totalt fotograferade jag tretton personer av lite olika längd, och för att få logotypen placerad var min plan att låta de kortare stå på något för att komma upp i samma höjd som de långa medarbetarna. Nu blev det inte så exakt, men det kan vara något att planera för lite bättre nästa gång.

Minimal retusch

När jag gick igenom bilderna efter fotograferingen behövdes det inte mycket retusch, lite blanka pannor, men i övrigt var de riktigt bra direkt ut kameran.

Ett roligt uppdrag på det stora hela som jag ska försöka göra fler av framöver, måste bara köpa en bra pirra, nu var jag tvungen att släpa tre tunga väskor eftersom Stockholms alla taxibilar hade bestämt sig att inte köra i snöstormen. Eller något sånt.

Har du några frågor får du gärna skriva en kommentar, eller så får du såklart skriva en kommentar även om du inte har någon fråga. Alltid uppskattat oavsett.