Jag har den senaste tiden funderat lite på varför jag gillar ljussättningen i vissa filmer och tv-serier, där det känns som ljuset gör att personernas ansikten är målade med i princip bara två nyanser av samma färg. En ljusare nyans av hudfärg för de ljusare delarna av ansiktet, och en mörkare hudton för skuggorna. Men med detaljer överallt och inget som försvinner helt i skugga.

När jag skulle fotografera ett författarporträtt av Olle Wilson som snart kommer ut med en bok om bensinmackar fick jag chansen att testa den här typen av ljussättning, det kändes som att det skulle passa porträttet.

Beautydish med raster och en Octa

Ljussättningen gjorde jag på ett rätt enkelt sätt, en blixt från vänster om kameran, ungefär 45 graders vinkel, en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) med raster som huvudljus. Och en stor 150 cm Profoto softbox Octa från vänster som fyllnads/upplättningsljus. Båda med Profoto D1 som ljuskälla.

Båda ljuskällorna var ungefär lika högt upp, en liten bit ovanför huvudhöjd, vinklade nedåt mot hans ansikte. Huvudljuset hade raster och spillde därför inte över mer än där det skulle träffa, medan upplättningsljuset var stort och hamnade lite överallt. Även på den ljusa sidan av ansiktet.

Som vanligt var det en Nikon D700 och ett 85 mm/1.4-objektiv jag använde, bilden justerades lite i Lightroom 3 men mest lite skärpa och kontrast, plus färgjusteringar så allt hade en varm ton. Slutartid 1/200s och bländare f/2.8.

Jag ska som jag kanske nämnt tidigare snart köpa två stycken silverfärgade Profoto Umbrella XL och komplettera med tillhörande diffusionsduk. Med dessa hade jag tänkt utforska den här typen av ljussättning lite mer framöver.

Känns som det kan passa bra att ha två likadana ljuskällor och experimentera med att ha en med mjukare ljus och en med mer kontrast, eller tvärtom, eller bara flytta på dem, eller ändra vinkel eller ljusstyrka.

Bilder med mörka skuggor och hårda kontraster kan vara kul, de gör jag gärna, men det vore roligt att försöka bemästra den här typen av ljussättning bättre framöver, en ljussättning där man inte är lika beroende av huvudets vinkel eller den typen av saker för att få ett bra porträtt.

Det finns liksom detaljer överallt utan att det blir platt och trist, lite som att måla ett porträtt med två olika nyanser av hudton.

Tänkte kalla det snygga porträtt av mina kollegor, men det är ju ändå snart jul, så man kan försöka vara lite snällare. Snygga blev de i alla fall, tycker jag. Några saknas tyvärr, men de flesta i huset där jag hyr kontorsplats och har min fotostudio på Holländargatan 30 finns med. Hälften är från reklambyrån Klapp & Co, resten är frilansare i olika konstellationer.

När jag ändå finns väldigt nära till hands vore det ju korkat att inte fotografera några fina porträtt, men som vanligt med upptagna människor har det såklart dröjt, sen byggde vi en rundfond, vilket ytterligare försenade fotoprojektet. Men nu är nästan alla fotograferade och klara.

Själva upplägget för fotograferingen var inte så komplicerat, jag hade fria händer bara det blev svartvita porträtt i slutändan.

Till ljussättningen använde jag bara två blixtar, en för upplättningsljus med lite kontrast (tog bort alla diffusorer från min 150 cm Profoto softbox Octa för att detta ljus inte skulle vara för mjukt, brukar i princip alltid köra med intre diffusorn på, men yttre borttagen) rakt bakom kameran.

För att inte få en helt platt bild utan skuggor satte jag upp en Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beauty dish) på en Autopole till vänster om kameran, ganska högt.

Henrik, som är på bilden ovan, fick ta mitt porträtt. Här syns det också lite tydligare hur stor ljuskällan upplevs, men eftersom alla bilder är tagna med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv blev avståndet till modellerna en bit, så även om softboxen är 150 cm i diameter upplevs den inte gigantisk.

Skuggorna i ansiktet och under hakan är tack vare beautydishen, vinkeln snett uppifrån vänster, sett från kameran, tycker jag är bland de bästa sätten att ge en tredimensionell karaktär åt ansikten och huvuden.

Och varför inte, vi är ju tredimensionella? Sen gör såklart det relativt hårda huvudljuset snett uppifrån att rynkor förstärks lite och eventuella påsar under ögonen inte försvinner direkt.

Men, det är ju en del av ens utseende, så varför oroa sig för sånt. En silverfärgad reflexskärm underifrån kan hjälpa till lite att få upp ljus i skuggorna så de inte blir kolsvarta, men det är mer för att det är snyggt än att det skulle jämna ut ljuset helt. Då får man helt enkelt ljussätta på något annat sätt.

I många fall använder jag en vanligt rund ihopfällbar reflexskärm, även om de kan kännas lite sladdriga trots reflexskärmshållare. Den lösning jag oftare har är en Chimera-panel med silverfärgat material på, nu blev den tyvärr lite för stor (1 x 1 meter är den minsta jag har) så jag fick ta det silverfärgade reflexmaterialet och spänna upp den på en 50 x 70 pannå istället med några klämmor, och det funkade bra det med.

Istället för att använda bookends/vikväggar på sidorna så ljus inte reflekteras i de vita väggarna (svårt att få till snygga övergångar från ljusa partier till skugga på det här sättet i en så liten fotostudio utan något sånt) spände jag upp mitt nyinköpta svarta Molton-tyg med öljetter (en färdigsydd ”backdrop” jag köpt, läs mer här) för att skapa en liten tunnel där bara mitt ljus fick vara.

Alla bilder är tagna med samma inställningar (1/200 sekund, ISO 200 och bländare f/5.6), justerade i Lightroom 3 och sedan en lite lättare retusch i Photoshop efter det för att förstärka viss kontrast och plocka bort damm.

Jag hade mitt stativ på samma plats hela tiden, justerade höjden lite ibland efter längden på personen, men den stora skillnaden i hur alla porträtt ser ut, eller snarare, anledningen till att de inte ser likadana ut är att jag var lite slarvig med att få dem att stå på exakt den plats jag hade tänkt.

Och då blir det skillnad i hur huvudljuset och fyllnadsljuset hamnar på huden, och hur ljussättningen upplevs, speciellt när man har huvudljuset så väldigt nära ansiktet. Ett halvt steg bakåt och skuggorna faller på ett helt annat sätt än det ursprungligen var tänkt.

Men men, jag är väldigt nöjd med bilderna och ska lova mig att försöka fotografera mer porträtt framöver som inte är rena uppdrag. Alla kanske inte tycker det är kul att stå framför kameran, men det är oftast när de är tvingade till det (läs personalfotografering). Man måste få experimentera lite ibland, och det ska man helst undvika att utsätta sina kunder för (kollegor däremot funkar).

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Om man har en fotostudio som är relativt liten måste man hitta på sätt att begränsa ljuset, annars spelar det ingen roll hur fina ljusformare man har, om effekten går förlorad när ljuset studsar runt vilt mot de vita väggarna.

Tidigare har jag använt vikväggar (eller ”book-ends” som de kallas, eller V-flats) med svart på ena sidan och vitt på andra. Ganska praktiskt och bra, men för att täcka hela väggar blir det krångligare, och det vill man ibland. Lösningen blev färdigsydda svarta scendekorer av Molton-tyg.

Bredvid modellen (Henrik von Koch heter han förresten, och är copywriter) på denna fotografering står det två Autopoles på vardera sida, på dessa hänger det färdigsydda Molton-tyget med öljetter för att skapa en liten mörk tunnel där det inte kommer in något ljus annat än det jag vill ska vara där, dvs det direkt från blixtarna.

Grundidén var att hänga dem på väggarna för att med ett enkelt handgrepp få svarta ljusabsorberande väggar istället för vita som studsar ljus överallt och förstör den kontrast man kanske vill ha.

Efter att ha letat runt lite bland butiker som säljer Molton-tyg hittade jag Eventgross i Vaggeryd som sålde färdigsydda enfärgade ”backdrops” med antingen knytband, spännband eller öljetter. Otroligt praktiskt, och tre dagar efter beställningen kom leveransen till min fotostudio.

Prisvärd lösning, gör inte själv

Visst, de är inte gratis, men det är ju inte tid heller om man ska vara ärlig. Hade säkert inte varit alltför komplicerat att köpa på löpmeter och göra själv, men det hade säkert tagit otroligt mycket längre tid.

Kan varmt rekommendera denna lösning om man vill ha ett flexibelt sätt att ta bort ljus, de är dock otroligt tunga, så man behöver rejäla stativ för att hålla dem uppe, eller bara sätta krokar på väggen.

Nu kan jag avgränsa ljuset lite som jag vill, utan att det behöver ta alltför mycket golvyta i anspråk. Utan dessa som sög upp ljus skulle det inte bli så fin kontrast på hans kinder t ex.

De kan ju också fungera som en helt svart bakgrund, men eftersom de är gjorda av tyg får det i sådana fall bli som kolsvart, att försöka belysa bakgrundstyg är rätt klurigt om man vill få en jämn känsla.

Jessica Eldenstjärna är en illustratör som snart är aktuell med en bok tillsammans med den enormt produktive Martin Widmark och sångerskan Louise Hoffsten. Exakt vad det ska vara för bok kan jag dels inte avslöja och dels inte säga något om eftersom jag ännu inte riktigt har greppat det hela, men bra blir det säkert.

Bonnierförlagen behövde pressbilder på Jessica inför marknadsföring och lansering av boken, och författarporträtt är något jag alltid gillat. Så varför inte?

Efter att ha kollat runt lite på nätet och fått en liten liten uppfattning vad hon kunde passa i för ljussättning, slog jag till på en beautydish plus en stor softbox octa bakom. Vilket visade sig bli bra. Tycker jag.

Som modellen såg fotostudion

Där någonstans mitt bland en 150 cm stor Profoto Softbox Octa och en vit Profoto Softlight Reflector (beautydish) med raster, stod jag och min kamera (en Nikon D700 med 85 mm/1.4 när jag ändå rabblar varumärket och modellnamn). Lite trångt kan jag meddela.

För att göra fotostudion ännu mindre klämde jag även in en Chimera reflexskärm (silver) på stativ mellan mig och Jessica. Den här ramen är nästan 1 x 1 meter och kanske aningens otymplig till just detta ändamål. Ska nog införskaffa en lite mindre att ha för de tillfällen man vill komma lite närmare.

Det är kanske inte riktigt som en ringblixt, att ha en stor ljuskälla bakom sig när man fotograferar, fast resultatet blir lite åt det hållet. Väldigt ljust och öppet helt enkelt, sen kan man såklart experimentera med styrkeförhållandet mellan fyllnadsljus och huvudljus för att skapa ljusare eller mörkare skuggor.

Sen underlättar det som vanligt att ha någon framför kameran som faktiskt gillar det, kanske en vanesak för vissa, eller en inställningsfråga, men allt blir i alla fall så mycket lättare. Inte ett endaste ord om jämförelsen med tandläkare eller något sånt.

Bakgrunden är förresten vit och hon står väldigt väldigt nära den. Men det kanske syns tydligt?

När det gäller ljussättning av porträtt i fotostudio har jag några standarduppställningar jag utgår från, och anpassar sedan med variationer efter vad kunden vill ha och även efter hur han/hon ser ut, om det är enskilda porträtt det handlar om.

Det går såklart att göra samma i miljö om man vill, lite oskarp bakgrund kan ju addera en dimension, men blir svårare att återskapa om företaget behöver komplettera med porträtt i framtiden.

Just den här uppställningen tycker jag fungerar bra för de flesta ansikten och speciellt bra för profilbilder eller om det ska vara flera porträtt i en layout, t ex på en kontaktsida eller i en årsredovisning där man presenterar styrelsen eller ledningsgruppen med små ansiktsporträtt.

Blixtuppställning i fotostudion

Klicka här för fler inlägg med ”behind the scenes”-bilder.

Det är inte världens största fotostudio jag har, men den räcker alldeles utmärkt för porträtt och även produktfotografering, bara det får plats dvs. Modellen, i detta fall en IT-konsult, stod på den lilla biten silvertejp på golvet, mitt emellan den svarta vikväggen och stativet i bild.

Resten av ytan fylldes med stativ och annat man behöver. En stillastående person behöver ju inte så mycket plats, speciellt inte om det ska vara ansiktsporträtt, eller halvkropp.

Ljussättningsdiagram för affärsporträtt

Klicka på illustrationen för arkiv med alla ljussättningsdiagram

För att fotografera detta porträtt använde jag en ljussättning med tre blixtar, men om man kan hoppa över kantljuset kan det räcka med två stycken blixtar. En blixt för huvudljus (main/key light), en för upplättning av skuggor (fill light) och den tredje för kantljus bakifrån (rim light).

Huvudljus

Huvudljuset kom från höger, sett från kameran. En Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beautydish) snett ovanifrån relativt nära modellen för att skapa skuggor på andra sidan ansiktet och en liten skugga under näsa och haka. Vill man göra detta ljus mer dramatiskt kan man alltid begränsa ljusets spridning med ett raster.

Vikvägg för att öka kontrast

När jag fotograferade detta porträtt var det fortfarande vinter, massor med snö ute och en ganska solig dag. Så ljuset som kom in genom fönstret var starkt, och kallt. För att slippa hänga upp en gardin ställde jag i stället en sk bookend, dvs en vikvägg målad svart för att blockera det ljuset. Den gör även att kontrasten ökar på skuggsidan, vilket ger lite djupare skuggor där.

Upplättning för detaljer i skuggorna

Bilderna skulle levereras i både svartvitt och färg, så jag justerade kontrasten på den svartvita versionen i efterhand, och ljussatte för ett lite mildare porträtt i färg. Det är alltid lättare att ljussätta och fotografera med lite mindre kontrast och justera det i efterhand, än att försöka göra tvärtom.

Upplättningen från vänster kom från en annan Profoto D1 som studsades i ett svart/vitt paraply och sedan diffuserades/mjukades upp ytterligare genom en diffusionsskärm, en Chimera-ram med halvgenomskinligt, nästan mjölkvitt material.

Resultatet blir en ren upplättning som bara minskar kontrasten och inte ger något direkt blänk i ögonen tack vare vinkeln och att effekten på denna relativt sett var ganska låg jämfört med huvudljuset.

Kantljus för mer djup på kroppen/huvudet

Det går som sagt att göra ungefär detta porträtt med bara två blixtar, men den tredje lägger liksom till en dimension då huvudet definieras lite bättre av att få ljus snett framifrån som ger skuggor på ena sidan och sedan ett ljusare parti, kantljuset, som gör att det hela känns mer tredimensionellt.

Beroende på vilken ljusmodifierare man använder kan detta även ge ljus åt bakgrunden, men i det här fallet räckte det med de två blixtarna framifrån så det inte blev helt vitt. En Profoto Compact 300 med en Zoomreflektor där jag hade tejpat på två lager ND-filter för att få ner ljusstyrkan till något som fungerade relativt till D1:orna som går att ställa ner mycket mer.

Lightroom och Photoshop

När fotograferingen var klar gjorde jag konverteringen från RAW-filer i Lightroom med vitbalans och lite grundinställningar för att sedan göra resten i Photoshop. För färgbilden var det mest att dämpa blänk i pannan, ta bort lite småsaker och allmänt städa upp bilden.

För den svartvita varianten lade jag till lite kontrast och ökade svärtan med hjälp av ett justeringslager i Photoshop, Gradient Map med blandningsläge Soft Light där opaciteten drogs ner till 20-30 procent. För att inte kontrasten skulle ökas överallt, t ex mitt i ansiktet där effekten blir att rynkor och porer förstärks, lade jag till en lager mask där jag med en mjuk pensel målade över allt jag inte ville skulle påverkas.

När allt var klart skärpte jag bilderna med ett High Pass-lager, med reducerad opacitet, också detta med en lagermask för att inte skärpa sådant som redan var oskarpt, och gärna fick vara det. Ett bra sätt också om man vill undvika att skärpa brus också.

Alla porträtt fotograferades med en Nikon D700, ett 85mm/1.4-objektiv där slutartiden var 1/200s och bländaren f/4. ISO 200 på alla bilder.

Jag brukar leverera mina porträtt i både färg och svartvitt till kunderna, det finns en poäng dels i att man ger lite mer utan att det tar så förskräckligt mycket mer tid, och dels slipper man att kunden själv bara gör om bilden till svartvitt med ibland rätt trist resultat. Ett enkelt sätt att leverera mervärde.

Här är en till porträttbild från min första TFP-fotografering, denna gång med alla blixtar på till skillnad från testbilden jag visade upp tidigare (utan kantljus). Totalt är det fyra blixtar, i princip en från varje håll, som används.

Själva idén med Time For Print är ju rätt skön, alla jobbar tillsammans för sig själva och det egna varumärket/marknadsföringen. Så är det ju inte direkt lika uttalat på kundfotograferingar, även om alla där också vill göra sitt bästa.

Det blev i alla fall en ljussättning som baserades på en beautydish.

Ljussättning med fyra blixtar & vikväggar

Diagrammet ovan visar hur blixtarna stod för bilden i detta blogginlägg, men för att experimentera lite flyttades huvudljuset och upplättningsljuset runt lite för olika bilder, vad är annars vitsen att experimentera om man inte ändrar på lite saker? Sen är det ju smart om man kommer ihåg vad som gjorde att en viss uppställning fungerade, så man lär sig något.

Huvudljus och huvudljus

Just i det här exemplet kanske det är lite fel att prata om ett huvudljus, eftersom den relativa ljusstyrkan från höger (Profoto D1 250 Air + beautydish) och från vänster (Profoto D1 250 Air + 150 cm softbox Octa) inte skiljer sig åt så jättemycket. Skuggorna i ansiktet och på halsen svajar lite till vänster, sett från kameran, men det kommer lika mycket från att det är ett mer kontrastrikt ljus från beautydishen (från höger).

De stora vikväggarna som syns på bilden är ett både enkelt och smart sätt om man vill styra ljuset lite mer som man vill. Eftersom det är vita väggar bara en, två meter bort åt vardera håll, får man annars rätt mycket reflekterat ljus som kommer in och bråkar med en idéer.

Det går såklart nästan lika bra att göra med hjälp av ett stativ som håller en gardinstång där man hänger något neutralt svart tyg som får blockera ljuset från att studsa överallt. Det behöver inte vara en otymplig vikvägg (som också börjar se aningens skev ut).

Gamla och nya studioblixtar

Eftersom jag bara har två nya Profoto D1, och behövde ytterligare två blixtar för att få till ljussättningen som jag ville ha den, var jag tvungen att komplettera med två gamla Profoto Compact.

De är inga dåliga blixtar, de har tjänat mig otroligt väl under många år utan ett endaste problem, men i kombination med de moderna, digitala, superexakta D1:orna känns det lite som att blanda yxor med skalpeller. Bra yxor, men ändå yxor.

Den stora stora skillnaden, förutom att de går att ställa in med stor nogrannhet, är att Profoto D1 kan ställas ner väldigt mycket så man kan ha en relativt stor bländaröppning utan att behöva tejpa på ND-filter hela tiden för att få ner ljuseffekten. Det måste man däremot göra på Compact-blixtarna.

Kantljuset bakifrån slogs genom vardera en reflexskärm på ram med en diffusionsduk för att göra det lite mjukare, men om det är något som jag skulle förbättra på många, inte alla, av bilderna så är det att ändra vinkeln och flytta runt dessa blixtar så kantljuset och hårljuset varierade lite mer. Alternativt bara flytta vikväggarna närmare och längre bort från kameran.

Retusch och svartvitt

Niouscha, modellen, ville främst ha svartvita bilder, så jag har bara gjort i ordning dem i svartvitt. Får se om det finns tid att ta fram några i färg framöver. Hursomhelst så är ju nästan all retusch betydligt lättare i svartvitt, man behöver nästan bara tänka på kontraster, inte hudtoner, och kommer undan med lite saker som skulle sticka ut i färg. Men speciellt så kan man lättare ha jättemycket kontrast utan att det blir konstigt, eller jättelite.

Grundinställningarna gjordes i Lightroom 3, men jag fortsatte sedan i Photoshop CS5 för att göra lite mer lokal kontrast och putsa upp lite detaljer. Lightrooms Adjustment Brush i all ära, men lager och masker är betydligt enklare om man vill justera något i efterhand.

Sen inser jag varje gång jag har möjlighet att göra lite mer pysslig hudretusch att jag oftast gör det väldigt mycket först, och sen drar ner opaciteten på alla lager tills det känns hyfsat naturligt igen. Och för de här bilderna tycker jag det passar, eftersom modellen var osminkad och håret inte heller hade träffat någon stylist dagen för plåtningen.

Ordning och reda

Jag brukar ha originalbilden kvar, helt orörd, i det understa lagret i Photoshop, och sedan lägga olika justeringslager och rena pixelförändringar i separata lager med masker som jag sorterar i olika grupper, t ex ”justeringslager”, ”hudretusch” eller liknande. Allt ligger sedan i en enda grupp där alla lager och undergrupper är samlade.

Detta dels för att det är smidigt med ordning, och dels för att jag enkelt kan dölja och visa all retusch, eller bara de bitar som jag vill se effekten av. Efter att ha skrivit detta inlägg på min engelska fotoblogg för något dag sedan fick jag ett tips av en dansk att man i Photoshop kan hålla ner Alt-tangenten och klicka på ett lager för att bara visa det lagret, och alla andra ska döljas (Option-klick på Mac). En liten genväg jag faktiskt inte visste (men hur ska man kunna alla tangenbordskombinationer i Photoshop, egentligen?).

Utrustning som användes:

Nikon D700
Nikkor 85mm/1.4
Manfrotto kamerastativ
2 x Profoto D1 250 Air
Profoto Air Remote
2 x Profoto Compact 300
Profoto Softlight Reflector (vit beautydish)
Profoto 150 cm Softbox Octa
2 x Chimera panel med diffusionstyg
Flera studiostativ
2 x vikväggar
Vit bakgrundspapper
Fotomodell
Fotograf
Silvertejp

Skriv gärna en kommentar om det är något jag har missat eller förklarat på ett förvirrande sätt. Eller om du bara vill säga hej.

Peter Barlach gör en massa olika saker, förutom att bli bra på bild, t ex så skriver han tv-manus, uppträder, sjunger och annat. Och så skriver han böcker, vilket förde honom till min fotostudio för några år sedan när det skulle fotograferas författarporträtt till bokförlaget Bonnier Carlsen.

Nu var det dags igen, och är det något jag verkligen gillar så är det att få fotografera personer jag har fotograferat tidigare en gång till. Även om det var ett par år sedan sist hade jag ändå en väldigt klar bild av hur jag skulle vilja förbättra den bild jag tog tidigare (om jag varit lite bättre på att fotografera då). En andra chans så att säga.

Ljussättning av författarporträtt

Det blev en ljussättning i clamshell-stil, med huvudljuset från en ganska hård vinkel uppifrån, och en silverfärgad reflexskärm (Chimera 1 x 1 meter) i midjehöjd underifrån.

Avskärma ljus från alla håll

Har man en liten fotostudio måste man förr eller senare göra den ännu mindre för att ljuset inte ska studsa runt överallt mot de vita väggarna och helt förstöra idén med att använda dyra ljusformare för en speciell effekt.

För att inte huvudljuset från min beautydish skulle lysa upp bakgrunden för mycket, satte jag en svart pannå på en arm som en slags ”barndoor” eller keps . Utan den skulle bakgrunden blivit mycket ljusare, åtminstone den i den övre delen av porträttet.

På vardera sida om Peter stod det ”bookends” eller helt enkelt vikväggar, svartmålade, för att blockera eventuellt ljus som studsat på väggarna.

Kantljus och hårljus

Det hade säkert blivit ett alldeles utmärkt porträtt med bara detta, fast lite hårt kanske.

En Profoto Compact med två lager ND-filter och en Zoom Reflector fick ge lite blänk åt håret och ena kinden. Allt för att få ner effekten och ljuset så jag kunde fortsätta ha ett relativt kort skärpedjup.

Som upplättningsljus eller allmänljus gjorde jag det ganska enkelt för mig och ställde en Profoto D1 bakom kameran med bara ett vitt halvtransparent paraply på (syns på bilden med pannån). Idén är få lite mer ljus som kan lätta upp skuggorna i ansiktet aningens aningens. Så skuggorna inte blir alltför mörka.

Efterbehandlingen bestod egentligen mest av det gamla vanliga i Lightroom och Photoshop, men sen justerade jag bakgrundsfärgen till något som jag tyckte passade porträttet bättre, en blågrå nyans.

Jag förstärkte även den ljusare toningen bakom hans nacke så det nästan ser ut som ett bakgrundsljus hade varit där. Men det är bara fusk denna gång.

Det nedre blänket i hans ögon är förresten också lite fuskat med, i originalbilderna kom reflektionen från reflexskärmen lite väl högt upp i pupillen och var rätt stark, men med en mjuk pensel i Photoshop tonade jag ner effekten av detta till något som kändes mer lagom.

På färgbilden syns en liten skugga från hans öra på ena kinden, och den kunde jag såklart ha upptäckt lite tidigare. Skulle varit relativt enkel att få bort genom att flytta den blixten bara litegrann. Men men.

Nikon D700, 85mm/1.4, bländare 4 och tre blixtar.

Peter Barlachs hemsida hittar du här.

Nu har jag äntligen hunnit göra klart några av bilderna från min första TFP-plåtning någonsin. Tror inte jag kommer bli någon modefotograf, men att jobba med en professionell fotomodell är roligt som komplement till att få höra att vissa hellre skulle gå till tandläkaren.

Så är det såklart inte alltid, men lustigt nog tar de som verkligen inte gillar att bli fotograferade upp just den liknelsen. Jag som tycker att jag är rätt trevlig och inte stoppar mina fingrar i någons mun.

Hursomhelst, ovan är den första testbilden av Niouscha, fotomodellen jag skulle fotografera denna gång i studion.

Här är en ”behind the scenes” som kanske förklarar bättre än ljussättningsdiagrammet nedan hur det såg ut. Alla blixtar stod inte exakt som de gör på bilden, där är diagrammet mer rättvisande, men det skadar inte med en bild från verkligheten.

Uppställning av blixtar för modellporträtt

Det här var som sagt en av de första testbilderna jag tog innan vi satte igång och fotograferade lite bilder till hennes portfolio (och min). Jag brukar nog göra såhär rätt ofta, att jag börjar med att sätta upp ett rätt okomplicerat ljus utan några speciella finesser till att börja med.

Testa sig fram lite

Poängen är att lite känna av hur personens utseende blir med skuggor och hud och struktur och ansiktsdrag, när det kommer studioljus på det. För det har jag insett att det inte är så självklart. Alla ser hyfsat neutrala ut i dagsljus, men när det blir en mer artificiell studiobelysning är det något helt annat.

Sen har man såklart inte tid att testa sig fram för alla man fotograferar, t ex vid personalfoto, då man hellre satsar på en ljussättning som fungerar för så många utseenden som det bara går. Det blir så tråkigt med retuschen annars, om man måste kompensera för att alla inte ser likadana ut och har samma hy.

Två blixtar, två vikväggar

Mer än så var det inte. En av mina nya Profoto D1 250 Air fick vara huvudljus med en beautydish, och bakom den stod det en annan med en 150 cm Softbox Octa för att ge ett mjukare allmänljus och lysa upp kroppen mer än vad huvudljuset skulle göra ensam.

Vikväggarna, eller bookends/v-flats som de kallas ibland, stod på varsin sida om modellen för att stoppa studsat ljus från väggarna att sabba kontrasten helt.

Efter en konvertering till svartvitt i Lightroom och lite justering av kontraster var det inte så mycket mer som behövde göras, tycker jag. Ibland kan det vara skönt med ”rätt upp och ned”-bilder med ansiktet rakt fram och hängande armar. Lite hängande långt hår på det så blir det många vertikala linjer.

Utifrån denna ”setup” gick vi sedan vidare med fler ljuskällor och lite poserande, men det återkommer jag om när jag har hunnit med lite annat först.

Min strävan efter att ha fotograferat varenda upphovsman, författare som illustratör, åtminstone en gång fortsätter. Författarporträtt är alltid lika roligt att fotografera, och Peter har jag fotograferat tidigare för några år sedan (tillsammans med Denise Rudberg, samtidigt med en massa andra för Bonnier Carlsens katalog). Så det var lite som att ta där vi slutade förra gången.

Då var det svart bakgrund som gällde, så jag tyckte det var dags för något ljusare (en vacker dag kommer jag använda en färgad bakgrund, vem vet?).

Softboxen byttes ut mot en beautydish kompletterad med lite upplättningsljus bakom mig, och två bookends och en silverfärgad reflexskärm nedanför honom (plus ett kantljus snett bakifrån på vissa bilder). Och till sist en svart kapa-pannå på en flexibel arm framför huvudljuset för att inte bakgrunden ska bli helt vit (skyddar även hans panna och hår lite från det ljuset, eller snarare, tonar ner).

Nu ska jag bara göra en grovsållning, sen ska Peter få välja några bilder och efter det är dags för retusch och leverans till bokförlaget.