Ett av mina senaste fotouppdrag från Bonnierförlagen var att fotografera några porträtt av den otroligt talangfulla tecknaren Kim W Andersson, känd från t ex serietidningen Nemi med serien Love Hurts (och nyligen Puppy Love).
Själv har jag alltid fått höra att ”du är så bra på att rita”, åtminstone när jag var yngre, men när jag träffar tecknare som Kim, eller t ex Peter Bergting (han som t ex tecknat Gängkrig 145, skriven av Jens Lapidus), känner jag att det inte riktigt är rättvisande. För vad är då de?
Nu var det inte det jag skulle göra, utan det gällde en gammal hederlig porträttfotografering som bokförlaget kommer använda så mycket de bara kan (hoppas jag) för att marknadsföra Kims inblandning i kommande boken ”Spindelbarnen” han gör tillsammans med författaren Gudrun Wessnert (som jag såklart också fotograferat).
Lite bildsök är alltid en bra förberedelse
Inför alla porträttfotograferingar jag gör, och kanske speciellt när det gäller författarporträtt, brukar jag göra en enkel bildsökning på Google för att se om det finns några bilder på personen i fråga.
Det brukar vara en bra start när jag ska bestämma mig för vilken ljussättning jag vill använda mig av. Beroende på hur bilderna ska användas (pressbild, personalbild etc), vilken typ de ska vara (officiellt och strikt eller mer personligt och lekfullt) och hur personen ser ut (stor, liten, mycket hår, inget hår etc) kan man ju anpassa ljuset så man får fram den bild man vill ha. Om allt går som man vill, dvs.
I det här fallet var ”samlarkortet” det som dök upp mest i sökningen, så jag utgick lite från det (inte stilen, men hur han såg ut). Det visade sig att så inte riktigt var fallet. Visst, vissa likheter fanns, men inte så man ramlade av stilen direkt.
Ljussättningsdiagram för tecknarporträtt
Klicka på diagrammet för fler ljussättningsdiagram
En beautydish och lite upplättningsljus
Efter att ha tittat på de bilder som fanns på Kim bestämde jag mig för att köra på en ljussättning som skulle markera han ganska tydliga ansiktsdrag på ett bra sätt. Och med bra sätt menar jag tydligt, eller accentuerat sätt (om jag får svänga mig med lite ovanliga ord). Dvs att hans framträdande drag skulle bli ännu mer tydliga.
För detta använde jag en Profoto beautydish (Softlight Reflector) som huvudljus, och det är den som gör hela bilden egentligen. Med ett raster på hamnar ljuset från denna bara på honom och utan några andra ljuskällor hade det blivit väldigt mycket kontrast och troligtvis väldigt hårda skuggor också.
Upplättningsljus en bit bort
För att skuggorna inte skulle bli så djupa och mörka ställde jag en mellanstor softbox så långt bort som mitt lilla rum tillåter och använde även ND-filter på denna för att få ner effekten ytterligare.
Ljuset från denna sprider sig lite i rummet via vita väggar, så det hade nog gått lika bra att använda ett paraply eller egentligen vad som helst. Men, en softbox använde jag. Huvudsaken var att det fanns tillräckligt starkt allmänljus som kunde få bort det svartaste svarta ur bilden.
Svagt blixtljus för kort skärpedjup
Huvudljuset kom från en Profoto AcuteB 600R inställd på sin lägsta effekt för att få så lite ljus som det gick via min beautydish. Jag ville använde en bländare på 2-någonting (det blev f/2.5) för att få ett porträtt med kort skärpedjup.
Tillsammans med mitt favoritobjektiv för porträttfotografering, ett 85 mm/1.4 från Nikon, blev det ett porträtt där en väldigt liten del av ansiktet ligger i fokus (detta gäller främst ansiktsporträttet, går man lite längre ifrån så är effekten inte lika synlig).
Problemet med att fotografera med ett så kort skärpedjup är att det försvinner många bilder vid urvalet. Även om en bild ser jätteskarp ut på rätt ställen i kameran så kan det visa sig på skärmen att skärpan låg halvvägs upp på näsan eller ögonbrynen när man ville ha skarpa ögon. Och det är ju trist.
Tillsammans med två andra blixtar för hårljus och kantljus blev det ett porträtt där det både finns markerade skuggor och en upplyst oskärpa från tinningarna och bakåt. Den mellangrå pappersbakgrunden blev ungefär så mellangrå som den ser ut, och det fungerade bra med hans mörka tröja som hade ett tacksamt mönster av färgare linjer som livade upp det hela lite.
Efterbehandlat och ganska naturligt
Den övre bilden (den med en tatuering) redigerade jag bakgrunden på så den har en helt jämn kulör. Det ser, i min mening, inte helt naturligt, och nästan lite inklippt, ut. Men, poängen med detta är att bokförlaget kan förlänga (förstora bakgrunden alltså) bilden åt vänster och uppåt om de skulle vilja använda bilden på ett sånt sätt.
Det brukar uppskattas när bilder ska använda i någon slags layout, att det finns bilder man kan lägga text på utan problem, gärna med stora ytor av en jämn kulör eller låg kontrast. Så jag gjorde en sådan variant.
Den andra bilden är inte fixat på det sättet och blir alltså aningens mer ojämn, men jag gillar nog när det ser lite naturligt och lite levande ut i bakgrunden, även om det bara är en grå bakgrund.
Alla bilder är skärpta på väsentliga delar genom att lägga på Smart Sharpen på ett Smart Object (mycket smart) och sedan maskera de delar man inte vill ha skarpa. Det är ju ingen bra idé att skärpa bakgrunden t ex när man gjort sig sånt besvär att hålla den oskarp. Det blir mest att man förstärker det brus som finns i alla bilder. Helt i onödan.
Så, nog om detta. Gå nu istället och kolla på den otroligt duktiga Kim W Andersson och hans underhållande och innehållsrika webb. Läsvärd och sevärd, även om man inte kan rita lika bra.
Studioblixtar som har ett separat blixtaggregat har betydligt mindre lamphuvuden än de kompaktaggregat (t ex Profoto Compact eller D1) som behöver ha allt packat i samma del. Så när jag ändå har köpt ett AcuteB 600R för ett tag sedan mest för utomhusbruk passar det väldigt bra för den här typen av porträtt.
Nu satte jag blixten och beautydish på ett bomstativ så högt upp jag kunde och vinklade ner ljuset direkt mot modellens ansikte. Eftersom det inte är några andra ljuskällor som ljussätter modellen och ljus kommer rätt högt uppifrån, blev det inte mycket ljus i ögonen (som många gånger kan vara önskvärt i porträtt).
En av de skönare sakerna med ljuset från en beautydish är att ljuset på kanten av ansiktet (när man använder den på det här sättet) går ganska fort från ljust till mörkt, det som brukar kallas ”falloff” på engelska, men det är en väldigt mjuk övergång. Det gör att det man fotograferar verkligen får en tredimensionell känsla, och man förstår hur huvudet är format.
