Nu när sommaren gör att tempot är lite lugnare i fotostudion passade jag på att få in en fotografering med min son och hans mamma plus några andra kompisar som har fått barn senaste året. Av någon anledning tycker han att att det är rätt kul att bli fotograferad, så det är ju ett plus.
Testa nya ljussättningar när tid finns
Har man tillgång till bra och snygga fotomodeller är det väl lika bra att man utnyttjar det och provar lite setups som man kanske inte hade gjort i skarpt läge med en kund utan att testa innan. Sen är jag hjärtligt trött på testbilder av mig själv, det blir liksom inte samma sak som att ställa andra framför kameran. Av någon märklig anledning är det lättare att se ljuset och hur det fungerar med ett ansikte som inte är ens eget, eller så är det kanske inte så konstigt?
I alla fall. Bilden ovan på Viggo och Lisa tog jag i min lilla fotostudio som börjar kännas rätt trång, men halvkroppsporträtt fungerar den fortfarande bra för, ska man köra helkropp blir det genast mer arbete med att få bakgrunden jämn eftersom det är rätt kort avstånd mellan där modellerna står och bakgrund så det inte finns möjlighet att låta skärpedjupet sudda ut bakgrunden och ha separata blixtar som belyser den jämnt.
Min vana trogen gjorde att det fick bli ett stort huvudljus i form av en Profoto Compact-blixt i en 150 cm softbox Octa som kan placerar väldigt nära de som ska fotograferas och ger ett mjukt och ganska lättarbetat ljus.
Vit bakgrund blir blå med färgfilter
Jag brukar inte experimentera så mycket med färgfilter, men för ett tag sedan köpte jag ett filterpack från Madeco innan de gick i konkurs och har inte öppnat det förrän nu. Efter lite testande körde jag på ett blått filter som jag bara lade ovanpå en 60 x 90 cm softbox som var placerade på ett ministativ väldigt nära golvet och riktat mot den vita pappersbakgrunden (på rulle). För att det inte skulle spilla ut något vitt ljus maskerade jag runt färgfiltret med svart papper.
Toningen blev inte perfekt så det fick bli lite arbete i Photoshop efteråt för att jämna ut övergången mellan ljust och mörkt blått. Vill man ha en mer lättstyrd effekt (och mer definierat avgränsad) går det såklart att använda en snoot eller en reflektor med raster (som vid denna produktfotografering).
Kantljuset som också blev hårljus kommer från en blixt på stativ med en Softlight Reflector (Beauty Dish) som hade ett raster monterat för att avgränsa ljuset till en mindre yta.
Lätta upp skuggorna
För att inte få för mycket skuggor på deras ansikten ställde jag en vit reflexskärm ganska nära som reflekterade ljus från huvudljuset så det blev lite upplättat. Det går såklart att använda något som är neutralt vitt, t ex en vit pappskiva, det behöver inte vara en reflexskärm på ram även om det är ganska enkelt att hantera.
Färginställningar och sånt gjordes i Lightroom och sen som sagt lite arbete med att jämna ut och förstärka effekten av bakgrundsljuset i Photoshop, men i övrigt ganska orörd.
Sen går det att fuska lite som om man hade använt bluescreen eller greenscreen när man belyser bakgrunden med en färg som inte finns med på modellerna. Så vill man ändra bakgrundsfärgen till någon annan färg eller nyans räcker det med att dra lite i reglagen i Lightroom för att se effekten direkt. Men helt perfekt blir det såklart inte, det räcker dock för mindre bilder om man bara håller koll på att markeringen begränsas till bakgrundsfärgen.
Klicka här om du vill se fler diagram över ljussättning i fotostudio som jag samlat på mig. Det börjar bli ett par stycken nu.
Samma saker finns på mitt Flickr-konto.
Om man ändå har en fotostudio (om än en väldigt liten sådan) bör man väl använda den även till annat än jobb. Alltid lär man sig något. Fast barnfotografering är inget jag gör som yrke, men det är såklart kul när det finns möjlighet att få några bra bilder på familjen.
Att ljussätta för små barns hud är riktigt knivigt, åtminstone om man vill göra något lite roligare av det än det klassiska ”spädbarn på fårfäll mot vit bakgrund”. Inget fel i det, men varför inte göra något annat. Här är ett barn med sin mor i min fotostudio, kanske inget spädbarn direkt, men ändå.
Späd hy jämfört med vindpinad fiskare
Det kluriga som sagt, i min mening är det att hitta ett ljus som funkar både för min lilla son som har en hy som fotomodeller skulle kunna döda för, och min egen lite mer fårade, knottriga och vindpinade look. Små barn har lite halvt genomskinlig hy som har lätt att bli utfrätt om man använder samma belysning som för vuxna. Det finns liksom ingen täckning i den, och inga drag som kan vara kul att få fram. Visst, det finns drag, men de är rätt runda. Och det är inte lika kul att ljussätta för som t ex en som har lite mer fårat ansikte (kanske inte jag har heller, men ändå).
Stort ljus – och färgfilter
Hursomhelst fick det bli ett stort ljus som huvudljus, en Profoto-blixt i en softbox (Octa 150 cm) placerad precis utanför bild (diagram kommer senare, med fler exempel). För att ge lite kantljus från andra håller satte jag en annan blixt hyfsat högt på ett stativ med en Softlight Reflector (Beauty Dish) som hade ett raster för att hålla ljuset samlat till en mindre yta, riktat tillbaka mot mitt bakhuvud. Bakgrunden är belyst med en blixt som jag placerade ett blått färgfilter på (Rosco eller Lee, minns inte riktigt) från golvhöjd ungefär. Så bakgrunden är egentligen vit, men eftersom i princip bara ljus från den blixt med det färgade filtret träffar bakgrunden så färgas den in bra.
Olika färgfilter fungerar olika bra för detta, eller snarare, olika färger är olika effektiva om man vill ”göra om” en vit pappersbakgrund. Det ser man enklast om man provar sig fram, sen blir det olika effekt beroende på vilken ljusmodifierare man använder, vill man ha en roligare toning kan man avgränsa ljuset lite så det går från ljusblått till mörkblått.
Bara att prova sig fram. Om man har en glad unge i närheten.
Nu är inte jag någon professionell barnfotograf, men med en liten son hemma och en kamera i närheten är det svårt att inte dokumentera hans utveckling. Speciellt när det gäller ansiktsuttryck.
Alla som har tittat på små barn i mer än en minut vet nog att de gillar att byta min, de går igenom rätt många grimaser och miner på en minut att det kan vara svårt att fånga just den där minen som man vill fotografera.
Ett enkelt sätt att lösa det på är att ställa in kameran på flerbildsläget (kontinuerlig/seriebild eller vad det kan heta på olika modeller) så den tar bilder hela tiden du håller nere avtryckaren tills bufferten är full och den behöver lite tid för att spara ner bilderna på minneskortet. Det är en funktion som finns på de flesta moderna systemkameror och säkert på vissa kompaktkameror om man letar lite i manualen. Har man en systemkamera som kan filma i bra upplösning går det säkert också bra om man vill plocka ut bildrutor efteråt, men det är lite fusk i sammanhanget.
Poängen med den här ”tekniken” är att man nästan får som en film, fast lite roligare. Första bilden är barnet/babyn kanske inte så uppmärksam, men så snart slutaren börjar väsnas kommer blicken mer eller mindre automatiskt riktas mot kameran och man kan hinna fånga lite miner som de kanske inte skulle bjudit på annars.
Sen kanske man inte ska fotografera med så kort skärpedjup som i bilderna ovan då de rör sig så mycket och är ganska duktiga på att hålla sig ur fokus. Fast det spelar kanske inte så stor roll kan jag tycka, huvudsaken är att man fångar känslan.
Har inte provat, men med bilder som dessa kan man säkert få till en liten låtsasfilm om man har en digital fotoram eller kör ett bildspel på datorn. Eller så framkallar man bara bilderna och sätter i bredvid varandra, kan säkert bli bra det med.
Modell: Viggo
När jag satt och kollade igenom gamla Lightroom-kataloger hittade jag en bild på David som jag delar kontor med och hans son från förra året då jag fotograferade dem i min fotostudio. Har för mig att det skulle bli en present i form av en canvas-print som den lyckliga modern kunde hänga på väggen.
Det sägs att man som fotograf ska hålla sig i från att fotografera barn och djur, men ibland går det inte att låta bli. Sen är det ofta att de bästa bilderna är de som bara råkar komma. Här var det när tålamodet började tryta och lusten att leka modell var helt slut.
Inget man kan locka fram, men har man tur så.
Fotograferade Katarina som utöver att vara en fantastisk illustratör även numera är mor till den lilla utråkade killen på bilden ovan. Alltid kul att ha någon framför kameran i min fotostudio. Porträttfotografering av barn är också ett bra sätt att öva på ljussättning, eftersom deras hud är så annorlunda mot vuxnas och därför kräver lite annan uppsättning.
Fler bilder finns här: Stefan Tell på Flickr (studiofoto med barn).
Ett enkelt tips för barnfotografering i studio – se till att ha något de kan leka med, leksaker eller en tejprulle. De tröttnar rätt fort annars. Som ovan.
