Att använda en snoot på blixten för porträtt är lite trixigt men ger bra resultat, när jag skulle fotografera författaren Maria Nygren för Bonnierförlagen nyligen kändes det som ett bra tillfälle att låta den vara med i ljussättningen.

Ljussättningsdiagram, porträtt med snoot

För det här porträttet lät jag allt huvudljus komma från samma riktning framifrån, med lite extra upplättning underifrån med hjälp av en mellanstor, rund silverfärgad reflexskärm.

Det stora och mjuka ljuset kommer från en Profoto D1 250 Air i en softbox Octa (150 cm) till vänster om kameran, och ovanför denna i kant med överdelen av softboxen är en till D1:a med en snoot monterad, via en Zoom-reflektor och en filterhållare. En lite skramlig lösning, men det är så det är.

Allt ljus framifrån är som en slags hög stapel av ljus med olika karaktär. Grundljuset från Octan är mjukt och stort, så i princip ingen del av hennes ansikte är för mörkt.

Snooten lägger på lite tydligare skuggor och ett ljusare område högre upp i ansiktet, främst pannan och kinder, men gör även att håret lämnar betydligt skarpare skuggor på huden än om det bara hade varit en softbox.

Reflexskärmen eftersom den är silverfärgad studsar upp hyfsat mycket ljus under haka och andra partier av huvudet/ansiktet som annars skulle nås av ganska lite ljus.

Det här med att stapla ljus på varandra kan vara speciellt kul med porträtt, man har en ljuskälla som ser till att det finns ett bra grundljus så detaljer och struktur syns, och en annan som lägger till en dimension. Lite som när jag har fotograferat kläder åt ett svenskt klädmärke. Där var det iofs en beauty dish och inte en snoot som stod för det lite mer definierande ljuset.

För att visa på den relativa storleken på ljuskällorna är alltid reflexer i ögat en bra utgångspunkt. Här till höger syns den stora Octan, den mindre reflexskärmen under och överst en lite skarpt ljus prick från en snoot. Hur man vill att ljusförhållandet mellan de olika ljuskällorna ska vara är valfritt.

Just till detta författarporträtt ville jag mest göra en bra bild, hon skriver inga mystiska deckare så jag lät effekten från snooten inte vara lika tydlig som den skulle kunna vara. Hade jag sänkt ljusstyrkan på softboxen skulle det mer och mer liknat ljuset från en lite strålkastare. Det från snooten dvs, eftersom det ljuset är lite som en smal ljuskägla.

För ovanlighetens skull fotograferade jag mot svart bakgrund, och då kan det vara bra att ha något slags kantljus eller hårljus som gör att hon inte smälter in helt i skuggorna.

För detta använde jag en Profoto Compact som behöver ha något lager med ND-filter på sig för att komma ner i samma effekt som D1:orna. Ursprunligen var inte strecket av ljus på bakgrunden något jag hade planerat, det var en slump att tejpen lossnade i ena ändan av ND-filtret så den inte täckte hela beautydishen jag använde som hårljus.

Den lilla glipan och det odämpade ljuset som träffade bakgrunden därifrån gav den effekten. På något sätt tyckte jag det passade bilden och lät det vara kvar, ibland kan det vara sånt gör bilder lite roligare.

Det jag lärde mig av denna porträttfotografering var nog att vinkel på ansikte/huvud och hur man får den som ska porträtteras att posera rätt blir så otroligt mycket viktigare när det är ett så litet ljus (områdesmässigt) som används. Placering, vinkel och allt sånt gör att bilderna kan variera otroligt mycket, men förr eller senare får man till det.

Det gör såklart också att en betydligt större del av bilderna inte blir bra, men det är väl som alltid med insats och belöning. Känns det helt fel kan man alltid ta bort snooten och satsa på en enklare och mer säker ljussättning.

Här är sista resultatet från en dag då jag utgick från samma grundljussättning för tre olika plåtningar, men utvecklade den för varje kund så allt inte skulle bli exakt likadant. Egentligen vore det såklart mer ekonomiskt att ha någon slags standardljussättning för enklare studioporträtt, men det vore också väldigt tråkigt och inte det minsta utmanande eller utvecklande.

Skillnaden mot affärsporträtt med två blixtar är inte monomental, men den tredje blixten som lyser upp skuggsidan genom en diffusionsskärm gör ändå att det finns detaljer kvar i alla delar (undantaget kostymen som fick en lite hårdare kontrast i efterbehandlingen).

Diagram för affärsporträtt med tre blixtar

Den tredje blixten, en Profoto Compact 300, fick först två lager med ND-filter framför reflektorn så ljuseffekten kom ner ett par steg, annars hade den blivit för ljus jämfört med D1:orna som går att använda med mycket lägre effekt.

Och då hade det inte varit den lilla upplättningen längre.

Till höger i bild syns en Profoto Compact 300 med två lager ND-filter tejpat framför en Zoom-reflektor, och framför den, en Chimera-reflexskärm med diffusionsmaterial.

Den här ljussättningen går såklart att modifiera vidare på hur mycket man vill, fördelen med att ha upplättning på skuggsidan med hjälp av en blixt istället för reflexskärm är såklart att den går att justera lite mer som man vill. En reflexskärm är aningens mer svårjobbad, tycker jag.

Till höger är ett liknande porträtt fast då bara ljussatt med två blixtar, det känns lite hårdare i kontrasten även om det såklart skiljer sig åt bara genom att ha olika personer framför kameran som alla reagerar olika på ljus och allt annat man mixtrar med.

Vill man ha mer kontroll på hur bakgrunden ser ut kan det vara en poäng att flytta modellen lite längre bort från den, och ljussätta den separat. Nu är ljussspridningen styrd av hur huvudljuset är inställt och riktat.

Eller så återgår man till den utsprungliga ljussättningen med bara en blixt som jag började med, även om den kanske är för enkel för att passa alla?

Ibland blir inte saker bättre av att man krånglar till det, men här behövdes mer än en blixt för att inte vara för beroende av hur ansiktet är vinklat så skuggorna inte blev alldeles för hårda för ett affärsporträtt.

Eller så ser man till att alltid ha en skateboard och keps i närheten.

Peter Barlach gör en massa olika saker, förutom att bli bra på bild, t ex så skriver han tv-manus, uppträder, sjunger och annat. Och så skriver han böcker, vilket förde honom till min fotostudio för några år sedan när det skulle fotograferas författarporträtt till bokförlaget Bonnier Carlsen.

Nu var det dags igen, och är det något jag verkligen gillar så är det att få fotografera personer jag har fotograferat tidigare en gång till. Även om det var ett par år sedan sist hade jag ändå en väldigt klar bild av hur jag skulle vilja förbättra den bild jag tog tidigare (om jag varit lite bättre på att fotografera då). En andra chans så att säga.

Ljussättning av författarporträtt

Det blev en ljussättning i clamshell-stil, med huvudljuset från en ganska hård vinkel uppifrån, och en silverfärgad reflexskärm (Chimera 1 x 1 meter) i midjehöjd underifrån.

Avskärma ljus från alla håll

Har man en liten fotostudio måste man förr eller senare göra den ännu mindre för att ljuset inte ska studsa runt överallt mot de vita väggarna och helt förstöra idén med att använda dyra ljusformare för en speciell effekt.

För att inte huvudljuset från min beautydish skulle lysa upp bakgrunden för mycket, satte jag en svart pannå på en arm som en slags ”barndoor” eller keps . Utan den skulle bakgrunden blivit mycket ljusare, åtminstone den i den övre delen av porträttet.

På vardera sida om Peter stod det ”bookends” eller helt enkelt vikväggar, svartmålade, för att blockera eventuellt ljus som studsat på väggarna.

Kantljus och hårljus

Det hade säkert blivit ett alldeles utmärkt porträtt med bara detta, fast lite hårt kanske.

En Profoto Compact med två lager ND-filter och en Zoom Reflector fick ge lite blänk åt håret och ena kinden. Allt för att få ner effekten och ljuset så jag kunde fortsätta ha ett relativt kort skärpedjup.

Som upplättningsljus eller allmänljus gjorde jag det ganska enkelt för mig och ställde en Profoto D1 bakom kameran med bara ett vitt halvtransparent paraply på (syns på bilden med pannån). Idén är få lite mer ljus som kan lätta upp skuggorna i ansiktet aningens aningens. Så skuggorna inte blir alltför mörka.

Efterbehandlingen bestod egentligen mest av det gamla vanliga i Lightroom och Photoshop, men sen justerade jag bakgrundsfärgen till något som jag tyckte passade porträttet bättre, en blågrå nyans.

Jag förstärkte även den ljusare toningen bakom hans nacke så det nästan ser ut som ett bakgrundsljus hade varit där. Men det är bara fusk denna gång.

Det nedre blänket i hans ögon är förresten också lite fuskat med, i originalbilderna kom reflektionen från reflexskärmen lite väl högt upp i pupillen och var rätt stark, men med en mjuk pensel i Photoshop tonade jag ner effekten av detta till något som kändes mer lagom.

På färgbilden syns en liten skugga från hans öra på ena kinden, och den kunde jag såklart ha upptäckt lite tidigare. Skulle varit relativt enkel att få bort genom att flytta den blixten bara litegrann. Men men.

Nikon D700, 85mm/1.4, bländare 4 och tre blixtar.

Peter Barlachs hemsida hittar du här.

Jag är ingen bröllopsfotograf, även om det ibland har hänt att kompisar har frågat om jag vill fotografera på deras bröllop, och jag har sagt ja.

Det är ju en ära att bli tillfrågad, och även om de oftast säger att de mest vill ha några bilder från ceremonin och kanske något porträtt slutar det med att man sitter där med en miljon bilder och har dokumenterat precis varenda minsta detalj. Men, då behöver man inte fundera på vad man ska ge i present. Plus att det i min mening är ett väldigt roligt sätt att uppleva ett bröllop på.

I somras fotograferade jag på ett bröllop i Vasakyrkan vid Odenplan, men eftersom det regnade tog vi bröllopsporträtten i min lilla lilla fotostudio (nu har jag en som är aningens större).

Ljussättning för enkelt bröllopsporträtt

Klicka på länken för fler inlägg med ljussättningsdiagram

Tre blixtar, vit bakgrund och en reflexskärm

En vit brudklänning mot vit bakgrund kan vara fint, men jag tycker oftast att en viss grå ton gör att bilden känns mer levande. Plus att i den lilla fotostudio jag hade tidigare fanns det sällan något avstånd mellan modell och bakgrund att arbeta med för att få den vita bakgrunden att kännas naturlig på.

Så, jag satsade på en ljust grå ton som den vita bakgrunden blev när brudparet stod 1 – 1,5 meter framför den, eftersom bakgrunden inte belystes separat eller direkt. Det gjorde det också lättare att få fram detaljerna i den ganska så vita brudklänningen, även om den inte var kritvit.

Huvudljuset kom från en Profoto AcuteB 600R med en vit Profoto beautydish på ett bomstativ ca 2,5 meter upp i luften och kanske lika långt från brudparet. Under den ställde jag en 1 x 2 meter stor reflexskärm för att få lite studsat ljus som kunde lätta upp skuggorna underifrån, och även göra att hela deras kroppar fick hyfsat jämn belysning.

Kantljuset kom bakifrån, två stycken Profoto Compact, den ena i en Strip Softbox 30 x 180 (smal avlång softbox med raster) riktad mot brudparet och den andra en 60 x 90 cm som var riktad jäms med bakgrunden.

Även om det inte var många centimeter kvar på sidorna så ryms två personer på en normalbred bakgrund, går man lite närmare och tar en gruppbild med ansiktsporträtt går det att få in någon extra. Har man sedan en jämnt belyst bakgrund är det relativt enkelt att förlänga bilden på bredden om man istället vill ha ett liggande format (typ såhär).

Att försöka få in en större grupp blir oftast rätt krångligt, om de inte ska stå direkt mot bakgrunden (går ju såklart också), men när jag provade att få med bruden, brudgummen, marskalkarna och tärnorna blev det lite för trångt för att det skulle bli bra. Plus att en ljussättning från vinkel lätt gjorde att vissa skulle hamna i skuggan (och hur ska man tolka det i ett bröllopsalbum?).

I vanliga fall när jag håller på med porträttfotografering är det osminkade människor i vardagskläder, för det mesta. På bröllop är det oftast också vanliga människor men fantastiskt uppklädda och även sminkade. Det gör det hela till något helt annat, och ganska mycket lättare. De är ju t ex så otroligt glada, och det brukar ju vara bra på bild.

Minimal retusch

När vi hade valt ut bilden började jag att fixa och dona för att se vad man kunde göra av den, men efter lite retusch nöjde jag mig med att ta bort skarven från bakgrundspappret jag hade tejpat ihop på golvet och så rensade jag bort lite av smutsen från skorna på golvet. Bakgrunden jämnades ut aningens, men i övrigt lät jag det vara kvar lite skuggor där så de inte kändes så inklippta.

Ceremonin och utomhusporträtt

När vi var klara i studion var det dags för lite förberelser och sedan ceremonin i Vasakyrkan, det regnade lite som sagt, men som det så ofta är på bröllop blir det fint väder till slut. Vet inte varför, men det verkar vara någon slags regel.

Jag följde med och plåtade brudparet och deras lilla entourage inför ceremonin och hur mycket jag än gillar studiobilderna vi tog och de uttryck som finns i dem är det just de här lite mer reportageliknande bilderna som fastnar. Det är väldigt kul att kunna ge bort ett litet fotoreportage med små detaljer som jag kan tänka mig att brudparet säkerligen missar då de är så fokuserade på att allt ska fungera och att de inte ska säga fel och allt det där.

När vi sen skulle ta några utomhusporträtt bakom kyrkan efter ceremonin låg det massvis med små saker som fallit från träden på marken. Vet inte vad de kallas, men de ser ut som ögon. Med lite hjälp från marsalkarna kastade vi upp massvis i luften för att få till lite snökänsla. Problemet var att brudgummen fick dem i munnen, men lite livade de upp i alla fall.

Min favoritbild från bröllopet är nog ändå denna, där brudens far ska dra undan den rosa ”matta” som legat på kyrktrappan.

Sarah Sheppard är en svensk illustratör som på senare tid gjort två populära barnböcker om dinosaurer, Varning för Köttgänget (recension i DN) och Massor av dinosaurier. Annars jobbar hon bl a med grafisk formgivning av olika saker, se hennes egen hemsida här, eller presentationssidan hos Bonnier Carlsen.

Samma ljussättning – olika bilder

Mitt uppdrag från Bonnierförlagen var dels att ta porträttbilder på barnboksförfattaren Ulf Nilsson (som jag redan skrivit om) och dels en porträttfotografering av Sarah. Plus några gruppbilder på dem tillsammans som troligtvis ska användas i en kommande katalog.

Den ljussättning jag använde mig av i den alltid lika trånga fotostudion var en variant på det som kallas clamshell, dvs ett ljus uppe och ett ljus/en reflektor nere.

Klicka på diagrammet för fler inlägg om ljussättning

3 blixtar och massor med reflexskärmar

Som sagt, den här ljussättningen har jag redan gått igenom mer i detalj här: Clamshell-ljussättning med tre blixtar, men det roliga är att den uppenbarligen var rätt användbar till mer än bara närgångna ansiktsporträtt.

Det enda egentligen som är lika är just ljussättningen, att det blir helt olika porträtt beror på en massa andra saker. Fotograferingsvinkel, utsnitt, beskärning och såklart utseendet på modellerna för dagen. Ett böljande blont hår blir såklart något annat än en gråvit kalufs, och jämn hy ”reagerar” helt annorlunda på ljus än vad ett fårat ansikte med mer rynkor gör.

Kort skärpedjup och avstånd

Sen blir det såklart annorlunda bara av att komma närmare, som i bilden med Ulf. Effekten av det korta skärpedjupet syns knappt på bilden med Sarah medan det blir väldigt påtagligt när man kommer riktigt nära.

Ljus på kinder eller hår

Jag gillar kantljus bakifrån, det har jag säkert sagt förut. Men effekten av det blir så annorlunda beroende på frisyr och benstruktur. Är det en korthårig person finns det troligtvis inget hår som är ”i vägen” för ljuset och det hamnar på sidan av kindbenen och då samtidigt gör ansiktet lite smalare och mer väldefinierat. Är det en person med långt hår stannar oftast allt ljus i håret, och det kan ju bli en annan effekt av det. Men något helt annat.

Beroende på vinkeln på huvudet och ljuset bakifrån kommer ljuset att bete sig olika, eller snarare träffa ansiktet på olika sätt. Tidigare har jag konsekvent (nästan) försökt undvika att blixten står så långt fram att ljuset även träffar sidan av näsan, men ibland kan det bli bra det med.

Samla på användbart ljus

Är det en sak som man lär sig genom att skriva bloggposter som denna och göra diagram för varje porträttfotografering man har genomfört är det hur man kan ta delar från en ljussättning och utveckla till något bättre. Eller bara hitta ett flexibelt ljus som enkelt kan justeras lite för att producera helt olika resultat.

Ungefär samma inställning på blixtarna och uppställning av reflexskärmar använde jag nyligen till ett helt annat uppdrag, en porträttfotografering för en reklamkampanj, där bilderna ska vara svartvita. Och de bilderna ser återigen annorlunda ut än dessa, även fast jag i princip inte flyttat på varken blixtar eller reflexskärmar i studion mellan fotograferingstillfällena.

Det kan tyckas rätt trist att göra exakt samma sak gång på gång, men om bilderna skiljer sig åt och alla blir bra (och kunderna nöjda), varför inte?

Man behöver inte uppfinna hjulet varje gång, bättre att ha gjort några bra ritningar så man kan fokusera på annat, t ex fotografera.

Jag gillar företag som satsar lite extra på att visa upp sin personal med bra porträtt, dels för att jag verkligen tror att det är en bra investering om man vill att ens kunder ska få en lite bättre bild av hur personalen ser ut och hur företaget är, och dels för att jag försörjer mig delvis på den typen av uppdrag.

Det behöver inte heller vara så dyrt, och jämfört med de pengar som de flesta företag idag lägger på att ha bra webbplatser med publiceringssystem och allt annat känns det bara dumt att spara in på hur man visar upp sin personal.

Visa upp personalen och alla blir lite gladare

När jag själv ska kontakta ett företag är det det första jag gör, kollar om de har bra medarbetarporträtt. Kanske en yrkesskada såklart, men har jag ett ansikte på den personen som jag sen ska ringa brukar det oftast bli lite trevligare. Lättare att skälla ut någon som man inte vet hur de ser ut, t ex.

Ett av mina senaste uppdrag var att fotografera personalen hos en fastighetsmäklare, Nytt Hem Stockholm, som främst säljer nyproduktion. De ville ha bra porträtt till hemsidan och annat marknadsmaterial, och gärna fotografera på plats på deras kontor.

Ljussättningsdiagram ”on-location” på kontor

Klicka för fler inlägg med ljussättningsdiagram

Porträtt i kontorsmiljö med studioblixtar

Det finns såklart massor med sätt att göra en porträttfotografering i kontorsmiljö, och man måste inte nödvändigtvis använda studioblixtar för att ljussätta porträtten eller miljön. Men det är väldigt smidigt om man vill kunna leverera likadana porträtt vid ett senare tillfälle.

Och, det är något som jag gör mer och mer. Målet för mig är såklart att ha återkommande kunder, och ett sätt att ha det är att kunna lova just detta. Att kunna fotografera vid olika tillfällen men alltid se till att porträtten ser ut att vara tagna vid samma tillfälle, oberoende av väder eller andra faktorer.

Tre blixtar och en kamera + några stativ

För den här typen av porträttfotografering på plats blir det alltid lite utrustning att släpa på. Visst kan man ta bra porträtt med bara en blixt, men då är man ganska låst vad det gäller att även kunna belysa miljön.

Jag tog med mig två väskor fulla med fyra stativ, tre Profoto Compact-blixtar, en reflexskärm med halvtransparent material på ram, en 150 cm softbox Octa, ett halvgenomskinligt vitt paraply och två standardreflektorer. Och en kamera såklart.

Skissbilder underlättar

Några dagar före själva personalfotograferingen var jag på ett kort besök hos min kund, de hade sitt kontor inte så långt ifrån mitt så det var rätt snabbt avklarat. Det är alltid skönt om man har tid att se hur miljön är och kunna planera vad man ska ha med sig och hur man kan lösa ljussättningen i den aktuella lokalen.

Jag tog en bild med mobilkameran för att ha något att utgå från, och gjorde sedan en enkel skiss med ett gammalt porträtt i Photoshop som kunden gillade och godkände. Då vet alla inblandade ungefär hur det kommer se ut, och man minskar risken för att någon i efterhand upptäcker att det inte blev som de hade tänkt sig. Om man har tid och möjlighet att jobba så dvs.

Kontorsvägg som bakgrund

Vi bestämde oss för att fotografera porträtten framför en vägg på kontoret som dekorerades av deras logotyp, mest för att få med något i bakgrunden. Det ställde lite krav på att inte bara personen som skulle bli fotograferad vad bra belyst.

Stort ljus för enkla porträtt

De första testbilderna jag tog var när jag hade placerat ut huvudljuset, en stor softbox, till vänster om modellen. Med en slutartid på 1/200 och bländare på f/4 var det inte mycket annat som syntes än den sida av personen som fick ljus från blixten. Då jag ville ha ett kort skärpedjup hade jag redan satt ett ND-filter på kameran, så egentligen blev det ytterligare tre bländarsteg mörkare i kameran.

Paraply för allmänljus

Lösningen blev att ställa upp en blixt med ett enkelt mjölkvitt halvtransparent paraply en bra bit till höger om kameran, riktad halv mot väggen och halvt mot modellen.

Jag började på lägsta effekten men kom rätt snabbt fram till att halv effekt (en Profoto Compact 300) gjorde att modellen fick lagom mycket fyllnadsljus på skuggsidan av ansiktet och bakgrunden började närma sig så som den borde se ut.

Vid det här laget kunde det blivit ett helt ok porträtt, men kanske inte så roligt. Personen på bild var lite separerad från bakgrunden av det relativt korta skärpedjupet, men skuggsidan flöt ihop lite med den mellangrå väggen, och sånt ser inte så kul ut.

Transparent reflexskärm som stor softbox

För att skapa en lite mer intressant bakgrund och samtidigt ge lite kantljus i ansiktet på personen på bild placerade jag den sista blixten till höger utanför bild precis vid väggen som utgjorde bakgrunden. Riktad parallellt med väggen med en 1×2 meter stor reflexskärm med diffusionsmaterial på ram framför blev det ett stort och mjukt ljus.

Vill man vara lite galnare går det såklart att placera färgfilter på den blixten, eller dra upp effekten för att skapa en skarpare bild kontrastmässigt, men det här tycker jag blev ganska ”lagom”.

Totalt fotograferade jag tretton personer av lite olika längd, och för att få logotypen placerad var min plan att låta de kortare stå på något för att komma upp i samma höjd som de långa medarbetarna. Nu blev det inte så exakt, men det kan vara något att planera för lite bättre nästa gång.

Minimal retusch

När jag gick igenom bilderna efter fotograferingen behövdes det inte mycket retusch, lite blanka pannor, men i övrigt var de riktigt bra direkt ut kameran.

Ett roligt uppdrag på det stora hela som jag ska försöka göra fler av framöver, måste bara köpa en bra pirra, nu var jag tvungen att släpa tre tunga väskor eftersom Stockholms alla taxibilar hade bestämt sig att inte köra i snöstormen. Eller något sånt.

Har du några frågor får du gärna skriva en kommentar, eller så får du såklart skriva en kommentar även om du inte har någon fråga. Alltid uppskattat oavsett.